Nu börjar byxorna ramla av

Amerikavillor. I Colombres präglas villorna av latinamerikansk still. Hundratusentals fattiga asturier emigrerade till Sydamerika 1830-1930, några återvände rika. Bild: Stefan Lundberg

De senaste dagarna har jag upptäckt ett speciellt fenomen på min vandring, Folk tappar aldrig humöret, men ideligen sina byxor. Det började strax efter att jag passerat San Vincente de la Barquera.

– Jag går sist så behöver du inte se när mina brallor ramlar av hela tiden, skrattar Audrey, en knappt femtioårig sportig kvinna från Gran Canaria.

Hon har för övrigt fått sitt ospanska namn efter en släkting som begick självmord, inte efter Hepburn.

Vi hade gått tillsammans en timme och jag lade faktiskt märke till att hon fick hissa upp dem då och då. Snart blev vi upphunna av en tysk som också startade för ett par veckor sedan och vad gör inte han? Jo, hissar upp byxorna vart tionde steg.

På kvällen på härbärget i Buelna har fenomenet redan blivit ett allmänt samtalsämne. Alla som gått i två veckor nu har tvingats skaffa sig nytt bälte eller på något sätt binda upp shortsen.

En trådsmal tjugoårig yngling sitter framför mig vid middagsbordet och klämmer i sig försvarliga mängder pasta.

– Jag äter som en häst, säger han, men fortsätter att gå ner i vikt.

Det är en lättnad att höra, jag trodde det var bara blivande åldringar som krymper ihop.

Över 40 000 steg

Men det har förstås sin naturliga förklaring. Vi går alla varje dag cirka tre mil i växlande terräng med packning på ryggen. Stegmätaren i mobilen visar stadigt på 45 000 steg per dag. Enligt internationella rekommendationer borde människor för att hållas i god form gå minst 10 000 steg per dag. Få kommer upp till det. Det här är fyra gånger mer. Kroppens konsumtion av kalorier kan svårligen balanseras upp med ätandet. Knappast ens den stundvis ganska hejdlösa vin- och ölkonsumtionen bland de moderna pilgrimerna hinner till.

Hungerkänslan förändras, säger flera av dem jag talat med om saken.

– Man är hungrig, men man blir å andra sidan väldigt snabbt mätt igen, säger en ung tyska vid samma middagsbord.

Längs den cantabriska, och nu asturiska kusten, vankas det mer skaldjur och fisk än kött, tycker jag. Den senaste veckan har jag ätit höna en enda gång, alla andra dagar har dieten bestått av fisk.

Att gå ensam

"You'll Never Walk Alone", ser man med jämna mellanrum skrivet på väggar och murar längs vägen till Santiago. Det är alldeles sant. Det är nästan omöjligt att gå ensam.

Tanken bakom den berömda sången, som bland annat fotbollsklubben Liverpools fans gjort till sin, är förstås att man aldrig ska behöva känna att man går ensam här i livet. Men någon gång vill man göra det. Åtminstone en stund.

Men vad sker?

Jo precis som man fått in gångrytmen och börjat fundera ut en bra romanintrig så hör man ett "hola" och någon kommer ifatt en. Så är man plötsligt involverad i en diskussion om skillnaderna mellan syd- och nordspansk kultur eller fördelarna med whatsapp.

Man kan bokstavligen never walk alone.

OS i Rio kommer jag aldrig att minnas. Jag har sett en landhockeymatch mellan Spanien och Holland och en vattenpolomatch mellan Spanien och Serbien. Pilgrimer verkar inte vara sportintresserade. TV:n på härbärgena, om det finns en sådan, visar alltid något annat.

I Castro Urdiales, där jag lyckades få ett privat rum på ett litet pensionat, räckte den ovänliga värdinnan nycklarna – och en tv-fjärrkontroll – åt mig i receptionen. Nycklarna lade jag i fickan och den klumpiga fjärrkontrollen i ryggsäcken. Där hittade jag den tre dagar senare. Tv:n hade jag aldrig haft på. För ett kort ögonblick övervägde jag att skicka tillbaka fjärrkontrollen med posten, men så påminde jag mig om hur ovänlig tanten var. I stället lämnade jag den på nattduksbordet i det ruffiga rummet på pensionatet i La Rivella, där det inte fanns någon tv.

Jag hade gärna sett städerskans min.

Snart halvvägs

Nu när jag närmar mig halva sträckan (468 km kvar) möter man allt oftare pilgrimer som går åt motsatt håll. Häromdagen såg jag på några kilometers håll en man komma emot mig på ett öppet fält. När vi möts stannar han upp för att fråga om jag gått förbi någon supermarket på sistone. Det tror jag mig inte ha gjort, men inser att han har behov av att byta några ord så jag kastar av mig ryggsäcken för en stund.

– Jag startade från Geneve den 19 april och gick till Santiago. Nu är jag på väg tillbaka, svarar mannen.

– Vaddå? Tretusen kilometer?

– Nja, lite mer. Jag har väl gått 2 600 nu.

– Har du ingen tidtabell?

– Nä, egentligen inte. Det tar väl den tid det tar.

Kan man göra vandrandet till en livsstil, undrar jag när vi skiljs åt igen. Flyr vandraren något eller tror han sig finna något?

Eller bägge?

Stefan Lundberg bloggar också om sin vandring på walkman.blogg.hbl.fi.

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning