Nu är leken slut – och ändå inte

Mot slutet av sitt liv Philip Roth något av en legend. Ensam, frånskild, isolerad från en alltmer skrämmande verklighet, sägs han år efter år ha suttit i sitt sjuttonhundratalshus i Connecticut, frenetiskt sysselsatt med att spotta ut romaner.Bild: DOUGLAS HEALEY

Den tilltänkta trion av Nobel-belönta USA-judiska stormästare, med Saul Bellow (1976) och Isaac Bashevis Singer (1978) som de tidigare utsedda, blev utan sin kompletterande tredje part.

Med Philip Roths (19.3.1933–22.5.2018) bortgång upphörde de decennielånga Nobelprisspekulationerna i ett slag. Så blev den tilltänkta trion av USA-judiska stormästare, med Saul Bellow (1976) och Isaac Bashevis Singer (1978) som de tidigare utsedda, utan sin kompletterande tredje part. Länge i egna kretsar en varg i veum, blev Portnoys kontroversielle skildrare med tiden "förlåten" för sin ungdoms försyndelser och steg i det allmänna medvetandet mot ärans tinnar. Men riktigt ända fram bar inte vinden.

Portnoy? I sin omfattande produktion lekte Philip Roth gång efter annan med olika pseudonymer: Nathan Zuckerman, David Alan Kepesh, Peter Tarnopol, "Philip Roth", och en minnesvärd gång Alexander Portnoy (för att inte nämna ett kafkaskt kvinnobröst). Tio år efter sin högintressanta men onekligen mer slätkammade debut, med novellsamlingen Goodbye Columbus (1959), exploderade Roth plötsligt i det allmänna medvetandet med Portnoy's Complaint. Denna monolog på psykiatersoffan, involverande en erotiskt överspänd ung mans outhärdliga plågor, rankas i dag som ett komiskt mästerverk. Det blandade mottagandet 1969 måtte dock ha blivit en chock för författaren, för i flera sjuttiotalsböcker bearbetade han på olika sätt denna problematik, med Zuckerman som antihjälte, vilket i längden blev något tjatigt.

Ljuspunkter kunde ändå inregistreras också under de dystra åren, ingen mer minnesvärd än Our Gang (1971), ett angrepp på Nixonregimen och den roligaste politiska satir jag erinrar mig ha läst. Trots sina yttre och inre problem, från äktenskapstrassel till slängar av psykisk ohälsa, föreföll Roth aldrig att ha drabbats av skrivkramp. I en jämn ström flöt böckerna ur hans penna, bland dem The Breast (1972), The Great American Novel (1973), My Life as a Man (1974), The Ghost Writer (1979), Zuckerman Unbound (1981), Zuckerman Bound (1985), The Counterlife (1987), The Facts (1988) och Operation Shylock (1993).

Till de intressantaste av dessa arbeten hör The Counterlife, där ett litterärt trick omnämnt i My Life as a Man utvecklas till fullo. Utan förvarning ändras händelseförloppets riktning, blixtsnabbt byter personer plats och identitet och olika fiktioner speglar sig i varandra. Inom ramen för denna – enligt Caj Lundgren i SvD – "nästan maniska uppvisning i litterära kortkonster", åstadkom Roth en närmast total frihet att analysera och ta ställning till olika idéer och tendenser i samtiden, inkluderande den militanta judendomen i israelisk tappning. Romanens budskap ingår i titeln: människans inre frihet och hennes möjligheter att vid behov radikalt förändra sitt liv. Spelet mellan författaren själv och hans zuckermanska alter ego fortsatte i den mer öppet självbiografiska men inte mindre komplicerat strukturerade The Facts.

En höjdpunkt i Philip Roths produktion är trilogin American Pastoral (1997), I Married a Communist (1998) och The Human Stain (2000), där självbiografiska element direkt och indirekt vävts in i en övervägande mörk vision av USA, under nittonhundratalets sista decennier. Som det tyngst vägande verket i hans varierande produktion tvekar jag inte att utnämna den Pulitzerprisbelönade American Pastoral. En välgörande rak historia, med den allestädes närvarande Zuckerman här iklädd Marlowes roll hos Conrad. Romanens smärtpunkt är Vietnamkriget, möjligen alltjämt det smutsigaste militära äventyr som USA störtat sig in i. I centrum står den judiska familjen Levov, en newarksk familjen Buddenbrook, med tre generationer som smultit in i miljön och en fjärde som gör våldsam revolt, i dottern Merrys gestalt. Ett namn fyllt av tragisk ironi, lika väl som romanens titel, för det går mycket illa för Merry. Men felet är inte hennes, det står att finna i en accelererande nedbrytning av en sund och harmonisk livsmiljö på lokalplanet. En gång var Newark ett välordnat samhälle, med utrymme för driftighet och yrkesskicklighet och ett fungerande familjeliv; i berättelsens nu har detta samhälle förvandlats till "bilstöldernas huvudstad i världen". Och ute i världen rasar ett fruktansvärt krig.

Född 1933 höll Philip Roth ännu i hög ålder pennan i ett stadigt grepp; det visar också romanen The Plot Against America (2004), ett kusligt tankeexperiment, med den legendariske Charles Lindbergh i en fiktiv men dessvärre inte helt osannolik roll som nazianstucken rikspolitiker, på väg mot Vita huset – med en annan läsning en kommentar till otäcka tendenser i nuet. Hur det kunde ha gått för judarna i Amerika, och i den vevan för hela det liberala fältet, framställs med skrämmande tydlighet. Our Gang än en gång, nu med gravens allvar.

Också Philip Roth själv blev något av en legend. Ensam, frånskild, isolerad från en alltmer skrämmande verklighet, sägs han år efter år ha suttit i sitt sjuttonhundratalshus i Connecticut, frenetiskt sysselsatt med att spotta ut romaner, tills han i oktober 2012 lät världen förstå att han avslutat sitt författarskap. Sålunda blev de sista arbeten som flutit ur hans penna Everyman (2006), en modern moralitet om livets förgänglighet, Indignation (2008), en collegeroman med handlingen förlagd till Koreakrigets dagar, The Humbling (2009), författarens trettionde bok, en möjligen inte alltigenom lyckad melodram om en åldrande skådespelares sexuella kompensationsmekanismer, och Nemesis (2010), den mörka berättelsen om ett sommarläger och dess populäre ledare, som under en polioepidemi 1944 i det avgörande ögonblicket sviker sin plikt – med tragiska konsekvenser.

"Sheer Playfulness and Deadly Seriousness are my closest friends" – så formulerade Philip Roth sitt livsprogram. Nu är leken slut. Och ändå inte.

Nalle Valtiala

Nalle Valtiala

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33