Nostalgiskt om Hectors Helsingfors

Skriver om sitt liv. Musikern Heikki Harma, även känd som Hector, är aktuell med den första delen av sina memoarer: – Jag har väl alltid lidit av något slags mindervärdeskomplex, berättar han.Bild: Jussi Nukari

Asfalthippien. Så beskriver Heikki ”Hector” Harma de första trettio åren av sitt liv i den första delen av sina memoarer. Men boken är mer än så. Den är en skildring av hur det var att växa upp i Helsingfors efter kriget: dofter och bilder.

Små favoritlistor med rubriker som Smell of my life (vilka dofter Heikki förknippar med barndomen i Bortre Tölö), Heikkis minibibliotek (favoritböckerna), Heikkis mini jukebox från 60-talet (musiken) och Mästare och gesäller (förebilderna både musikaliskt och ideologiskt) för oss tillbaka till tiden mellan femtiotalet och slutet av sjuttiotalet.

– Jag drog mig länge för att kalla mig musiker. Spelman och gitarrlirare kändes okej. Jag har väl alltid lidit av något slags mindervärdeskomplex, säger Heikki "Hector" Harma.

Och sträcker på sin nästan två meter långa lekamen en aning där han sitter i soffan. Som man kan ha svårt att kombinera med känslan av att vara liten.

Det krävdes övertalning för att Heikki skulle kalla sig musiker.

Pave Maijanen och bandet vi spelade i slog fast att om jag klarar av att spela sexton takter solo av låten Fever så kan jag kalla mig musiker. Och det gjorde jag.

Huvudsysslan var ändå länge musikredaktör vid Yle.

Folkmusik och visor

Heikkis genombrott kom 1965 när han var sjutton år med den finska versionen av Buffy Sainte-Maries Universal Soldier, Palkkasoturi.

Vietnamkriget gjorde entré via tv:n in i vardagsrummen. Bilderna upprörde, engagerade. Men särskilt mycket visste inte 60-talets ungdomar om kriget de sjöng om. Det gällde också Heikki.

Heikki Harma är känd för att göra fina texter, både till sina egna låtar och till andras. Han berättar om hur det ibland känns rätt att översätta låtar från engelska till finska nästan ordagrant. Och hur det i andra fall kändes mer naturligt att frångå originalet i översättningen.

Översättningarna från svenska till finska är trogna originalet.

– Utan Cumulus och Anki och Cay hade jag knappast stiftat bekantskap med Dan Andersson eller Thorstein Bergman, säger Heikki.

Cumulus var den sånggrupp som föddes ur vänskapen mellan fyra personer som var med i musikalen Hår på Svenska teatern 1969–1970. Anki Lindquist var vid det laget redan en känd artist, Cay Karlsson hade några år tidigare skördat framgångar som solist i bandet The Scaffolds och Sakari Lehtinen, kapellmästare i Hår, var Heikkis ungdomsvän.

Många av de anderssonska och bergmanska texterna finns med på Heikkis skiva Ruusuportti, Rosenporten från 1979.

– Jag har aldrig aktivt talat svenska fast min pappa ju kom från ett tvåspråkigt hem. Men visst klarade jag ju av "Människan är ett underverk". Och den kan jag ännu.

Människan är ett underverk är en av låtarna i Hår som Heikki och Cay sjöng tvåstämmigt a capella på Svenska teatern.

– Jag brukade ibland säga åt Cay att nu får du bara tala svenska med mig. Och så gjorde vi det i långa perioder.

Dags för ny musik

I drygt ett och ett halvt år har Heikki inte komponerat nya låtar och inte heller turnerat. Ett av de få undantagen var när han i somras uppträdde i Ekenäs i Stallörsparken.

– Jag var överväldigad av den värme och öppenhet som mötte mig. Det var som om alla hade känt mig men inte kan det ju vara så. Men jag blev än en gång påmind om att det finns någonting genetiskt positivt och öppet hos både finlandssvenskar och svenskar.

I övrigt har tiden gått åt till att skriva den första delen av memoarerna.

– Under den närmaste tiden framöver ska jag nog ägna mig åt musiken, säger Heikki Harma bestämt.

Han har vandrat en lång väg, från elgitarrmusiken via folk och akustiskt till lyriska ballader. Nu skulle han vilja pröva på någonting nytt men säger att det ännu är för tidigt att veta exakt vad det ska bli.

Sedan blir det så småningom en andra memoarbok som omspänner tiden från 1980-talet framåt.

Boken är skriven på finska och innehåller många slanguttryck men behöver inte avskräcka svenska läsare. Texten är lättillgänglig och många slanguttryck har ju svenska rötter. Asfalttihippie är en dokumentation över både Helsingfors och den dåtida ungdomskulturen som känns äkta.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00