Nostalgi från 90-talet

Samspelt kvartett: vibrafonisten Severi Pyysalo, saxofonisten Jukka Perko, basisten Eerik Siikasaari och trummisen Marko Timonen.Bild: MAARIT KYTOHARJU

Perko-Pyysalo Poppoos mestadels glada men inte alltför enkla tongångar från nästan tjugo år tillbaka har bevarat sin charm överraskande väl.

Viapori Jazz, 25.8

Jukka Perko och Severi Pyysalo bildade bandet Perko-Pyysalo Poppoo i början av 90-talet. De gjorde skivan Garden of Time år 1993, senare en annan skiva med Vesa-Matti Loiri och en tredje med även inlånade stycken år 1998. På lördagen spelade kvartetten i huvudsak egna stycken från den första skivan.

Med Poppoos musik som facit var början av 90-talet, trots recessionen, en lättsam tid. Perko själv kallade musiken för biljazz från Kalifornien.

Men överraskande väl har de mestadels glada men inte alltför enkla tongångarna från nästan tjugo år tillbaka bevarat sin charm. Skivan har jag inte hört sedan den var ny, men vill dock minnas att den var en tidstypisk polerad, producerad och aningen överkokt produkt. På Tenaljen von Fersens scen levde musiken upp med ålderns tilltagna visdom. Både vibrafonisten Pyysalo och saxofonisten Perko har uppnått 50-årsstrecket.

Sammansättningen var den ursprungliga, med Eerik Siikasaari på bas och Marko Timonen på trummor.

Att de fyra spelade en hel del tillsammans en gång i tiden står klart genom det exakta men naturliga samspelet.

Bandet till och med turnerade i Australien år 1995, då det begav sig. De progressivt haltande rytmskiftena i Perkos (Living On) The Harvest Coast, i vilken shufflerytmer samsas med inslag av både bossanova och humpa klingade klockrent. Det var särskilt roligt att höra Siikasaari och Timonen, vilka man inte särskilt ofta ser i konsertsituation numera. Siikasaari spelade både kontrabas och femsträngad elbas med utmärkt 90-talssound och korta kompakta pizzicatotoner.

Trumfest var det i Unknown Soldiers, då även Pyysalo hanterade en virveltrumma. De två virveltrummorna inledde militäriskt men ledde ut stycket med New Orleans-takter. Mellan perkussionisternas utsvävningar lät det nästan exakt som Pat Metheny och hans syntgitarr, då Perko blåste sopransaxen genom effektpedaler medan Pyysalo vandrade växlande mellan vibrafonen och pianot.

Ytterligare tidsstämpel lämnade hans syntmattor. Pyysalos låtar från slutet av 80-talet innehåller många hänvisningar till annan musik. Den folkmelodiska The Price of Everything kan föra tankarna till Stormskärs Maja medan What if påminner om en Santanalåt, vars namn jag tyvärr inte minns.

Pyysalo kunde jämföras med en jonglör, då han med fyra klubbor utdelar rappa slag mot vibrafonens stålplattor. Det är ofta så snabba tag, att man kan finna det svårt att räkna klubborna. I solona är det nästan hela tiden fråga om två till fyra simultana toner, harmonier som blixtsnabbt avlöser varandra. Ändå är det inte ansträngande att lyssna till längorna av toner, då även pauser ingår.

Perko är en scenperson av stora mått. Ibland kunde man missta honom för en ståuppkomiker, men då han mellan mellansnacket spelar snackar ingen i publiken. Det är idel kvalitetsljud som kommer från både alt- och sopransaxofonen.

Kanske det är dags att gräva fram skivan från 1993 – eller kanske ändå inte. Törhända är den moget marinerade versionen av musiken likväl bättre än den ungdomligt ivriga.

Jan-Erik Holmberg

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33