Norsen enda alternativet för Christer Kihlman

Ett långt liv. Christer Kihlman framför Torger Enckells målning som pryder det nya hemmet vid Sanitärgatan i Helsingfors. Flickan på målningen är Selinda, som senare blev Christer Kihlmans hustru. Bild: Leif Weckström

– Flyttningen var väldigt ansträngande, och först nu har jag hämtat mig. Men jag hade föresatt mig att inte ta livet av mig på kuppen. Det har många andra i åldern 80+ gjort, säger Christer Kihlman, 87 och Årets Nors.

Efter drygt tjugo år i Diktarhemmet i Borgå packade Christer Kihlman i april ihop tusentals böcker och sina personliga saker. Nu bor han i en trevlig lägenhet vid Sanitärgatan i Hoplax med teaterfolk, konstnärer och författare som grannar. Den 2 november belönas han med de forna normallyceisternas hederstitel Årets Nors.

– Det fanns inga alternativ till Norsen för mig när jag började skolan 1940. Fyra generationer Kihlmän hade gått där. Vid sidan av katedern i bönsalen hängde porträttet av min farfarsfar Albert Kihlman, en gång skolans rektor.

Hans skolgång hade emellertid börjat redan några år tidigare, när han fick traska i väg till förberedande klassen i de Pontska skolan (Svenska samskolan i Helsingfors) som låg i Brunnsparken.

– Där var jag när vinterkriget bröt ut 1939. När sirenerna började tjuta 20 minuter över nio på morgonen skickades barnen ut under bar himmel i Brunnsparken. Det ansågs nämligen då vara farligare att stanna kvar inomhus i hus som kunde rasa ihop. Jag minns ännu den röda stjärnan på ett jaktplan som kom in över mitt huvud, men planet gav inte eld.

När han senare på dagen var hemma i familjehuset vid Högbergsgatan blev det alarm på nytt.

– Jag satt med andra långt ned i trappan medan rutorna skallrade av explosioner i närheten. Alla var lika rädda, mödrar och barn. Det fanns ingen som tröstade. Känslan av att vara övergiven var mycket stark. Det var första gången jag upplevde dödsskräck, säger Christer Kihlman.

Han har ofta tänkt på skoltiden.

– Norsen hade så fina lärare, som jag lärt mig mycket av. Ivar Isidor Westman var en bra lärare i svenska. Trots att han hade varit tyskvänlig och min familj alltid hållit på "ententen", som man sade förr, alltså England med allierade, har jag en positiv bild av honom. En oerhört sympatisk lärare och människa var Rolf Krogerus, liksom hans dotter Gunvor.

Harry Helenius lärde honom grunderna i franska och för matematiken svarade Einar Meinander, ett original i vit skjorta och stärkta manschetter.

– I engelska hade vi Dagny Lundberg. Många år senare när jag skrivit Se upp salige, som inte gillades av alla, ringde hon för att visa sin uppskattning. För mig var det en stor sak att en gammal lärare gjorde sig besvär med det, säger Christer Kihlman.

Diplomet han nu får är traditionellt utformat på latin. Men fast Christer Kihlman gick på K, den klassiska linjen, tänker han inte tacka på det språket.

– Mitt latin har nog rostat för gott, säger Årets Nors.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning