Normkritik och jämlikhet kan både hjälpa och stjälpa barnlitteraturens konstnärliga kvalitet – vuxna har ansvar för att barnen får båda

Bild: Susanne Kronholm

– Det viktigaste med konst och litteratur är friheten att uppleva sådant som utvidgar ens tankar, fantasier och idéer. Barnlitteraturens konstnärliga frihet vill jag slå på trumman för, säger barnboksforskaren Elina Druker.

Jag är medlem i en svensk Facebookgrupp för "barn- och ungdomsbibliotekarier och andra med samma fokus" – och när jag läser diskussionerna där får jag ibland en känsla av att mycket handlar om böcker där läsaren omedelbart kan identifiera sin egen etnicitet, funktionalitet eller livssituation, och ganska lite om litterär och konstärlig kvalitet, fantasi och chansen att uppleva okända fiktiva eller historiska världar.

Och en Facebookbekant med barn i högläsningsåldern grubblar oroligt: "Jag vill läsa Laura Ingalls Wilders Lilla huset på prärien-böcker högt för mina barn för jag älskade dem när jag var liten – men bör jag censurera alla avsnitt i texten där de äter kött?"

Jag undrar då: måste barn- och ungdomslitteratur vara måttsydd för att i första hand lära barn rätta värderingar och nyttiga sociala färdigheter? Måste den unga läsaren omedelbart kunna känna igen sig i bokens personer? Skall barnlitteraturkritik skrivas och läsval göras genom att bocka av hur många samhälleliga problem, funktionsvariationer och markörer för mångfald och normkritik läsaren kan hitta i texten och bilderna? Och var hamnar ett meningslöst absurdistiskt mästerverk som Max potta (Barbro Lindgren & Eva Eriksson) i en sådan granskning?

Låt oss fråga en forskare! Elina Druker är professor i litteraturvetenskap med specialinriktning på barn- och ungdomslitteratur vid Stockholms universitet. Den här hösten är hon gästforskare vid Åbo Akademi, en annan forskningsmiljö där barn- och ungdomslitteraturen har en viktig plats.

Född: 1970 i Helsingfors, Finland

Bor: Sedan 1989 i Stockholm, Sverige

Yrke: Professor i litteraturvetenskap, med särskild inriktning i barn- och ungdomslitteratur vid Stockholms universitet

Senast läst och gillat: Delia Owens, Där kräftorna sjunger

Aktuell: Gästforskare vid Åbo Akademi, samarbetar där med forskningsprojeket Konkurrerande tidsordningar (KOTI) som undersöker alternativa förståelser av tid i barnlitteratur och -kultur

Funktion och identifikation

– Att få ta del av karaktärer med egenskaper man känner igen sig i är viktigt. Från ett ganska homogent utseende hos barnlitteraturens personer har vi under de senaste 20 åren kommit till en mycket större variation. Det är positivt med barnböcker som speglar omgivningen och samhället på ett mångsidigt sätt. Men kvalitetsfrågan är fortfarande central. Och den hänger ihop med andra frågor: Vad är barnlitteratur? Varför skall det finnas barnböcker, vad har de för funktion? Om de bara ska finnas för att berätta det som anses viktigt, bara forma barnet och fostra barnet – då har vi kommit ganska långt från själva konst- och läsupplevelsen, som jag tänker borde vara det primära syftet med all litteratur och all konst, säger Druker.

– Det viktigaste med konst och litteratur är friheten att uppleva sådant som utvidgar ens tankar, fantasier och idéer. Barnlitteraturens konstnärliga frihet vill jag slå på trumman för.

Det här betyder inte att mångfaldstänkande och normkritik i barnböcker alltid skulle vara fel. Det finns exempel på böcker som uttryckligen skapats i normkritiskt syfte och samtidigt har konstnärliga kvaliteter. Förlaget Olika, som arbetar under devisen "Vi utmanar stereotyper med normkreativitet. Vi älskar jämlikhet, inkludering och hållbarhet", gav 2012 ut bilderboken Kivi och Monsterhund, av Jesper Lundqvist.

Bild: Foto

– Huvudpersonen var den första litterära hen-gestalten i svensk barnlitteratur, icke-binärt framställd i både text och bild. Den väckte uppmärksamhet, och den är också konstnärligt och litterärt en läsvärd bok. Den här sortens nytto- och idéinriktad utgivning som en del små förlag nischar in sig på kan vara positiv, den kan utveckla och utvidga litteraturen. Men det kan också vara problematiskt. Ibland syns det tydligt att budskapet är viktigare än den litterära kvaliteten.

Köttdisken och indianreservatet

Elina Druker påpekar att föräldrar och andra vuxna medläsare har ett ansvar här – att inte nöja sig med att förse barnen med nyttig läsning, funktionell brukslitteratur med rätta kunskaper, attityder och personer, utan också att vidga barnets läsning mot större estetisk bredd. Ett annat vuxenuppdrag är att hantera det främmande och även det historiskt komplicerade, även om det inte är så korrekt eller lärorikt.

Som att familjen Ingalls äter kött till exempel?

– Oj ... Om man inte vill läsa om situationer där det äts kött så är barnlitteraturen ett minfält! Tänk bara på Richard Scarrys grisar som står bakom köttdisken och säljer kotletter och korv. Barnlitteraturen är dessutom full av de mesta märkliga antropomorfiska gestalter och laddade djurskildringar där en gestalt, barnet, med lite makt i förhållande till vuxna byts ut mot en annan, ett djur, som har ännu mindre makt. Det finns forskning, "critical animal theory", som undersöker det här.

Ett annat problem med Lilla huset-böckerna är det självklara i att det skildras som så orättvist att familjen Ingalls måste överge huset de byggt på indianterritoriet, och synen på urbefolkningen över huvud taget.

– Det gäller många klassiker och äldre böcker att de kan innehålla sådant, till exempel beskrivningar av personer från andra kulturer, som inte är okej i dag. Oavsett om vi läser barn- eller vuxenlitteratur av äldre datum konfronteras vi med att våra kunskaper och våra åsikter förändrats. Det kräver mera av den vuxna i lässituationen, man måste ta upp de här beskrivningarna och attityderna och ställa frågor. Det kan kännas tufft eller skrämmande, men det kan leda till bra samtal.

Konsumtion och knapphet

Elina Druker understryker också att barnlitteraturens konstnärliga frihet diskuterats livligt åtminstone sedan 1950-talet. Astrid Lindgren, Lennart Hellsing och Tove Jansson skrev alla lite mothårs mot samtidens bild av det idealiska barnet. Och det har alltid funnit författare vilkas böcker är hållfasta och mångbottnade utan att uppenbart falla in i någon trend, som Ulf Stark och Barbro Lindgren. De har gått sina egna konstnärliga vägar utan att intressera sig så mycket för vad som utpekats som samhällsrelevant eller korrekt.

Just nu forskar Elina Druker i hur modernitet och konsumtion vävts samman i barnlitteraturen under olika perioder.

– Ett spännande och märkligt material! Fram till början av 1960-talet ses konsumtionen som en del av barnets uppfostran till en rationell och fungerande medborgare. Att konsumera är en viktig del av modernitetsprojektet. Under 1900-talets första decennier ser vi uppdelningen i bra och dålig konsumtion, flickorna Spara och Slösa, men väldigt mycket av bilderbokslitteraturen ända fram till 1950-talet framställer konsumtionen som en nästan enbart positiv och lustfylld sak. Konsumtionskritik, eller problematiserande av konsumtion som ideal, kommer sen i olika vågor från och med 1960-talet. Klassojämlikhet blir ett tema på 1970-talet, den korpulenta fabrikören dyker upp som en figur som förkroppsligar till exempel miljöförstöring. I dag har vi igen en inte dominerande men ändå tydlig trend av en mera nyanserad diskusson om ekokritik, konsumtion och klass.

Ett exempel på det kunde vara bilderboken Hemma hos Harald Henriksson, med text av Uje Brandelius och bilder av Clara Dackenberg, som utkom 2018. En flicka och hennes mamma besöker en pojke och hans mamma, barnen är kompisar och leker bra ihop men vad är det egentligen som försiggår där? Harald har så mycket leksaker och barnen får äta så mycket frukt de vill.

– Ett exempel där ojämlikheten inte avhandlas i texten, den är något som gestaltas i bilderna, och särskilt den vuxna läsaren ser att det handlar om två barn med helt olika utgångspunkter. Det är en väldigt lyckad bok som väcker tankar hos både barn och vuxna. Andra element som aktualiserar konsumtion och välfärd i barnböckernas bildvärld kan vara att hemlösa eller tiggare förekommer i gatubilden – sitter det en tiggare utanför Coop-affären så väcker det frågor i läsesituationen och öppnar för samtal.

En annan bra bok där ekonomiska realiteter gestaltas utan pekpinnar är Veckan före barnbidraget av Ellen Ekman och Elin Johansson (2016).

Bild:

– Boken undersöker i text och bild hur det kan se ut i en ensamföräldrafamilj. Vad äter man och vad kan man göra när det inte finns så många slantar kvar? Det är en nedtonad och lite humoristisk skildring av det som är många barns vardag. Man måste laga gummistövlarna med silvertejp och soppan kanske bara innehåller makaroner och djupfrysta ärter när man väntar på att barnbidraget igen skall komma in på kontot. Boken är utgiven av Rabén & Sjögren, ett av de stora barnboksförlagen, inte något av de små idédrivna.

Koreanskt och annat om Alma

Förutom utgivningen på de små förlagen med ideologiska ärenden vill Elina Druker påminna om att också den översatta barnlitteraturen ofta utges av små specialiserade aktörer.

– Och vilket viktigt arbete de gör! Sedan 2011 är jag med i juryn för det internationella barnlitteraturpriset Astrid Lindgren Memorial Award, ALMA, som belönar högtstående författarskap eller litteraturfrämjande arbete. Det har absolut utvidgat min syn på barnlitteratur och påmint om vilka stora vita fläckar vi har på kartan, i en situation där det mesta av den översatta barnlitteraturen kommer från de engelska språkområdena. Förra året gick priset till sydkoreanska Baek Heena, som har en väldigt spännande teknik och låter öst och väst mötas både tematiskt och estetiskt. Barnlitteratur från Asien kan vara både chockerande och uppfriskande och förvånande, den låter oss känna och tänka och fantisera om nya saker. Också de stora förlagen kunde vara lite modigare i fråga om översättningar. Tänk på vilket intresse det finns just nu för till exempel koreansk film – liknande pärlor och överraskningar kan finnas i barnlitteraturen också, jag önskar vi fick se mera av dem.

*

Läs också Mia Österlunds recension av Baek Heenas böcker, utgivna på svenska av det lilla förlaget Tranan: Baek Heena skapar sinnliga miniatyrvärldar, och Pia Ingströms kolumn om Hemma hos Harald Henriksson: Så pratar du med barnen om fattigdom!

Bild: Clara Dackenberg

Pia Ingström Litteraturredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning