Normala neurotiska människor

Sally Rooney skildrar vår tid nästan olustigt exakt, rått och ärligt: hennes unga huvudpersoner är neurotiska, självupptagna, rotlösa, osäkra och ständigt på jakt efter lycka. Återkommande är tanken om normalitet och strävan efter att passa in och bli sedd.

Roman

Sally Rooney

Normal People

Faber & Faber 2018

I debutromanen Conversations with Friends (Samtal med vänner, 2017) satte Sally Rooney tonen för sitt författarskap med ett skarpögt berättande, realistisk dialog och en viss je ne sais quoi som etablerade henne som "årtiondets litterära fenomen" (enligt The Guardians Sian Cain). I sin nya roman Normal People serverar Rooney ett tätt paketerat relationsdrama som mer än väl svarar mot de höga förväntningarna.

Allt börjar i Carricklea, en liten by i västra Irland år 2011 och ett möte mellan Connell – populär kille med arbetarklassbakgrund – och Marianne – ekonomiskt överlägsen men socialt utstött. Connells mamma arbetar som städare hos Mariannes rika men dysfunktionella familj och när en trevande dialog och hastiga möten byts ut mot en djupare (till en början främst sexuell) relation hålls den, på Connells begäran, hemlig. Här etableras ett maktförhållande som är instabilt och förvridet. Och ohållbart, vilket visar sig under de kommande fyra åren när de börjar studera på universitet och långsamt närmar sig en förståelse för att det finns en skillnad i vad man tror att man vill ha och vad man faktiskt vill, eller behöver.

Odrägligt självupptagna

Vid en första anblick skulle nog Normal People klassas som en relationsroman, men det är något med den benämningen som klingar fel. Visst handlar det om en relation mellan två människor, men mer än så handlar det om deras respektive relationer till sig själva. Handlingen är ganska anspråkslös, vilket gör det än mer skickligt att Rooney lyckas väva in en så mångfacetterad problematik i en berättelse som kretsar kring två ungdomars allmängiltiga kärleksproblem. Men det är det som är poängen – Normal People försöker inte vara något annat än vad den är. Det behövs inte storslagna dramatiska scener, intresset hålls uppe med hjälp av en stark igenkänningsfaktor och gediget karaktärsbygge.

Skildringen av vår tid är nästan olustigt exakt. Rooney skildrar unga normala människor: neurotiska, självupptagna, rotlösa, osäkra och ständigt på jakt efter lycka. Återkommande är tanken om normalitet och strävan efter att passa in och bli sedd. Ju mer berättelsen nystas upp, desto tydligare blir det vilket emotionellt bagage Marianne och Connell bär på och Rooney behandlar svåra ämnen rått och ärligt.

Det är känslorna som står i fokus och de beskrivs ofta så tydligt att jag själv känner dem och vet exakt var i kroppen de finns. Samtidigt gör perspektivbytet det rentav omöjligt att förutse vad den andra känner. Allt beskrivs växelvis utifrån antingen Connell eller Marianne och deras utan tvekan största problem är att de inte säger rakt ut vad de känner. De vill ofta samma sak, men håller inne ord, på grund av stolthet eller rädslan för att bli sårad.

Fenomenet är alltför bekant och säger något viktigt om vår tid och hur vi kommunicerar. Vi kommunicerar bilder av oss själva till andra, möter och bekräftar varandra genom fiktionaliserade verkligheter, som vi ju vet är fasader. Men vet vi verkligen det? Ska man tro Sally Rooney: Nej. Båda protagonisterna, men kanske ändå främst Connell, är praktexemplar på hur odrägligt självupptagna vi är. Det ironiska är att både Connell och Marianne känner sig sedda av varandra och samtidigt är de blinda för den andras perspektiv och känslor.

Klass och maktkamp

Klassperspektivet vävs skickligt in i karaktärerna utan att bli övertydligt – det finns alltid i bakgrunden och präglar upplevelserna. Men mer än om samhällsklass handlar Normal People om olika former av makt och hur den tar sig uttryck i relationer. Rooney placerar Connell och Marianne i miljöer som utmanar deras invanda sociala roller. På universitetet är det till exempel inte längre Connell som är den populära, utan här är det Mariannes personlighet, tidigare beskriven som udda, och hennes sociala bakgrund som kommer till sin rätt. Makt och beroende genomsyrar Connells och Mariannes förhållande, som på många sätt är en maktkamp där ingen kan vinna. De verkar dessutom omedvetna om vilken makt de själva besitter. Marianne ser sig själv som underlägsen och samtidigt verkar hon helt omedveten om att också Connell är maktlös inför henne. Det handlar slutligen om underkastelse, att våga kapitulera inför någon annan.

Connell och Marianne beskrivs med en skärpa och exakthet, men det gör samtidigt att de övriga personerna faller i bakgrunden och blir lite för endimensionella sidokaraktärer. Jag saknar en mer djupgående förklaring till den grymhet som Marianne, till synes utan anledning, utsätts för av sin familj och varför hon fortsätter att dras tillbaka till de destruktiva relationerna.

Normal People är en träffsäker relationsroman med drag av hyperrealism som fångar vad det är att vara ung och normal i dag. Rooney gräver ner sig i känslolivet och låter händelser och dialoger ta plats. Hon fångar karaktärer och ögonblick realistiskt, utan övertydlighet eller symbolism och med en känsla av att den yttre världen inte existerar, samtidigt som allt är en kommentar till den.

Malin Öhman

Fräscht grepp på bostadsmarknaden tilltalar unga

17.5.2019 - 16.03