Nordiska musikdagarna är som tonsättarnas division 1

Osmo Tapio Räihälä hade gärna ordnat flera konserter än bara öppningskonserten på Musikhuset, men husets höga hyror gjorde det omöjligt. Bild: Leif Weckström

De största namnen lyser med sin frånvaro. Men på Nordiska musikdagarna spelas ett representativt urval av alla nordiska tonsättare som bubblar under ytan.

När Osmo Tapio Räihälä för två år sedan fick veta att han skulle basa för Nordiska musikdagarna 2018 började han genast snegla på hur musikdagarna ordnades i de andra nordiska länderna. Bland annat åkte han till Reykjavik hösten 2016.

Islänningarna skötte ju festivalen på ett "mycket intressant sätt".

– Hälften av programmet var av islänningar och exakt hälften av tonsättarna var kvinnor. Jag har ingenting emot att hälften av verken är av kvinnor om det handlar om en uppvisning, men om man tillämpar tumregeln varje år börjar man redan tala om positiv diskriminering, säger Räihälä.

Vad är det för fel på det?

– Om diskrimineringen är lindrig så är det okej. Men om man varje år strävar efter jämn könsfördelning skulle det samtidigt innebära en väldigt lång övergångsperiod då männen skulle ha orimligt svårt att få sin musik spelad. Som randanmärkning kan man nämna att 10-12 procent av medlemmarna i de nordiska tonsättarföreningarna är kvinnor, i runda tal 1 på 9, bland de yngre tonsättarna är andelen större. Själv hoppas jag ju att könsfördelningen inom tonsättaryrket snart blev så normal att vi inte skulle behöva tala om det.

På den festival som har designats av Räihälä spelas omkring fyrtio kompositörer och vid varje konsert med flera än en tonsättare är åtminstone ett verk av en kvinna.

Bästa kollen på Norden

Att Räihälä är så mån om representationen hänger delvis ihop med Nordiska musikdagarnas natur. Festivalen ordnas av Nordiska komponistrådet, alltså de nationella tonsättarföreningarna, vilket medfört att en viss representation för olika synsätt värdesätts. Till konceptet hör också att själva programmet sammanställs genom en ansökningsprocess, där tonsättarna skickar in sina förslag som den konstnärliga ledaren väljer bland.

– Efter att ha gått igenom 446 bidrag, vågar jag påstå att jag har den bästa kollen på den konstmusik som skrivs i Norden just nu!

Enligt Räihälä uppvisar det nordiska konstmusikfältet en enorm stilistisk bredd om man jämför med vissa av avantgardefestivalerna i Centraleuropa, till exempel i Donaueschingen eller Darmstadt. Det nordiska fältet är mera splittrat medan dessa festivaler är mera homogena.

– De förändras varje år lite grann, men kärnan hålls intakt. I publiken finns alltid också någon ung purist som börjar bua när någon spelar två traditionella idiomatiska toner på en violin efter varandra. I Norden har man alltid godkänt en helt annan stilistisk mångfald och själv hoppas jag att Nordiska musikdagarna skulle förbli ett forum för mångsidighet.

Att traggla igenom knappt 450 kompositionsförslag var enligt Räihälä ett helvetiskt jobb (svårt att betvivla!). Men han säger också att det medförde ett ansvar och födde en vilja att ge en så representativ bild som möjligt av den musik som skrivs i Norden i dag.

När jag ber Räihälä beskriva den nordiska musikaliska kartan upprepar han åter mångsidigheten och den stilistiska mångfalden. Men han gör också ett par viktiga tillägg som beskriver utvecklingen i en globaliserad värld:

– Tidigare var det på ett annat sätt möjligt att identifiera varifrån ett verk kom: Dansk musik kunde låta som vad som helst eftersom man alltid har struntat i reglerna. Med ett finskt verk fick man ofta känslan av att det måste vara från Finland eftersom man alltid har betonat hantverket, ett strukturerat uttryck och vikten av att kunna hantera hela maskineriet här. Svenskarna och norrmännen har befunnit sig någonstans i gränslandet, där har man alltid gillat välklingande musik. Fortfarande går det att höra spår av dessa karaktärsdrag, men de följer inte längre nationsgränserna. Det kommer av alla de sorter från alla länder.

Ur mångfalden av stilar går det ändå enligt Räihälä också att skapa en helhet som ger ett enhetligt intryck. Åtminstone återspeglas det i temat Diversity is unity (mångfald är enhetlighet), som mest påminner om en amöba, även om själva programmet är välstrukturerat.

– Vi vet av erfarenhet att man ur hela den här saliga blandningen kan sammanställa en festival som gör att man får känslan av att saker hör ihop, en helhet där olika estetiker godkänns. Det gör också att festivalens innehåll känns på ett annat sätt levande än på en avantgardeghettofestival.

– Om du tittar på festivalerna har de alltid en pool av kompositörer som för en viss tid tycks cirkulera på alla festivaler tills det kommer en ny kompositör som igen syns på alla festivaler, som en "månadens smak". I något skede kan någon av kompositörerna upptäckas och lyftas ut ur detta ghetto för att spelas på helt vanliga konserter, varefter de sällan återvänder till dessa festivaler för modern musik, för att de har etablerat sig på andra arenor. Till exempel spelas inte längre Magnus Lindberg eller Kaija Saariaho på avantgardefestivalerna för att deras karriärer inte längre behöver det. Ingenderas förläggare skickar heller in bidrag till festivalerna.

– Det kommer musik av alla sorter från alla länder, säger Osmo Tapio Räihälä som designade Nordiska musikdagarna och valde bland 446 bidrag. Bild: Leif Weckström

Räihäläs utläggning om hur vissa konstnärer väntar på att upptäckas och bli lyfta till en annan verklighet väcker till och med grymma associationer. En krass, drastisk och orättvis jämförelse kunde göras med barn på barnhem i fattiga länder som står i kö för adoption. En bättre jämförelse vore de olika ligorna i fotbollens värld.

Kan man se festivalerna för nutida musik som ett slags division 1, därifrån man tidvis kan stiga upp i ligan men där de flesta lagen och spelarna blir kvar och spelar mot varandra?

– Analogin är helt meningsfull, eftersom vi har festivaler i Europa som tillhör Champions League och sådana som hör hemma i de nationella serierna. Men samtidigt kan ingen vinna mera än en match åt gången. Med det menar jag att varje konserttillfälle är värdefullt i sig och om bara ett verk av tio föreslagna spelas på den här festivalen betyder det att gallringen har varit oerhört hård.

Kändisarna lyser med sin frånvaro

Den som studerar programmet för Nordiska musikdagarna kommer att märka att det inte bara är Lindberg och Saariaho som "fattas" utan i lika hög grad namn som Fagerlund, Wennäkoski eller Sallinen. Ingen Nørgård, Sørensen eller Steen-Andersen, ingen Hillborg och ingen Wallin syns heller till.

Nordiska musikdagarna är alltså inte något skyltfönster för den nordiska musiken med de "kändaste" eller "bästa" namnen?

– Så klart programmet skulle ha sett annorlunda ut om jag enbart hade valt de kändaste namnen. Å andra sidan är musikscenerna alltjämt så pass olika i de nordiska länderna att en tonsättare kan vara rätt känd i Sverige men så gott som okänd i Finland, eftersom vi knappt spelar någon svensk eller norsk musik. Hillborg är den enda som man hör någotsånär regelbundet hos orkestrarna, medan Karin Rehnqvist sjungs regelbundet av körerna. Ett namn som kan se ut som en utböling hos oss kan vara hur känt som helst i ett annat land.

När Räihälä går igenom upplägget är han uppenbart entusiastisk inför så gott som alla av konserterna. Det är maffigt att kunna öppna festivalen med en symfonikonsert av HSO, han ser också fram emot konsertparen i Tempelplatsens kyrka och Amos Rex, som han beskriver som den "hetaste platsen i Finland just nu". Tonsättargästen Helen Grime kommer från Skottland.

I programmet ingår en installation Elegy – In Remembrance Utøya, av norrmannen Guttorm Kittelsen, som snurrar på Kiasma.

– Det här verket är inget politiskt ställningstagande, utan mera en elegi, vilket egentligen är ganska typiskt för dagens tonsättare, som sällan vill stämpla sig eller befläcka sitt rykte med något som är svårt att tvätta bort senare. Kanske minns de ännu hur Luigi Nono och somliga andra klängde sig fast vid marxismen, och hur svårt det var för dem att bli av med de konnotationerna, när marxismens sanna verkningar kom i dagen.

Är dagens tonsättare fegare och räddare eller mera politiskt korrekta än förr?

– I princip, men det handlar också om en förändring när det gäller samhällets förväntningar: förväntar man sig starka ställningstaganden av en tonsättare i hans musik eller på Twitter eller Facebook? Många kan yttra sig om det ena och andra i de sociala medierna, utan att ge uttryck för det i sin musik. Och det här är ett paradigmskifte jämfört med 60-talet. Jag skall inte säga att man i dag är mera kalkylerande, men om man förknippar sig starkt med en viss ideologi och sedan vill skaka av sig den kan det vara verkligt svårt att få gehör för sina strävanden, eftersom publiken så starkt förknippar en med det förgångna.

Profil

Osmo Tapio Räihälä

Född: 1964 i Suomussalmi.

Familj: Gift med violinisten Maria Puusaari.

Bakgrund: Studerade komposition för Harri Vuori. Grundade 1998 Uusinta Ensemble. Musikjournalist på Yle under hela 2000-talet. Fri tonsättare sedan julen 2016.

Verksamhet: Känd för utförliga verkpresentationer i RSO:s programblad. Nu kurator för Nordiska musikdagarna i Helsingfors 7–10 november.

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46