Norden – vad händer nu?

De senaste åren har det funnits ett förnyat intresse för det nordiska samarbetet från både politiker och medborgare. Detta intresse bör vi nu utnyttja till att ge ny fart och nytt innehåll åt samarbetet. Men det måste ge nordisk nytta, mervärde och leda till konkreta resultat. Kanske är det också dags att diskutera vad vi vill med det nordiska samarbetet.

De nordiska statsministrarna förklarade i fjol att Norden ska vara världens mest integrerade region. I en nordisk undersökning svarade över 90 procent att samarbetet var mycket viktigt eller viktigt. Två tredjedelar ville ha mer samarbete. Utmaningen är att omsätta detta i konkreta åtgärder.

Det nordiska samarbetet sträcker sig långt tillbaka i tiden. De stora visionerna efter andra världskriget fick många gånger ge vika, men ledde också till några framgångar. Störst betydelse hade passunionen och skapandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad 1954.

När Danmark, Sverige och Finland gick med i EU och Norge och Island undertecknade EES-avtalet skiftade fokus från det nordiska till det europeiska samarbetet. Det nordiska nedprioriterades.

Arbetet med att skapa bästa möjliga förutsättningar för medborgare och företag i Norden att röra sig och verka fritt mellan länderna är avgörande för att föra de nordiska länderna ännu närmare varandra. Därför är det viktigt att stärka rörligheten i Norden. Det är en förutsättning för att skapa en välfungerande nordisk arbetsmarknad. En nordisk hemmamarknad på cirka 25 miljoner invånare innebär också stora möjligheter för näringslivet.

EU sätter ramar för det nordiska samarbetet och är genom införandet av ett nytt regelverk en viktig drivkraft för integrationen mellan de nordiska länderna. Men samtidigt finns det ett stort handlingsutrymme för att vidareutveckla det nordiska samarbetet inom EU/EES. Här kan Norden vara spjutspets och föregångsregion för integrationen i hela EU-/EES-området.

Det råder ingen brist på goda förslag i det nordiska samarbetet. Det finns knappt något förslag som inte har lagts fram i antingen Nordiska rådet eller i andra sammanhang. Det är den politiska viljan och förmågan att genomföra förslagen som ofta saknas. Många har därför beskrivit samarbetet som både byråkratiskt och visionslöst.

För att regeringarna och politikerna ska engagera sig aktivt i det nordiska samarbetet måste det vara politiskt relevant och betyda något för medborgarna.

Därför har de nordiska regeringarna uttryckt önskemål om en bredare diskussion om hur vi kan vidareutveckla samarbetet. Som en del av denna process har jag på uppdrag av Nordiska ministerrådet presenterat en rapport med förslag på hur vi kan förbättra rörligheten och integrationen i Norden.

Med det förnyade politiska och folkliga intresset för det nordiska har vi ett unikt tillfälle att lyfta in nordiskt samarbete på den politiska dagordningen. Jag har i min rapport tagit upp sju områden som jag menar är särskilt viktiga, fördelat på sexton konkreta förslag. Det förslag som kan få störst betydelse för medborgare, företag och generellt för all samverkan över gränserna är att vi ska kunna använda vår nationella elektroniska legitimation (eID) i hela Norden före utgången av 2020.

För att det ska kunna genomföras är det nödvändigt med en tydlig politisk prioritering och förankring hos de nordiska regeringarna. Även om det kan låta tekniskt kan ett ömsesidigt erkännande av vår nationella elektroniska legitimation i alla nordiska länder få lika stor betydelse som införandet av passunionen en gång i tiden.

Den nordiska identiteten och språkförståelsen är viktiga för att vi ska tänka nordiskt och för samverkan mellan de nordiska länderna. Även om det redan finns omfattande samarbeten och kontakter, både formella och informella, bör utbytesprogrammen stärkas med särskild betoning på barn och unga. Vi bör också i största möjliga utsträckning ha direkt tillgång till varandras tv-kanaler. De ungas engagemang i hela Norden kring ungdomsserien "Skam" visade hur viktig tv är för språkförståelsen.

Vi behöver en starkare samordning av byggregler och byggstandarder samt ömsesidigt erkännande av utbildningar och auktorisationer för att bana väg för ökat näringslivssamarbete.

Vi måste förhindra att nya lagar skapar nya gränshinder.

Inom infrastruktursektorn utvecklas nya och viktiga transportförbindelser både inom Norden och mellan Norden och omvärlden. Nya tågförbindelser, transportvägar mellan Asien och Europa samt nya transportformer kan få stora konsekvenser för nationella transportmönster. Därför är det viktigt att samordna nationella transportplaner och utreda framtidens nordiska transportinfrastruktur. Detta kan få stor betydelse för gods- och persontrafiken och bidra till att nå klimatmålen inom transportsektorn, som i dag står för 25 procent av utsläppen.

På hälsoområdet bör vi samarbeta om gemensamt godkännande och inköp av dyra läkemedel, kliniska studier och högspecialiserad behandling. Det kan ha stor betydelse för medborgarna och samtidigt vara kostnadseffektivt.

Tanken om ett samarbete mellan enstaka nordiska länder för att ansöka om OS har lanserats tidigare. Men för att lyfta fram Norden och nordiskt samarbete föreslår jag att alla fem nordiska länder tillsammans ansöker om att arrangera vinter-OS 2030. En gemensam nordisk OS-ansökan baserad på nordiska värderingar, måttfullhet, kostnadsfördelning och användning av befintliga anläggningar skulle kunna göra det mycket enklare att få politiskt och folkligt stöd för en ansökan. Nu är inte alla nordiska länder typiska vintersportländer. Men varför inte konståkning på Island, ishockey, curling och parallellslalom i Danmark, och så kunde Norge, Sverige och Finland dela på resten?

Det nordiska samarbetet är i dag splittrat. Det måste samordnas bättre och det måste sättas tydliga mål. Statsministrarna har enligt Helsingforsavtalet ansvaret för den övergripande samordningen. För att höja ambitionsnivån och se till att viktiga frågor genomförs bör samarbetet i större grad förankras hos statsministrarna. Det är nödvändigt för att säkerställa den politiska förmågan och viljan att driva det nordiska samarbetet framåt. Potentialen finns där.

Ingvard Havnen är tidigare norsk ambassadör i Danmark.

Ingvard Havnen

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42