Noora Dadu efterlyser konstpopulister

FÖRESTÄLLER SIG FRAMTIDEN. – Det är galet att vi ödslar så mycket tid på personliga drömmar när klimatet påverkar oss i mycket högre grad, säger Noora Dadu, aktuell med föreställningen Fail på Baltic Circle. Bild: Cata Portin

– Vi borde alla sluta beskriva postmodern konst som något svårt. För här finns inget mysterium, säger skådespelaren Noora Dadu, aktuell med föreställningen Fail på Baltic Circle-festivalen.

Skådespelaren, regissören och dramatikern Noora Dadu har valt att inte visa sitt ansikte i marknadsföringsbilderna till sin nya föreställning.

– Vår tids personfixering är problematisk, den uttrycker en andlig utarmning. Ta till exempel utställningen med Alice Neeles fantastiska tavlor på Ateneum nyligen. Man skulle kunna tala om varje tavla i en timme, en vecka, ett år. Men bredvid varje tavla finns en lapp med information om vilket slags tragedi hon genomgick när hon målade tavlan. Varför behövs den här sortens information, när allt som är relevant finns i tavlan? Vad är idén med att presentera en sjukjournal, någons spekulativa berättelser om konstnären?

I kölvattnet av succéföreställningen Minun Palestiinani (Mitt Palestina) upplevde Noora Dadu själv hur verk och konstnär likställdes och hur hennes egen person stal uppmärksamhet från tankarna och idéerna.

Visst var Palestinamonologen ett avsiktligt personligt verk. Dadu skildrade hur hon, en Kuusankoskiunge med en palestinsk far, vaknade upp politiskt efter elfteseptemberattacken då västvärlden inledningsvis letade efter den skyldige bland palestinierna. En brinnande monolog om identitet och aktivism, om hur engagemanget för palestiniernas rättigheter växte fram och hur behovet att offentligt protestera mot den israeliska ockupationen blev alltmer akut.

I monologen krossade Noora Dadu muren – bokstavligen – och presenterade konkreta förslag på hur Israel-Palestina-konflikten kunde lösas.

Den nya föreställningen Fail – virheellinen esitys ("Misslyckande – en bristfällig föreställning") är en fristående fortsättning på Minun Palestiinani, men Dadu är noga med att klargöra att hon inte går vidare på Palestinaspåret.

– Som konstnär kan jag inte behandla bara ett ämne eftersom det finns så mycket annat som intresserar mig. Aktivistrollen är på så sätt lättare för i den ingår att man antingen är för eller mot något. Men när en konstnär ska behandla politik drabbas hon lätt av en identitetskris ifall hon likställs med ämnet som hon behandlar.

Kan teater göra skillnad?

– Javisst, men det är svårt att urskilja effekten. Med andra metoder kan man se effekten mer direkt, å andra sidan kan konsten verka på ett djupare plan. Konst är inte bara en kommentar till verkligheten. Konsten är hårdare, en del av verkligheten, av gemenskapen.

Den politiska teaterns problem hör ihop med det politiska språket, menar Dadu.

– Det är problematiskt om konsten underställer sig språket och strukturerna och försöker agera enligt reglerna. Jag drömmer om en politisk teater som skulle förändra språket, som riktade blicken mot allt det som vi anser sant och konstant, mot vårt gemensamma språk, och att det skälvde till och luckor och hål uppstod.

Teaterpubliken är rätt homogen med åskådare som har liknande bakgrund och åsikter. Hur ska man nå ut till människor från andra klasser och bakgrunder?

– Jag funderar ofta på den frågan. Vad felas konstnärerna och fältet när konst som är en så naturlig del av människan har förvandlats till något som för många låter så svårt. Jag önskar att vi hade §postmoderna populister eller konstpopulister!

– Jag tänker mig att mina egna verk nog öppnar sig för alla, det finns inget svårt i dem. Vi borde alla, även journalisterna, lägga av med att upprepa att postmodern eller abstrakt konst är något svårt. För här finns inget mysterium, bara ögonblicket då man ser eller upplever konst.

Motvillig musketör

Noora Dadu är också känd för sin medverkan i Susanna Kuparinens kultförklarade Eduskunta-trilogi. Föreställningarna, som gjordes mellan 2011 och 2015, dokumenterade det politiska spelet i riksdagen och utanför, och visade hur medborgarna förts bakom ljuset i fråga om pensionerna, vårdreformen och den nuvarande åtstramningspolitiken.

– Jag har gjort en hel del teater som är explicit politisk, det vill säga den kretsar kring politiska ämnen. Men all teater är politisk. Allt vi gör eller låter bli att göra är politiskt. Det är politiskt att leva, det är politiskt att begå självmord, det är politiskt att isolera sig. Allt är gemensamt.

Den svenskspråkiga publiken kan känna igen Noora Dadu från föreställningen Three musketeers – East of Vienna, ett samarbete mellan finlandssvenska Klockriketeatern och den lettiske regissören Valter Siilis.

Föreställningen bygger på en gonzojournalistisk resa genom Östeuropa där Noora Dadu, Carl Alm och Matti Raita, utklädda till Dumas tre musketörer, pejlar stämningarna i Europa.

– Det var stressigt att vara musketör. Det är totalt annorlunda att göra en roll på scenen än på gatan bland vanliga människor. Jag hade hela tiden lust att säga "Nej, vi är skådespelare från Finland, vi är inga franska musketörer!" och den kampen syns kanske i föreställningen, säger Dadu.

– Föreställningen skulle vara en sorts historisk och politisk nöjesresa och när vi planerade den var det ännu relativt lugnt i Europa. När resan närmade sig var det redan hundratals som dagligen drunknade i Medelhavet. På Wiens järnvägsstation ville vi närma oss flyktingarna, men vi var nervösa och vågade knappt tala med dem. Det löste sig på sätt och vis av sig självt när de började ta kort på oss och vi blev ett slags vandrande turistattraktion.

Klimatet avgör framtiden

Med den nya föreställningen vill Noora Dadu spräcka det vakuum som hon menar kännetecknar vår tid. Hon beskriver upplevelsen som att frivilligt leva vid sidan av sig själv och gemenskapen.

– Eskapismen hör ihop med allt från klaustrofobin på sociala medier till hur vi förtränger Syrienkriget.

Titelns Fail syftar på både personliga misslyckanden och kollektiva misslyckanden som krigen och klimatförändringen.

– Vi vet att allt snart kommer att förändras. Det vi upplever som ett gott liv, tryggheten som pengar skänker är inget konstant. Naturen kan helt enkelt inte bära mer. Men möjligen kan konsten förbereda människan för den här förändringen.

Under arbetets gång har Dadu försökt föreställa sig hur världen kommer att se ut om fyrtio, femtio år.

– Det är lätt att föreställa sig själv i olika framtidsscenarier, men det är svårt att föreställa sig hur förhållandena kommer att vara. Jag kan till exempel föreställa mig att jag flyttar till USA, blir indiemusiker och ekoodlare, men ser jag på klimatstudierna inser jag att det knappast kommer att finnas vatten där jag har tänkt leva.

– Jag kan också föreställa mig att jag åker till Palestina och ägnar mitt liv åt aktivism. Men om vi fortsätter med utsläppen finns det snart ingen kamp om det heliga landet eftersom det kommer att vara omöjligt att leva där. Redan nu är det svårt att leva i Jeriko om somrarna på grund av hettan. Det är galet att vi ödslar så mycket tid på personliga drömmar när klimatet och förhållandena påverkar oss i mycket högre grad.

Slut på pryglandet

Fail är också ett andligt bokslut för Dadu. Ett försök att göra upp med "ett diffust syndbegrepp" som hindrar människan från att ta itu med sina misstag.

– Trots att vi lever i en postreligiös tid bygger våra tankemönster på syndbegreppet. Man gör fel och sedan följer skuld- och skamkänslorna.

– Självföraktet som drabbar en efter att man begått ett misstag är så outhärdligt att man knappt kan se på sina misstag. Men ifall vi inte ägnade all vår tid åt att prygla oss själva och i stället faktiskt såg på det vi gjort skulle vi kanske kunna göra något åt saken.

Noora Dadu tror att konsten kan luckra upp och skapa en mer barmhärtig atmosfär i samhället. Den nya föreställningen är också Dadus försök att vara nådig mot sig själv.

Fail – virheellinen esitys har premiär på torsdag på Kiasma under Baltic Circle-festivalen. De två första föreställningarna har engelskspråkig textning.

Scenkonstfestivalen Baltic Circle börjar i dag och pågår till söndag.

Programmet rymmer både inhemska och internationella gästspel. I kväll visas libanesiske Rabih Mroués föreställning Riding on a Cloud på Gamlasgården och Sara Melleris Father Fucker får premiär i Södervik.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning