Niskavuori 80 år: Jorden som vår arvedel

Passionernas rike. Kirsti Hurme och Tauno Palo i Loviisa. Bild: Okänd

I dag har 80 år förflutit sedan premiären på Niskavuoren naiset (Kvinnorna på Niskavuori). Med den lades grunden för det mäktigaste agrara monumentet i inhemsk dramatik och film.

Pjäsen som hade premiär på Kansanteatteri skrev den politiskt kontroversiella Hella Wuolijoki under pseudonymen Juhani Tervapää. För regin stod Eino Salmelainen vars insats blev central i etablerandet av Niskavuoris sceniska landskap som snabbt förvandlades till filmatiskt landskap. Kvinnorna på Niskavuori filmades redan 1938 och onekligen är det just filmatiseringarna som förlänat Niskavuoriserien ett bestående visuellt värde.

Plikter och passioner

I den inhemska filmens otaliga bygdeskildringar hittar man säkert mer pittoreska framställningar av böljande sädesfält och människor i färd med att plöja och skörda. Wuolijokis tavastländska rusthåll är jorden som arvedel med förpliktande traditioner men kryddat med mänskliga konflikter och passioner. Det står för klass och status som innebär att spontan kärlek kan väga lätt mot allianser med mammon. Det förflutnas förpliktande arv måste även möta den nya tidens utmanande vindar. Trogen sin driftiga upphovskvinna bär Niskavuori dessutom matriarkatets signatur där ställets välgång hänger på viljestarka kvinnor som håller upp godset då de bräckliga männen sviktar. Just den gamla värdinnan Loviisa har blivit en samlande symbol för hela serien.

Hella Wuolijoki skrev inte serien i kronologiskt framskridande ordning. Inledningen Kvinnorna på Niskavuori utspelar sig i den unga republiken Finland. Godsets härskarinna Loviisa spelas i filmen på ett vekt och förfinat sätt av Olga Tainio, en roll som fortfarande söker efter den mustigt kraftfulla karaktär som sedan kom att känneteckna Elsa Turakainens och Emma Väänänens tolkningar. Sonen Aarne (Tauno Palo) har ingått ett förnuftsäktenskap med Martta (Hillevi Lagerstam) och vantrivs i det. Stormvindarna anländer med byns nya folkskollärarinna Ilona (Sirkka Sari) som tillika står för moderna idéer. Snart uppstår ett hemligt men passionerat förhållande mellan henne och Aarne. I likhet med Wuolijoki känner den gamla värdinnan sympati för Ilona, men ändå försöker hon vädja till Aarnes förnuft, Martta är trots allt, och trots sin försjunkenhet i matrecept och kolportageromaner, en del av Niskavuori.

Ilona representerar som sagt det moderna men de repliker som satts i hennes mun blir alltför patetiskt klingande uttryck för en törst efter "frihet, sanning och lycka". Det slutar med Aarnes och Ilonas äktenskap och uppbrott från Niskavuori med huvudstaden som destination. "Jag tänkte säga: Kom inte ens till min grav... Men kom ändå." Så lyder gamla värdinnans avskedsord åt Aarne.

En matriarks födelse

Den första filmen var regisserad av Valentin Vaala som även fick förtroendet för Loviisa (1946, pjäsen skriven 1940) i vilken Wuolijoki gör ett hopp tillbaka i tiden till 1890-talet. Ung och förälskad anländer den rika bondflickan Loviisa (Emma Väänänen) som brud till det skuldsatta Niskavuori som behöver pengar. Bara för att snart inse att maken Juhanis (Tauno Palo) stora kärlek är mejerskan Malviina (Kirsti Hurme) som han gjort gravid. I ett socialt spel dominerat av status, pengar och kontinuitet är ett äktenskap mellan de två älskande omöjligt. Alla tre, Loviisa, Juhani och Malviina, blir offer för dessa omständigheter. Men Loviisa vänder nederlaget till seger. Hon hårdnar och förvandlas från milt lamm till kloförsedd varginna för vilken gården är allt. Malviina blir fördriven men ändå suckar Loviisa: "Du store Gud i himlen – ge mig kärlek ..."

I Heta från Niskavuori (1952, pjäsen skriven 1950) togs rodret över av Edvin Laine, onekligen en kraftfullare regissörstyp än den lyriske Vaala. Kraftfull och stolt är också Rauni Luoma som Juhanis syster Heta som blivit gravid men försmådd av sin älskade. Följden blir en mesallians och ett giftermål med drängen Akusti (Kaarlo Halttunen) med vilken hon bosätter sig i ett torp. Men den stolta Heta tar inte emot sin släkt innan deras nya bygge, värdigt Niskavuori, är färdigt. Från morgon till kväll sliter Akusti som en hund men hinner också utmärka sig i kommunalpolitiken. Först när han jobbat sig till döds inser Heta hans värde. Akusti är den ödmjukaste men också den mest positiva mansgestalten i Niskavuoriserien.

I Aarne från Niskavuori (1954, pjäsen Niskavuoris bröd, 1939) återvänder Aarne med Ilona till fädernegården och försonar sig med modern. Det sägs att regissören Edvin Laine bad Wuolijoki att tillägga några nyskrivna repliker som gällde Lex Kallio, lagen från 1922 om rätt till jord för obesuttna och torpare. Lagen tillfredställer inte gamla värdinnan (Elsa Turakainen) som i filmen besöker presidenten. Hon säger att ägorätten visserligen är den enda sunda grunden för jordbruk men att det även innebär stort ansvar.

Svanesången

Slutvinjetten blev Niskavuoris kamp (1957, pjäsen skriven 1953) i vilken den gamla värdinnans (Elsa Turakainen) skymningstimme nalkas. Tiden är fortsättningskrigets med Aarne vid fronten medan Ilona och barnen sköter gården. Aarne stupar men till Niskavuori anländer Juhani Mattila (Tauno Palo), en mystisk främling som visar sig vara Juhani Niskavuoris och Malviinas son. Juhani har hamnat i trubbel med myndigheterna men filmen är försiktigare än pjäsen där han är krigsmotståndare och skogsgardist. Efter kriget blir han minister i den nya regeringen medan det en gång så mäktiga Niskavuori styckas upp i mindre hemman.

Hella Wuolijoki hann aldrig göra ett avsnitt om Marttas öde som hon planerat. Men till den mytiska gården återvände Valentin Vaala i sin färgversion av Kvinnorna på Niskavuori (1958), med Erkki Viljos som Aarne, Teija Sopanen som Ilona och Emma Väänänen som gamla värdinnan. Den utspelar sig i realtid med moderna skördetröskor och Popeda-bilar. Onekligen har den drag av en svanesång över den agrara livsstil som går mot sitt slut. En sammanslagning av Kvinnorna på Niskavuori och Niskavuoris Aarne åstadkom Matti Kassila ännu med Niskavuori (1984) som på det samhälleliga planet kan sägas dokumentera rödmylleregeringens Finland.

Jorden och ägandet, pengar och passioner, bundenhet, uppbrott och emancipation. Niskavuori är en betydelsefull tids- och samhällsspegel som även speglar Hella Wuolijokis många paradoxala roller: övertygad socialist, stenhård affärskvinna, salongernas värdinna och romantisk fjolla. Men en stor och passionerad berätterska.

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning