Niinistö tar åt sig makt

President Sauli Niinistös sätt att hävda hur han får parlamentarisk täckning för sin verksamhet förbryllar Bjarne Nitovuori, som recenserar två nya böcker om presidenten.

Matti Mörttinen, Lauri Nurmi: Sauli Niinistö. Mäntyniemen herra

Into 2018, 323 sidor

Risto Uimonen: Sauli Niinistö – tasavallan presidentti

WSOY 2018, 411 sidor

President Sauli Niinistös strävan att trots minskade befogenheter stärka sin makt utgör det centrala temat i två nya böcker om den nyvalde presidenten. Åtminstone en tredje bok i samma ämne utkommer ännu i höst, skriven av Tuomo Yli-Huttula, som till skillnad från författarna till de två förstnämnda också fått en intervju med Niinistö.

Matti Mörttinen och Lauri Nurmi är journalister vid Aamulehti. I fjol skrev Nurmi en bok om Sannfinländarnas splittring. Den är vid sidan av Pekka Ervastis "Irakgate" (2004) den kanske bästa journalistiska rapporten om ett politiskt skeende i Finland de senaste decennierna. Den nya boken kanske inte når samma nivå, men utgör dock en utomordentlig genomgång av Sauli Niinistös liv och politiska karriär.

Risto Uimonen, tidigare bland annat Kalevas chefredaktör och opinionsnämndens ordförande, skriver framför allt om Niinistös första presidentperiod.

Vänstersväng

Den avgörande vändningen i Niinistös maktutövning skedde 2014 som en följd av Rysslands erövring av Krim och dess krig i östra Ukraina. Mörttinen och Nurmi citerar en anonym ambassadör som betecknat vändningen som en "ordentlig kupp".

I presidentens och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott ledde det till en konflikt med statsminister Jyrki Katainen (Saml), Europaminister Alexander Stubb (Saml) och försvarsminister Carl Haglund (SFP), sedan Katainen vid EU:s toppmöte varit med om att besluta om bojkotten mot Ryssland utan att konsultera presidenten. Niinistö reagerade speciellt mot förbudet att träffa ryska ledare och meddelade att ingen kan förbjuda honom att möta Putin.

Utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) stödde presidenten. Mörttinens och Nurmis bedömning är att Niinistö senast från augusti 2014, då han mötte Putin, stått politiskt närmare SDP än sitt gamla parti Samlingspartiet. Utom i fråga om mötena med Putin gällde detta inställningen till ett Natomedlemskap. Det är nog en överdriven slutsats.

Debattstrypare

Samma år i december, några månader före riksdagsvalet, kallade Niinistö de åtta riksdagspartiernas ledare till Talludden. En del av partiledarna tolkade hans agerande som ett försök att dämpa Natodebatten inför valet.

En följd av mötet var enligt Mörttinen och Nurmi ett nytt utrikespolitiskt mantra, då partiledarna och andra ledande politiker rutinmässigt försäkrar att de är "på presidentens linje", ungefär som man tidigare skulle bekänna sig till Paasikivi-Kekkonen-linjen.

Med rätta kritiserar författarna Niinistös agerande som ett sätt att strypa debatten. I en öppen demokrati är debatt och strid något naturligt, också i utrikespolitiken.

En träffande observation av Mörttinen och Nurmi är att Niinistös uppväxt under kalla kriget återspeglar sig i hans utrikespolitik, i hans retorik och hans tänkande. Då de gamla minnesspåren från den perioden aktiverats bland medborgarna har det varit ägnat att öka hans popularitet och därmed också stärka hans maktställning.

Grundlig genomgång

Uimonens bok är klart mindre kritisk till Niinistö än Mörttinens och Nurmis. Men hans stora förtjänst är den grundliga genomgången av många frågor som kommit upp under Niinistös första period.

De olika element som ingår i Niinistös säkerhetspolitiska doktrin presenteras utmärkt av Uimonen. Där ingår ett motstånd mot ett Natomedlemskap, åtminstone just nu. Ett av hans argument mot en anslutning är att det skulle fördärva Finlands relationer till Ryssland, en av de fyra pelarna i hans säkerhetspolitiska syn. De övriga tre är ett starkt försvar, partnerskap med olika västliga aktörer, bland andra Sverige och Nato, samt den trygghet FN och internationella avtal och regler ger.

Niinistö har varit särskilt oroad över om den säkerhetsgaranti, som finns inskriven i EU:s Lissabonfördrag (artikel 42.7), fungerar i praktiken. Uimonen redogör för problematiken i detalj och hans slutsats är att det inte lönar sig att av EU vänta sig stöd för Finlands försvar. Ytterligare ett förbryllande element i Niinistös säkerhetspolitiska tänkande är hans uttalande om att "allianser uppstår vid behov".

Säregen parlamentarism

Till de frågor som Uimonen redogör grundligt för hör också det så kallade värdlandsavtalet 2014, som skall göra det lättare att ge och ta emot stöd av Nato. Kritiken har främst inriktats mot att det ger Nato rätt att förlägga trupper i Finland samt att det inte godkänts av riksdagen. Försvararna av avtalet har sagt att det inte ger Nato någon automatisk rätt. Finland skall i varje enskilt fall godkänna arrangemangen.

Beträffande riksdagens behandling hävdar Uimonen att man fick riksdagens "politiska godkännande" genom promemorior till utrikes- och försvarsutskottet samt genom att höra tjänstemän och experter. Det behövs alltså inget uttryckligt beslut av riksdagen för att få riksdagens godkännande.

Det är en säregen tolkning av parlamentarismen. På samma sätt hävdar Niinistö att han får "parlamentarisk täckning" för sin verksamhet genom att träffa riksdagsutskotten och partiledarna.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33