Ni stryker medhårs, Lillan

Radarpar. Vladimir Putin (Ole Øwre) och Donald Trump (Pia Runnakko) är tacksamma och flitigt utnyttjade objekt för satir. Men varför spela på homofobiska strängar, undrar recensenten. Bild: Henrik Schütt

En lovande början och energiskt skickliga skådespelarprestationer kan inte rädda Lilla Teaterns revy Det ordnar sig, Sapiens från ett manus med några grova bommar. Den finlandssvenska satiren stryker som så ofta sin tilltänkta publik medhårs och inger en känsla av déjà vu.

Det ordnar sig, Sapiens.

Text & regi: Marina Meinander & Kirsi Porkka. Producent: Caroline Heiknert. Musik: Sofia Finnilä. Scenografi och dräkt: Alisha Davidow. Koreografi: Johanna Elovaara. Ljus: Paavo Kykkänen. Ljud: Antero Mansikka.

På scenen: Ole Øwre, Linda Zilliacus, Pia Runnakko, Sanna Majuri, Joachim Wigelius, Christoffer Strandberg.

Premiär på Lilla teatern 14.9.

År 2017 besöks planeten jorden av en intergalaktisk fastighetsmäklare och några intresserade kunder. Innan köpet kan avgöras gäller det bara att försäkra sig om att planeten har förutsättningar att ge en odefinierad avkastning på investeringen. Då måste man försäkra sig om att den invasiva Homo sapiens-arten som befolkar planeten Tellus inte håller på att förstöra den slutgiltigt. En spion (Sanna Majuri) skickas ner till jordklotet för att ta reda på hur saken riktigt ligger till och så sparkas kavalkaden av sketcher i gång.

Pjäsen behandlar både lokalt och globalt angelägna och aktuella frågor. Klimatförändringen, nyliberalismen och nedskärningsideologin berörs. Det roligaste spåret är det som handlar om "nykannibalism" lanserad genom lobbare och tankesmedjor. En idé populariserad redan av Jonathan Swift känns levande aktuell då den placeras i skinande modernistisk kontorsmiljö. Ole Øwres desperata karriärist på anställningsintervju hör till kvällens humoristiska höjdpunkter.

Tyvärr solkas skratten av några rejäla bottennapp. Få är de humorister som haft självdisciplinen att hålla sig ifrån det ymnighetshorn som utgörs av det faktum att Amerikas förenta stater valt den demente sexförbrytaren och dokusåpastjärnan Donald Trump till president. Ännu färre är de som lyckats skapa kreativ och originell komedi som står på egna ben och inte bleknar i jämförelse med den allt mer absurda verkligheten. Därför är det kanske förlåtligt att ingenting i sketchen om Trumps och Vladimir Putins hemliga möte känns det minsta nytt. Men av alla de punchlines som redan upprepats av ett otal amerikanska tv-värdar för ett varierande antal månader sedan kopierar sketchen dessutom endast de lataste och de mest homofobiskt plumpa.

Lam kritik

Det är inte enda gången som satiren förment riktar sig mot maktens män men i förbifarten riktar in en liten klackspark mot smalbenen på diverse minoriteter. Ett tillfälle att få njuta av skrattets respit gentemot mitt favorithatobjekt Björn Wahlroos faller platt då vitsen visar sig luta enbart mot det gamla, transfobiskt beprövade tricket "man i kjol, roligt för att roligt". Också någon som är helt ointresserad av alla former av identitetspolitisk kulturkritik riskerar att känna sig vagt förolämpad av skämt som så ambitionslöst vill spela på ens dummaste impulser.

Det är inte första gången jag ser finlandssvensk satir på Lillans scen, och jag slås denna gång av samma reflektion som senast: även om skämten tycks rikta sin udd mot den till största delen finlandssvenska och heteronormativt borgerliga publik som befolkar teatersätena, är det en udd som snarare är ämnad för att krafsa lite mysigt än direkt sticka till. Kritiken är nedtonad till den grad att den förstärker mer än den ifrågasätter en världsbild, samtidigt som den inger åskådaren en smickrande känsla av självdistans som bonus.

Även om SFP:s historiskt nästan unika frånvaro i den nuvarande regeringen ger utrymme att sparka till lite extra hårt mot den politiska makten kan man alltid tona av med att låta Laura Huhtasaari visa benen innan det blir för radikalt.

Uppdatering 16.9.2017, kl 13.07: Stavningen av Ole Øwres namn har korrigerats.

Otto Ekman Reporter