Netflix har skapat ett nytt svenskt rum för barnkultur

Bild: HBL

Det stora utbudet av svenskspråkig barn-tv riskerar att hålla tillbaka de utflykter över språkgränsen som barn gjorde tidigare, skriver Fredrik Sonck.

Utbudet av svenskspråkig barnfilm på bio är rudimentärt i huvudstadsregionen – det är känt sedan länge. Orsakerna är kommersiella: de helsvenska familjerna är relativt få och om Finnkino lägger in en svensk visning, krävs en olönsam marknadsföringsinsats för att folk ska hitta dit. Därför är det bara sporadiska svenska specialvisningar på Hanaholmen eller Kino Tapiola som lyckats dra fulla hus – det berättade Dag Andersson vid Finlandssvenskt filmcentrum i en artikel på Svenska.yle.fi för ett år sedan.

Film är bäst på bio. Och visst är lördagsbion något en svenskspråkig barnfamilj kan sakna.

Samtidigt är den cineastiska kulturen stark också på mindre skärmar, och i kraftigt växande grad via on demand-kanaler som HBO och Netflix. Hemma hos oss prenumererar vi på Netflix för en månadsavgift som motsvarar en(!) biobiljett. I utbyte får vi tillgång till otaliga tv-serier och ett par tusen filmer (mycket skräp dock). I paketet ingår också Netflix kids, ett brett utbud av animerade serier för barn. Femåringen är en trogen tittare, och hennes lillasyster har de senaste månaderna erövrat den koncentrationsförmåga som krävs för att se Daniel Tigers kvarter, Jordgubbslisa, Den magiska skolbussen och många andra barnprogram.

Ur en helt praktisk föräldrasynpunkt är on demand-tv bra, eftersom tv-tittandet kan samköras med eftermiddagens matlagning och annat hushållsarbete. Netflix kids är mainstream på gränsen till slätstruket, men tryggt, reklamfritt och med ett stort antal program vars huvudfigurer inte figurerar på t-tröjor och plastleksaker i varje skyltfönster.

Det är klart att behovet av att trycka på paus och gå ut och leka ibland gör sig gällande. Och visst finns det dagar då man som förälder helt enkelt får rycka ur sladden, till ackompanjemang av vilda protester. Men annars hör jag inte till dem som tycker att tv-mediet har någon inneboende fördärvlighet. Och jag har inget principiellt behov av att racka ner på mina barns kärlek till berättelser, då de kommer i just den här formen. Att jag sen kan ha en någorlunda klar uppfattning om vilka enskilda titlar som är undermåliga är en annan sak. Men det gäller i lika hög grad innehållet i bokhyllan där vi väljer kvällssaga.

On demand-tv:ns kraftiga tillväxt har i vilket fall som helst inneburit en smärre revolution också för barnkulturen. Först på sistone har jag börjat fundera på vad den egentligen innebär, ur ett vidare perspektiv. Jag vet förstås inte hur representativ just vår familj är, men jag skulle gissa att Netflix kids, ganska obemärkt, blivit en av de största distributörerna av barnkultur på svenska i Finland, i synnerhet för lite yngre barn.

Så även om jag också kan sakna svensk familjebio i Helsingfors, kan jag inte se något generellt tillgänglighetsproblem eller underutbud av cineastisk barnkultur på svenska. Faktum är att när det gäller barn-tv så har det svenska rummet vuxit sig så stort att jag börjat oroa mig för att det är för stort – Netflix kids, kompletterat av Svenska Yles material på Barnens arena, bildar en så stor massa att det inte finns något trängande behov att göra utflykter över språkgränsen. Och ibland tänker jag att det är just det mina barn borde göra; att den vanliga uppfattningen om att "samhället i dag blivit så finskt att svenska barn nästan per automatik lär sig finska", inte nödvändigtvis kan tas för given. Åtminstone inte när det gäller det volymmässigt så dominanta tv-mediet.

I min barndom på 80-talet var det svenska tv-utbudet litet. Helst såg jag program på mitt modersmål, men då och då halkade jag in på finska Yles Pikku Kakkonen. Maija Mehiläinen – Biet Maya – är den första finska bekantskap jag kommer ihåg, även om jag inte förstod mycket av handlingen. Senare, i slutet av lågstadiet, var det en språklärare som tyckte det var bra för oss att se film på finska kanaler – talet var ju på engelska och textningen på finska, så något borde vi snappa upp av båda språken.

Knappast finns det anledning att ringa i några varningsklockor, och inte ska tv:ns roll som språklärare överskattas. Enspråkigt svenska barn lär sig finska också genom kompisar och hobbyer. Och förstås kan man som förälder ändra språket på Netflix emellanåt. Men kanske gör Netflix och den teknologisk-kulturella utvecklingen att det är på sin plats att ställa en öppen fråga: Vad innebär det om svenskspråkiga barns möjligheter till den här sortens regelbundna små språkdopp tynar bort i samma takt som den traditionella tv:n?

Fredrik Sonck Kulturchef

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning