Oss temperamentbesatta emellan

"Allt erbjöd sig som plån för hans eldfängda sinnelag", skrev Rabbe Enckell om sin far Karl Enckell. Vi läser och rörs.

Snart är hösten här med alla sina böcker, men inte riktigt ännu. På sommaren hinner man läsa klassiker, följa hugskott och göra slumpmässiga fynd.

Jag sökte efter något annat men hittade Rabbe Enckells (1903-1974) lilla porträttskiss av fadern Karl Enckell i volymen Essä om livets framfart från 1959 – en fjorton (ganska små) sidor lång betraktelse över en obegriplig människa, men komplex som en tjock roman.

"När jag tänker på min far tvingas jag in på ett mycket invecklat problem. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om honom, till den grad var hans läggning speciell och svårhanterlig", inleder Enckell sin text och formulerar därmed inte bara sin specifika utgångspunkt utan paradoxalt nog också en generell sanning. Föräldrar är oftast en gåta att förlora sig i, i kärlek, sorg eller vrede.

Enckell beskriver ingående och analytiskt faderns oförmåga att tolerera åsikter eller förhållningssätt som avvek från hans egna, och hur "[a]llt erbjöd sig som plån för hans eldfängda sinnelag." Karl Enckell var synbarligen en kolerisk person, orimlig, egocentrisk och utlevande – men sonen ger ändå, på ett lite uppgivet men nyanserat sätt, bilden av en människa som på inget vis är illvillig och elak, allra minst sadistisk. Släktkär, tillgiven och närhetslängtande, men "temperamentbesatt", och på något svårförklarligt sätt olidligt intensiv, en person som man kan älska men inte riktigt orka med:

"I hans sällskap kunde ingen undgå den nervkontakt som magnetiskt uppstod kring hans person. Det var en kontakt som uppstod inte bara genom samtalet och orden, utan bakom dem i en upphettad atmosfär liksom ett tryck över hjässan. Man sökte andligen så att säga sidlänges ta sig ut ur denna atmosfär liksom man gör i en folkhop man skall igenom. Märkte han detta – och det gjorde han nästan alltid – drog han sig undan sårad och illtyckt över att man inte förstått hans inbjudande vänlighet, hans ömhet och omsorg."

Är inte det här en oerhört skicklig gestaltning av inte bara en viss person utan också ett universellt föräldraskapsdrama som utspelas i otaliga familjer? Förälderns nyfikenhet och törst efter närhet till avkomman som inget hellre vill än lämna närheten sidlänges och försvinna ut på egna oredovisade ärenden i världen?

Vare därmed hursomhelst, åtminstone jag identifierar mig med Karl Enckell och känner både ömhet och skamsenhet därvid. Arma gubbe!

"Han var helt och hållet det praktiska livets man [det kan man däremot inte säga om mig! red. anm] och ändå var han fruktansvärt opraktisk beträffande sig själv och sitt förhållande till andra", beskriver poetsonen sin jordbrukande far, som älskade att stövla omkring på åkrarna och svepa med blicken över sina ägor, och som tog sig tid att fundera ut det mesta praktiska sättet att häva en sten ur dess grop eller slå ett rep kring ett lass störar men alltid fick se sina medmänniskor taffla fram genom världen på sina egna vettlösa vis.

Han njöt av en vacker träda och ett böljande sädesfält – naturen som "det material ur vilken hans nytto- och skönhetsdröm skulle resa sig (…) i verkligheten: ett verkligt i verkligheten, i dubbel potens verkligt. All konstnärskap var i grunden suspekt, därför att medlen var illusoriska och avsikterna också (…)"

Utfallet av denna mans fostrargärning blev sådant att en av hans söner, Jarl, blev ingenjör. Av de tre övriga blev Torger bildkonstnär, medan Olof och Rabbe blev författare. Både Olof och Rabbe har i sin tur blivit litterärt stoff för sina barn, den förra omskriven i dottern Emelie Enckells fina Olof Enckells liv - i centrum av en kulturepok, den senare i sonen Mikael Enckells tredelade psykoanalytiskt färgade biografi (Under beständighetens stjärna, dess ljus lyse! och Öppningen i taket). Mycket kan sägas om dessa konstnärliga söner men inte att de skulle ha förhållit sig praktiskt till vare sig materiella ting eller sina medmänniskor.

I stället har berättelserna av och om dem och deras föräldrar givits oss läsare som en rikedom att förvånas över och spegla våra egna liv i. Månne det alls hade gjort Karl Enckell glad att veta att jag sitter här 80 år efter hans död och blir gripen när jag föreställer mig hur han hade det?

Pia Ingström Litteraturredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00