Bokrecension: Neråt, mot det förflutna

”Till och med kommunismen hade börjat ruttna när vi fick den. De skickade den till oss när man redan visste att den aldrig skulle fungera, att den var ett lik som man måste skicka ström genom om det alls skulle röra sig", skriver den polska författaren Andrzej Stasiuk.

Andrzej Stasiuk

Östern

(Wschód, 2014, översättning Tomas Håkanson)

Ersatz 2017

Andrzej Stasiuk reser nästan alltid österut i sitt liv och sina texter och när han undantagsvis far västerut blir hans blick mindre känslig och rösten förlorar något av sin klang. Detta hände en gång i romanen På vägen till Babadag, men bara en gång. Byarna i det rumänska Donaudeltat, de mörka albanska bergen, de smala leriga vägarna i östra Ungern och det skrämmande väldiga landskapet kring floden Răut i Moldavien – alla dessa trakter blir kött och levande för oss genom Stasiuks ord, men så begår han i något småkapitel oförsiktigheten att fara västerut till det leende Slovenien och där blir han platt och han har med ens inget att berätta, inget att sörja över. Så därför måste han alltid söka sig österut, för han är själv den västligaste – och därmed modernaste och framgångsrikaste – punkten i sitt liv. Han älskar det trasiga, det karga, det förfallna, det förgångna och han väljer Chișinău framför Paris – varje gång.

Långt österut och hemma hos mamma

I romanen Östern rör vi oss i ett slags utsträckta slingor från en sliten förort till Warszawa till sydöstra Polen med byn vid floden Bug, barndomens flod, och passet mellan Sychła och Czerteż – en granne till passet i romanen Världen bortom Dukla – och vidare österut, långt österut och sedan tillbaka.

Då och då under romanens gång sitter vi hemma hos berättarens gamla mor. Hon undrar vad sonen letar efter på sina färder, själv trevar hon sig numera inåt och bakåt i tiden. "Hon söker de där enstaka ljuden från förr som hon bevarat i minnet. Då stod varje ljud för en bestämd sak." Mor och son verkar sällan förstå varandra och han kommer oftast till henne bara för att pusta ut inför någon resa. Hon förstår inte hans resande och han förstår inte hennes bakåtvändhet, ändå är de mycket lika i sitt sätt att se på världen, de har bara valt olika tonarter för sången om livet.

Östern är inte en reseskildring utan romanen ger läsaren fragment från en rad resor på verklighetens vägar men också från fantasins, historiens och drömmens världar. Berättaren undersöker historiens lager i Polen, i de gamla kommunistländerna ända till Mongoliet och Kina. Vi går förbi rester av nazistiska koncentrationsläger, vi hör berättelser om sovjetiska soldaters framfart: "Deras glupande hunger efter hönor och armbandsur kom till oss från Eurasiens inre, från tundrans och stäppernas djup." Vi ser ansikten titta ut genom fönster som nyss tillhört någon annan. Och vi anar smugglarnas färder fram och tillbaka över floden Bug i en tid före berättarens:

"Om natten tog sig smugglarna över floden i båtar. Eller om sommaren, när vattenståndet var lågt, kunde de omväxlande simma och vada genom dyn mellan sandbankarna: De gick fram och tillbaka över floden och tråcklade ihop fascismen och kommunismen med smugglingens tråd."

Märkligheter, sorger och orättvisor

Stasiuks berättare gräver träget fram märkligheter, sorger och orättvisor ur den polska jorden. Han uppträder i olika åldrar, är barn, ung man, äldre man och hela tiden längtar han österut, för där långt bort finns svaren på frågorna om kommunismen, om människans lott, om det förflutna och framtiden. Någonstans i Altaj sitter han på ett hotellrum och dricker sprit och gör ett slags historisk resumé:

"Till och med kommunismen hade börjat ruttna när vi fick den. De skickade den till oss när man redan visste att den aldrig skulle fungera, att den var ett lik som man måste skicka ström genom om det alls skulle röra sig. Döden hängde i luften. Som vid en soptipp. Lukten av brända kroppar hade knappt hunnit blåsa bort och genast hade vi världsrevolutionens lik här."

Vi förs till framtidens land i kinesiska jättefabriker som det strömmar ofantliga mängder av föremål av plast, glasfiber och förfalskade metaller ur. Allt glittrar och glimmar och sprakar och är på väg mot sitt eget snara förfall. Om Kina är framtiden – för det landets historia är alldeles för lång och komplicerad för att man ska orka gräva i den – så är de mongoliska stäpperna döden och evigheten. Där begravde man förr inte sina döda utan man bar bara ut kropparna under himlen och solen, vinden och fåglarna gjorde slut på allt kött. "Och där låg de torra och mineraliska och vita som sten. Renade från det liv vi är vana vid. Och det enda som blir kvar är en doftlös, slät kyla som varar nästan lika länge som evigheten."

Gång på gång målar Stasiuk upp bilder av den höga blå himlen över de ändlösa mongoliska slätterna där vinden nästan alltid blåser och renar allt från allt. Men så är han plötsligt tillbaka i moderns kök och allt kan börja om igen. Och han kan söka Östern på nytt.

Vinden från kosmos

Och Stasiuk diktar om livet och förklarar dess essens på ett förunderligt enkelt sätt: "Nu tänker jag på det. På mig själv på de platserna. På det egendomliga med livet: det splittras i tusentals händelser som vi sedan har tillgång till."

Och så talar han som alltid om ljusets spel över materian. Han skriver om "vinden från kosmos, en vind som har blåst sedan historiens början" och att den "bär med sig en genomskinlig materia bestående av ljus blandat med avstånd" och "världens urform visar sig."

Då och då under läsningen anfalls jag av förnimmelsen att det är jag som är romanens berättare. Jag längtar också österut och även jag väljer Chișinău framför Paris och det förflutna och det förfallna lockar mig. Precis som han tjuvlyssnar jag vid korsvägarna efter vilka språk människorna omkring mig talar. Också jag har strövat över markerna och letat efter gamla husgrunder omgivna av vildaplar och syrenbuskar.

Och jag vet inget bättre slut än början, så låt oss ännu en gång färdas ner från ett av passen i de östligaste gränstrakterna mellan Polen och Slovakien:

"Neråt, mot det förflutna, mot de döda byarna med namn som betecknar något som inte finns. Man kan vandra hela dagar genom dalarna och leta efter lämningar. Förvildade fruktträdgårdar, stenkors, fyrkantiga gropar efter husgrunder, brunnar fodrade med skifferplattor."

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00