Nekrologen är det nya svarta på teve

Vi svenskar sörjer våra kändisar för mycket. Hur oändligt tragiskt det än är med en kär artists död motiverar det knappast hur hela tv-tablåer kastas om. Eller är det så att när vi inte har något annat att fira så blir dödsrunan den viktigaste formen av underhållning?

Nu i veckan trillade rockartisten Jerry Williams av pinn, som Stockholmsgrabben "Jerka" skulle ha uttryckt det. Genast avbröts alla planerade sändningar i tv och in ringdes vänner och bekanta för att tillsammans med tittarna snyfta bort några timmar. Det går inte att neka till hur inflytelserik en artist som Williams har varit i att introducera rockmusiken till Sverige, eller hur älskad han var av fansen, men hur står det till med proportionerna?

Om möjligt ännu mer älskad av svenska folket var Barbro "Lill-Babs" Svensson. Hon har funnits med som en slags medial urkraft ända sedan televisionens födelse i landet. Här drog genast livesändningar i gång vid dödsbudet. Ex-mannen Lasse Berghagen satt tillsammans med underhållningseliten och drog både en och två vändor längs med minnenas boulevard. Lill-Babs hyllades, analyserades, mindes och begräts. Hon var fantastisk och banbrytande som artist, men att som person nationellt sörjas under två hela dagar med program och specialsändningar, hur motiveras det journalistiskt?

Det går att fortsätta på samma sätt. Den högst dubiöse Ingvar Kamprads bortgång fick nyhetssändningar att ställas på ända. Ut med hela världens nyheter – in med den korvätande smålänningen som revolutionerade möbelindustrin. Kamprad är onekligen en av 1900-talets viktigaste svenskar, men att som TV4 köra uteslutande Ingvar under en hel nyhetssändning får en att undra, varför?

Ingvar Kamprad blev 91 år gammal Bild: Lehtikuva/AFP/Fabrice Coffrini

Nekrologen har alltid funnits som en genre inom pressen. Att skriva dödsrunor var liksom ett jobb för den där lite trötta murveln man inte visste annars var man skulle placera. Många har förfinat konsten och att skriva en riktigt bra och inkännande runa är inget lätt jobb, men inget som har prioriterats de senaste femtio åren. I dag gäller det ju som bekant att vara nyhetsdrivande och generera klick. Döda gubbar och gummor har knappast varit sexigt – förrän nu.

Kanske har det att göra med hur digital den svenska medievärlden är i dag. Varje kanal och tidningshus med självrespekt har en egen livestudio. Dess tid måste fyllas, helst med breaking news, i värsta fall mediokra snöstormar och kriminella dödsskjutningar. Här har en så mossig grej som dödsrunan med anor från antiken helt plötsligt fusionerats med den moderna tekniken till ett nytt mediemonster, minnessändningen.

Det är som att vi svenskar inte ens visste hur mycket vi älskar att sörja, hur mycket vi saknat begravningar och långa, långa farväl med vacker musik (helst Carola Häggkvist). Minnessändningarna har blivit vår tids lit de parade, i stället för att beskåda en balsamerad Lenin i hans mausoleum slår vi på teven.

I en fragmenterad Youtubetid blir minnessändningen en sällsynt lägereld för nationen att samlas kring. Det är som att vi bär på en känsla av att vi går en osäker morgondag till mötes där alla drar åt olika håll politiskt och intressemässigt. Framtiden som svensk kommer inte att delas tillsammans, däremot är våra minnen gemensamma. Kanske sörjer vi något mer än bara en folkkär underhållare?

Själv bävar jag när jag tänker på alla hippa fyrtiotalister som nu håller på att vissna. Med tanke på hur dominerande de varit inom politik och kultur har jag att se fram emot ändlösa gråtorgier där gamla gamänger drar poänglösa anekdoter och brister ut i spontansång. Det är dock en sorts ren sorg utan oro, (förutom rädslan inför den egna döden), till skillnad från all den död och elände som annars visas på tv.

Peter Al Fakir Journalist bosatt i Stockholm.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00