Nekrofilin i den klassiska musiken är sjuklig

Bild: Mikael Bobacka

En berättelse om rädslor, argument, kanon och fåtöljer.

Framlidna kvinnor

knackar på sina kistlock

hotar mästare?

Ovanstående haikudikt skrev jag inspirerad av HBL:s pågående läsartävling. Den sammanfattar i ett nötskal mina tankar om könsbalansfrågan på orkestrarnas repertoar som debatterats i HBL och på andra håll under den senaste månaden.

***

Vad har jag då sett? Jag har framför allt sett rädslor.

Jag har sett kvinnor som är rädda eller försiktiga att driva på en förändring, stå upp och tvingas motivera sina ståndpunkter. Rädslan eller osäkerheten kan jag i och för sig känna igen mig i från flera tillfällen när jag ofrivilligt suttit med sannfinländare och rasister vid olika kaffebord. Varje gång då de självsäkert har lagt fram sina berättelser, som oftast handlat om hur människor med avvikande hudfärg eller religion utgör ett hot mot vårt samhälle, har jag fått fråga mig vilka argument jag på riktigt har för att oskadliggöra deras påståenden. Samma hotfulla och besvärande atmosfär tenderar möta dem, som blir besvärliga i jämställdhetsfrågan.

Under den gångna månaden har jag sett hur intendenter intuitivt har intagit försvarspositioner för att motivera sin nuvarande linje, innan de kommit på sig själva med att det inte är så här som de vill ha det. Jag har hört sådana som försökt relativisera frågan om tonsättarens kön och jämföra med de många andra diversitetsproblem som orkestrarna dras med, och jag har sett sådana som på sedvanligt vis har sett att anfall är bästa försvar och som har försökt avleda uppmärksamheten.

Jag har sett hur personer som själva får sin utkomst från orkestrarna har ställt sig på bakbenen. Och jag har sett skribenter som insinuerande talat om smusslande recensenter utan att berätta vilka sjuka mostrar de själva talat för.

Jag har sett kvinnliga tonsättare som fruktat att en ökad andel kvinnor på konsertprogrammen skulle tränga undan den nya musiken – eftersom de föreställt sig att förhållandet mellan män och kvinnor eller ny och gammal musik är givet. Och jag har sett äldre kvinnor med rekorderliga karriärer inom musikadministrationen påtala för yngre kvinnliga musiker hur många manliga tonsättare dessa spelar, som för att poängtera att det är lönlöst att angripa problematiken.

Jag har sett dem som tigit och jag har sett en annan slags rädsla som huvudsakligen har kommit till ytan hos många män: en rädsla för förändring, en rädsla för att man nu inför kvoter som begränsar svängrummet och kringskär den konstnärliga friheten, en rädsla för data i form av siffror, tabeller och grafer. En rädsla för att någon nu kommer och förstör vår musikkultur med påbud om hur många procent av musiken som ska vara av ett visst slag. Kvoter har ingenting med konst att göra, säger de.

Rädslorna handlar förstås om att barnet ska kastas ut med badvattnet. Förståelig är rädslan för att könet blir det förhärskande samtalsämnet i samtalet om konsten. Men med tanke på hur mycket frågan har debatterats internationellt och hos oss förr, är det konstigt att inte samtalsämnet har vädrats mera i Finland under de senaste två decennierna. Som Susanna Välimäki uttryckte saken är det kanske värt att få problemet fixat nu så att vi kan gå vidare med annat sedan.

Jag har också sett ett samfund av musikvetare som mer eller mindre unisont applåderat att frågan äntligen aktualiserats, och flera musikologiskt bevandrade musiker som sällat sig till skaran.

***

Ser hela tiden

hur kosmos expanderar

allt omvärderas

***

Frapperande är hur ofta de, som motsätter sig en omvärdering av kanon på feministiska grunder, förtränger att den, också för de manliga tonsättarnas del, redan har omformats otaliga gånger. Kanons ställning har, som Harvardprofessorn Anne Shreffler visat, alltsedan slutet av 1800-talet hotats i olika omgångar av krafter som strävat efter att utvidga eller störta den: av krig och massmigration, den snabba teknologiska utvecklingen, populärmusikens framväxt, intellektuella eliters minskande inflytande och så vidare. Om en musikvetare som Carl Dahlhaus ännu på 1970-talet kunde slå fast att kanon inte har upprättats utan hittats, har kanon sedan dess upprepade gånger kritiserats för att vara för tyskcentrerad, verkcentrerad, hierarkisk och – inte minst – centrerad kring geniet, som förstås varit så fritt från könsattribut att hen inte kunnat vara kvinna; kvinnor har som bekant ansetts – och avfärdats som – feminina, medan män inte har dragits med motsvarande attribut och lättare har kunnat sträva mot sina transcendenser.

Shreffler pekar på hur det kontinuerliga revideringsarbetet har lett till att tidsspannet har tänjts i båda ändorna mot barock och 1900-talsrepertoar och hur olika nya parallella kanoner vuxit fram beroende på repertoar eller användningsområde: Numera finns det en tidig musikkanon, barockkanon, 1900-talskanon och nymusikkanon, en kanon som odlas på konserter och en annan som favoriseras av forskare och specialister, en som värdesätter specifika framföranden (Maria Callas Traviata i Lissabon) eller hela stilar utan specifika verk (gregoriansk sång). Kyrkomusiken, den lätta repertoaren och olika instrumentrepertoarer har också sina egna kanoner.

Det finns alltså inte en kanon utan många, som professorerna Veijo Murtomäki och Timo Virtanen konstaterat (HBL 12.9). Ironin i sammanhanget är, som Shreffler poängterar, att den centrala kanon bara har förstärkts under det tjugoförsta århundradet. Flera förklaringar har föreslagits, till exempel det explosionsartat ökande antalet inspelningar, som gjort att det i dag finns ett större behov att navigera i skivdjungeln, eller globaliseringen och det tilltagande intresset för västerländsk konstmusik i Kina, där man efterfrågar den repertoar man känner till. Därtill kan det finnas förklaringar som intellektuell lättja, institutionell apati och ekonomiska mekanismer, som gör att man producerar det som säljer.

Att under rådande omständigheter anföra begrepp som historierevisionism, bara för att konsertinstitutioner på 2020-talet kanske vill göra bot och bättring och börja spela kvinnliga tonsättares musik till och med i lika hög grad som manliga tonsättare är ändå absurt. Det är nämligen inte att förvränga historien att välja att lyfta fram också försummad repertoar. Det är inte heller att förneka historiska mäns existens bara för att man skulle rucka på deras totala och obarmhärtiga dominans på konsertprogrammen. Den som tror det verkar också tro att konsertprogrammen utgjort ett representativt tvärsnitt av någon större verk- eller tonsättarpopulation (som ser ut ungefär som historieskrivningen), medan det aldrig har varit fallet (även om stilarnas mångfald ofta framhållits i festtal och programförklaringar). På sin höjd har konsertutbudet varit representativt för sådana verk som man ansett mera värda att spelas än andra, en bedömning som snarare hänger ihop med kulturella normer, personliga preferenser och subjektiva avväganden än objektiva mätare.

***

Vi vill kvalitet:

Bach, Beethoven, Brahms, Bruckner

framom Bacewicz

***

Bild: Mikael Bobacka

Jag ser framför mig en bild med en fåtölj i mitten. I fåtöljen sitter en människa med en bok i handen. Två golvlampor lyser upp rummet från var sin sida. Den ena är tänd och den andra är släckt.

Man kan tänka sig att den ena ljuskäglan belyser den manliga sidan av musikhistorien och den andra den kvinnliga, och så länge vi inte tänder också den släckta lampan vet vi inte vad som döljer sig där.

Uppställningen är binär, medges, och orsaken är biologisk, i och med att största delen av jordens befolkning föds till män och kvinnor (inget hindrar att man också tänder en tredje lampa för att lysa upp de icke-binäras värld även om deras andel hittills varit närmast marginell eller obefintlig).

Söker man på en kompositör som Agathe Backer Grøndahl stöter man snabbt på en bild av norska tonsättare fotograferade på en musikfestival i Bergen 1898. Vid bordet är tio samlade, bland dem Edvard Grieg, Christian Sinding, Johan Svendsen, Johan Halvorsen och Backer Grøndahl. Frågan infinner sig då: om vi väljer att spela Grieg, Svendsen och Halvorsen (deras musik förekommer faktiskt på konsertprogram, även om finska orkestrar sällan spelar annat än Grieg), och om vi vet att Backer Grøndahl har en helt intressant produktion, varför skulle vi inte vilja höra den?

Så vad är egentligen problemet? Renodlad sexism? Omedvetna skevheter i perception? Det kvittar. För som James Murphy, tidigare intendent för Southbank Sinfonia och numera verksamhetsledare för Royal Philharmonic Society, poängterade i en video apropå avsaknaden av kvinnliga dirigenter – och här lånar han jämställdhetskämpen Lucy Kerbel: Det är inget fel på att ha en omedveten slagsida. Men det är fel att inte göra något åt saken.

Norska komponister på Musikfesten i Bergen 1898. Från vänster Christian Cappelen, Catharinus Elling, Ole Olsen, Gerhard Rosenkrone Schelderup, Iver Holter, Agathe Backer Grøndahl, Edvard Grieg, Christian Sinding, Johan Svendsen och Johan Halvorsen. Bild: Agnes Nyblin/Oslobilder.no/Arkivbild

***

Dyrbar tradition

"patriarkatets sista fäste"

museum?

***

Inför publiceringen förde vi en diskussion på redaktionen om vilken uppgift vi gissade var intressantast för läsaren att ta del av. En nära kollega till mig menade att det inte var så konstigt att orkestrarna knappt spelade några döda kvinnor när man ser på musikhistorien, mera alarmerande var att kvinnornas andel var så liten bland de levande tonsättarna.

Jag, som följt med musikfältet som huvudsyssla, reagerade dock på nästan motsatt sätt. Insikten om att bara två verk under hela säsongen (av sammanlagt 265 programmerade verk) var av kvinnliga tonsättare och att verk från fyra sekel saknades helt på programmen (så när som på en sjuminutersuvertyr av Louise Farrenc) fick mig att stanna upp. Andelen var så liten att man kunde fråga sig om den berodde på okunskap, okultur eller renodlad diskriminering, kanske rentav systematisk diskriminering i bemärkelsen inbyggd i systemet och svår att bli kvitt.

Självfallet var den valda tidsperioden och antalet orkestrar begränsade och självfallet borde den här typens frågor följas upp med ett större material över längre tid. Ändå var det svårt att bli kvitt tanken på att programpolitiken, åtminstone i huvudstadsregionen och åtminstone den här säsongen, är diskriminerande.

För kvinnliga tonsättare råder det ju ingen brist på. Redan 1981 i ett av de första uppslagsverken presenterade Aaron I. Cohen biografier på femtusen kvinnliga kompositörer och sex år senare hade antalet stigit till sextusen. Under de snart fyra årtionden som gått har det forskats hur mycket som helst i ämnet, nya komponister och verk uppdagats konstant och blir kända i allt större kretsar, för att inte tala om alla de som inte ens var födda när Cohens encyklopedi först utkom.

Är det då en grym orättvisa som utspelar sig i Sverige där drygt tjugo procent av tonsättarna i dag står för hälften av uruppförandena? Som i alla motsvarande sammanhang är det essentiellt att företrädare för en privilegierad grupp är beredda att ge upp sina privilegier för att eftersträva en bättre balans i framtiden. Påstår någon att nivån på urpremiärerna nu har dalat bara för att dagens kvinnliga tonsättare (i Sverige) åtnjuter en viss positiv diskriminering?

Frågan handlar om på vilka premisser vi vill att orkestrarnas program skall sammanställas. Värnar vi om konstnärlig autonomi och stort svängrum eller ser vi att sociala faktorer och idéer om diversitet och representation skall få inverka på programupplägget? Om institutionerna vill bevara sin konstnärliga frihet och slippa tampas med kvoter kan de lika gärna omedelbart visa att frågorna tas på allvar. I samma veva kan de visa hur de självmant tar sig an andra stora frågor som sveper genom samhället (klimatfrågan till exempel), för musiklivet är knappast någon ö? Som diskussionen ovan har visat är politiska val möjliga och de träffas hela tiden, därför är det helt möjligt att föra en diskussion också om könsbalansen. Vi kommer kanske inte att hitta lika många kvinnliga 1800-talssymfoniker som manliga, men nog tillräckligt många. Det väsentliga är att en stor del av den här musiken inte har spelats, inte i världen och allra minst i Finland, och rimligtvis är värd att höras och utvärderas.

Mycket handlar också, när allt kommer omkring, om hur museal vi uppfattar orkesterns roll och uppgift. För mig handlar frågan i hög grad också om hur nekrofilistisk vi vill att vår kultur ska vara. För beteendet som vi nu odlar och uppmuntrar, där vi ofta slentrianmässigt klamrar oss fast vid att spela ett begränsat antal verk av ett begränsat antal upphovsmän ur en allmänt vedertagen pool, är nästan sjukligt. Det gäller inte alla orkestrar och inte hela repertoaren, men det gäller största delen av repertoaren hos nästan alla orkestrar. Att bestämma att alla kreatörer inom ett visst konstfack hela tiden ska mäta sig med döda föregångare sätter ribban högt och rensar effektivt bort slagg. Men processen definierar samtidigt nästan normativt hur ett orkesterverk skall låta, och begränsar troligtvis det konstnärliga uttrycket mera på ont än gott.

Ett annat problem är sedan att hela musiklivet är så homogeniserat, att påfallande många orkestrar tenderar efterapa varandra. Det kan vara bra när man vill få till stånd en förändring snabbt, men likriktningen hjälper inte alltid mångfalden. Därför är det önskvärt att så många orkestrar som möjligt sökte en egen profil. Om en vill spela mästerverk av döda män borde det vara helt okej – det är värdefullt att få höra dessa. Om en annan vill ta upp flera verk utan given mästerverksstatus, är jag den första att applådera.

– När graden av medvetenhet ökar börjar också all male-satsningarna stiga fram och omges av blinkande neonljus, sade violinisten Eriikka Maalismaa i en radiodiskussion om ämnet i Yle Radio 1 nyligen.

Det blir allt svårare att se på neonskenet utan att få ont i ögonen.

***

Solida trappa

huggen av stora stenblock

ger plötsligt efter

***

Dagen efter att HBL:s artikelserie inleddes påbörjade violinisten Pekka Kuusisto en egen serie där han delade med sig av sina erfarenheter av jämställdhet i musikbranschen på sociala medier. Han skrev om hur han under studietiden hade spelat ett enda stycke av en kvinnlig tonsättare, Maria Theresia von Paradis Sicilienne (som det skulle visa sig inte är skrivet av en kvinna, enligt Mats Lillhannus).

Kuusisto skrev också om hur förvånad han hade blivit när han hörde en sonat av en kvinnlig tonsättare. Han talade om det ökande antalet kvinnliga dirigenter. Han talade om erfarenheten, när han ganska många år senare som luttrad konstnärlig ledare beslöt att förverkliga en hel festival med bara kvinnor på programmet och han talade om hur irriterad han hade blivit när någon påpekade för honom hur vit festivalen var. Han uppfattade först långt senare varför det fanns belägg för att hävda att hans festival egentligen speglade en ganska liten del av den värld som den gjorde anspråk på att spegla.

Mina erfarenheter av jämställdhets- och mångfaldsproblem är bleka i jämförelse med Kuusistos. Jag kan inte erinra mig att jag skulle ha spelat ett enda stycke av någon kvinnlig kompositör under studietiden och jag tror att jag knappt hade hört om Fanny Mendelssohn och Clara Schumann förrän som vuxen.

Min första recension som fokuserade på en död kvinnlig tonsättare var en text om Barbara Strozzi – i ärlighetens namn förstod jag knappast ens varför det var viktigt att uppmärksamma konserten, om det inte hade varit för de finlandssvenska artisterna. Jag försökte mig också på att besvara frågan om könet hördes i musiken. Låt den recensionen förbli på 00-talet.

Så kanonkramande var jag. Jag älskade de stora mästarna och hade kunnat hålla mig blott och bart till dem. Det ska sägas att jag alltjämt älskar deras musik, även om jag i dag vet att det finns många tonsättare som av olika orsaker inte ryms i skaran. Bevisligen har jag också skrivit om upphovsmännen – mitt slutarbete handlade om Beethoven – och mina läsare vet att jag har behandlat deras verk i recensioner. Trots ett tiotal publicerade artiklar om könsbalansen var min mest lästa text i september en två år gammal, förmodligen initierad, recension av Beethovens Missa Solemnis med Hannu Lintu.

För den som lever i musiklivet och ser hur det förändras, och inte minst för den som tror att en viss musik har ett beständigt värde, kan det vara smärtsamt att gå över från att tala om absoluta till relativa värden. Min resa har i hög grad varit en dylik resa, där jag gått från att försöka uppfatta "bestående" värden hos Bach och Beethoven till att se deras relativa betydelse för en skara människor, för vilken den västerländska kulturens historia överlag och nämnda tonsättares musik i synnerhet har ett värde.

En av mina största och mest omvälvande erfarenheter var operan Magnus-Maria, som sattes upp på Åland 2014. På grund av att min fru spelade i orkestern kändes det som ett bra alternativ att resa runt till föreställningarna i de olika nordiska länderna. Därför kom jag också att se operan fler gånger än någon annan nutidsopera. Föreställningen gjordes som en all-female-satsning, hade det inte varit för de tre männen i orkestern. För den som är uppvuxen i ett hem där fostrarna, till hälften på skämt, till hälften på allvar, har upprätthållit patriarkala strukturer genom att upprepa "vad far gör är alltid det rätta" och i nästa stund pikat honom för hans fel och brister eller på annat sätt revolterat mot honom, var det minst sagt intressant att se en produktion där ingen man på grund av sitt kön hade någon andel.

Till saken hör kanske också att jag har flera kvinnliga vänner och bekanta som har haft en så stark drift att skaffa barn att de beslutat göra det på egen hand och frivilligt blivit ensamstående. När mannen visar sig överflödig eller åtminstone utbytbar till och med i reproduktionsprocessen, finns det knappast många andra samhällsområden där den manliga dominansen är försvarbar.

Sista ordet är saxat av Pekka Kuusisto:

Om utrymme i tilltagande grad ges åt andra än män, ges också en signal om att könet inte är ett hinder för aktörskap. På samma sätt uppnås ett än rikare musikaliskt fält, där allt fler toner och mångfasetterade berättelser utspelas.

Det är också hög tid att medvetet nedmontera tanken om musikens autonomi. Ganska ofta sägs det att musiken inte har något kön, men det stämmer inte riktigt. Jag upplever det som viktigt att påminna människor om att musiken, fast den är ett slags "fritt svävande kvasimateria", har uppkommit som en del av sociokulturella praktiker.

Diskussionen fortsätter på HBL-scenen på bokmässan med sopranen Kajsa Dahlbäck och Wilhelm Kvist söndagen den 27.10 klockan 15. Intervjuare Fredrik Sonck.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning