Nej till skadestånd för Estoniadrabbade

Bärgningsfartyget Ugland står intill kajen i Hangö, 19 november 1994 efter att ha bärgat bogvisiret till passagerarfärjan M/S Estonia som förliste ute på Östersjön mellan Utö och estniska Dagö. Arkivbild. Bild: Anders Wiklund / TT /

En fransk domstol säger nej till skadeståndskraven på de företag som byggde och inspekterade olycksfärjan M/S Estonia. – Jag förväntade mig inte någonting, så jag är varken besviken eller glad, säger Elisabeth Nilsson, som förlorade sin man i katastrofen.

Det franska klassningssällskapet Bureau Veritas, som certifierade Estonia, och det tyska varvet Jos L Meyer-Werft som byggde henne bär inte ansvar för att hon sjönk, enligt en domstol i franska Nanterre.

Företagen stämdes på miljonbelopp av ett tusental anhöriga till katastrofens offer 1996. Men käranden, som företräds av advokatbyrån Schmill & Lombrez i Frankrike, har misslyckats med att bevisa ett "omfattande eller avsiktligt felande" från företagens sida, enligt domstolen.

– Det är givetvis en besvikelse. Cirkusen fortsätter. Det är helt skandalöst, hur man nonchalerar händelserna kring Estonia, och framför allt de anhöriga, säger Henning Witte, som agerat juridiskt ombud för de anhöriga, till TT.

852 döda

På kvällen den 27 september 1994 lämnade bil-, och passagerarfärjan M/S Estonia hamnen i Tallinn. Hon kom bara knappt halvvägs till sin slutdestination i Stockholm, innan hon kantrade och sjönk. 852 människor omkom i de höga vågorna – flerparten av dem saknas fortfarande.

Trots upprepade krav från många anhöriga har varken kropparna eller vraket bärgats från havsbotten.

Estonias förlisning berodde på hårt väder och utslitna gångjärn på fartygets bogvisir, enligt den av Estland, Finland och Sverige tillsatta haverikommissionen 1996. I sin slutrapport skrev kommissionen att de höga vågorna slet loss både bogvisiret och rampen, vilket fick stora mängder vatten att strömma in på bildäck.

Men katastrofen har fortsatt att omgärdas av frågetecken och ihärdiga spekulationer.

– Det här målet har satt mycket fokus på skadestånd, men den stora drivkraften bakom alltihopa är sökandet efter svar. Jag är inte kärande i målet, men jag delar den önskan. Det finns alltför många obesvarade frågor kring sjunkförloppet, säger Kent Härstedt, som överlevde Estonia, till TT.

"Förvånande"

Drygt 1 000 anhöriga till offer i katastrofen stod bakom stämningsansökan. Av dem var omkring 40 finländare.

Sedan dess har många av dem som Witte företräder fallit bort. Då rättegången startade 1996 fanns sammanlagt 1 116 målsägande i fallet. I dag vet advokat Henning Witte inte exakt hur många som ännu finns kvar i livet, men han tror det är knappt 500 personer.

– Omkring 40 av de målsägande är finländare. De är så gott som alla anhöriga, få överlevare finns kvar, säger advokat Henrik Witte till SPT.

Göran Claessons dotter omkom i färjeolyckan. Han är inte en av de målsägande och är förvånad över domens utfall.

– Det var förvånande, jag trodde att man inställt sig på att man skulle döma dem, säger han till TT och fortsätter:

– Men jag tycker att det är bra för jag tycker inte att man ska döma varvet för den här olyckan, det finns så många andra saker att utreda som man inte gjort.

Överklagan oklar

Elisabet Nilsson, som förlorade sin make i Estonia, väntade sig inte att vinna målet. Hon tror inte heller att katastrofen kommer att redas ut ordentligt.

– Under de här åren har jag lärt mig att det kommer nog inte att hända någonting när det kommer till det rättsliga med Estonia, säger hon till TT.

Den största besvikelsen är att ansvarsfrågan fortfarande hänger i luften.

– Jag har inte varit den person som haft skadestånd för ögonen. Jag är mer för att Estonia ska utredas så att det inte händer igen, säger hon.

Det juridiska ombudet Henning Witte vet ännu inte om domen kommer att överklagas.

– Allt beror på kostnaderna. Nu när vi förlorar innebär det ju att vi måste betala en del av den andra partens kostnader.

"Överkörd"

Sören Burman förlorade sin syster Linda i katastrofen. Precis som många andra anhöriga vittnar han om att sorgen har grumlats av ilska över ovissheten. Så många frågor har inte fått svar, anser han.

– Någon har ju skickat ut båten, trots att den inte var sjöduglig. Varför är det så jävla svårt att få tag på namnet? Sanningen måste komma fram, säger han, och fortsätter:

– På något sätt känner man sig överkörd av staten. Det har varit den största bitterheten i allt det här, att du numer har svårt att lita ens på en kommunalpolitiker.

Fakta

M/S Estonia

Estonia var en bil- och passagerarfärja som byggdes på det västtyska varvet Jos L Meyer-Werft i Papenburg och sjösattes 1980. Den hade då förvärvats av finländska Rederi AB Sally, och seglade i tio år på Östersjön under namnet Viking Sally. Vid tiden för sin sjösättning var färjan den största i sitt slag i trafiken mellan Sverige och Finland med sina 15 567 bruttoton. På färjan fanns 504 passagerarhytter, 1 186 bäddar och plats för 52 lastbilar och 460 personbilar.

Färjan genomgick flera ägarbyten innan den köptes av Nordstrom & Thulin och började gå rutten Stockholm-Tallinn i ett samarbete med estniska Estline 1993. Hon fick då namnet M/S Estonia.

Källa: Nationalencyklopedin.