Negativ

Om de som byggde Vasaskeppet tänkt mer negativt hade det kanske aldrig sjunkit?

Jag är optimist. Därför lyssnade jag noga på en vän som deltar i en studiecirkel om negativt tänkande. Det tog en stund innan jag förstod poängen, men den var klockren. Om de som byggde Vasaskeppet tänkt mer negativt hade det kanske aldrig sjunkit? Om den som tänkt operera in plaststrupar haft en mer ifrågasättande attityd hade hen kanske valt att inte göra det? Negativt tänkande handlar om att förutse problem.

Stöt bort dina jobbiga tankar, fokusera på här och nu och släpp oron – månget sådant mantra haglar inom mindfulness-yoga-stressmästring. Självhjälpslitteraturen späder på råden. Och visst är det skönt att parkera problemen någonstans. Fast de finns ju kvar. Och är de av typen går-över-om-jag-inte-tänker-på-det så är det kanske någon annanstans problemet sitter? Ens eget huvud? Böckerna ska göra oss effektivare eller rikare, ge oss mer tid eller ta bort negativ stress.

Men om problemet är av den mer handfasta typen som bristande resurser i vården, allmänna kommunikationer som inte fungerar i vardagen, våld som utövas i nära relationer, pension eller lön som det är svårt att leva på? Kan positivt tänkande vara lösningen då – eller är det snarare samhället och inte individen som borde adresseras? Kan positiva tankar ersätta politik? Journalisten Barbara Ehrenreich påtalade det ogenomtänkta, men alltför ofta hörda, påståendet att cancerpatienter som överlever ska vara glada över att de fått nya perspektiv på livet och att optimism främjar överlevnad. Det är ditt eget fel om du var så negativ att du dog?

Många försöker förklara de högerpopulistiska rörelsernas frammarsch i Europa. En teori som framförs handlar om (välfärds)staternas tillkortakommanden när det gäller att sörja för medborgarnas basala trygghetsbehov. Nyliberal ideologi smyger sig in i vården – eller klampar in i konsultdräkter på sjukhus som Karolinska, en av de större skandalerna i Sverige just nu. Lösningen på långtidsarbetslöshet stavas egenföretagande enligt en del politiker. För mig ter det sig som ett mycket cyniskt sätt att utelämna de som redan är utsatta helt till sig själva.

Att känna sig belastande för samhället snarare än sedd i en krävande situation kan förklara att familjen kan ses som den sista utposten, det enda trygga sammanhanget som finns kvar. För en del innebär det längtan till en traditionell kärnfamilj med givna könsroller. Nu vet vi att den så kallade familjen inte är den trygga famnen för alla kvinnor, barn eller andra. När rösterna för att nedmontera välfärdsstaten kombineras med att peka på familjen och privata lösningar för att sörja för omsorgsbehoven då är vi på väg tillbaka till något som inte heller tidigare fungerat.

Lite negativa tankar i politiken skadar inte. Om samhället inte sörjer för de mest utsatta vad riskerar vi då? Om vi vägrar hjälpa de behövande i dag, hur ser vårt samhälle ut i morgon och vilka signaler sänder vi medborgarna? Utsatta barn som inte får hjälp i tid, hur kommer de att agera som vuxna?

Maria Grönroos nordist och biträdande föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning