Nederlagets och segerns olika sinnelag

Varför ger man upp? Och hur känns det att ge upp något mycket stort – sin fästning, sin krigarära?

Roman

Ellen Mattson

Tornet och fåglarna

Bonniers 2017

År 1719 attackerade danskarna under Peder Tordenskjolds ledning Karlstens fästning i Marstrand. Den svenska kommendanten för Karlsten, Henrich Danckwardt, hade 400 man mot fiendens 500, men av någon anledning kapitulerade han den 15 juli 1719. Danckwardt dömdes till döden för sitt förräderi och avrättades i september samma år.

Kanske den danska kommendanten Tordenskjolds psykologiska krigföringskonst var det avgörande, och Danckwardt lät sig vilseledas av den att tro att han var chanslös. Eller kanske var det något i hans eget psyke som var inställt på förlust och nederlag.

I Ellen Mattsons stillsamt dova roman Tornet och fåglarna får vi följa en man som bit för bit går i ett tillstånd av apati, som i en långsam förberedelse för kapitulation. Hans värld fylls av tystnad eller obegripliga ljud, hans interaktion med världen förskjuts och blir allt skevare i förhållande till det maktperspektiv han förväntas ha, han börjar fästa sin uppmärksamhet allt mera vid straffångarna som arbetar vid fästningen och allt mindre vid sina officerare. Och han är också ovillig att se Marstrand brinna.

Seger förutsätter ett helt annat sinnelag.

Beröringen av barnahänder

Danckwardt kommer till fästningen tre år före kapitulationen tillsammans med en liten moderlös son, två små döttrar och sin syster. Den lille pojken dör snart, flickorna leker sina lekar med stenar och pinnar, beröringen av deras barnahänder förmår inte hålla kvar fadern som famlar efter något annat:

"Fingrarna strök över lådorna där han förvarade sina ritningar och kalkyler, den gamla viljan kom tillbaka stundtals och då jagade han den så hårt att han jagade bort den. Det var som om han sträckt in handen i ett hålrum. Handen mindes att det funnits något där och grep efter det och han visste att han måste låtsas som om det fortfarande fanns kvar och att han var samme man (...)"

Det är här vi känner igen honom, i meningsförlusten så vackert beskriven. Vi föreställer oss att den här melankolin är en överhistorisk mänsklig erfarenhet. Därför låter vi den skickliga författaren leda oss in i samförstånd med bilden hon skapar av en gåtfull historisk gestalt. Vet inte mången oss hur det känns när det krävs en ansträngning för att bli den person man varit i sin krafts dagar, "att gå och tala som han och vilja det han velat"?

Obevekligt obekvämt

Samtidigt rörs läsaren av det främmande, det obevekligt obekväma i allt som skildras, fästningens murar som magasinerar vinterns kyla långt in på sommaren, pinande vind, dåliga kläder, fångarnas bojor som hindrar dem från att arbeta effektivt men som skaver sår i deras skinn för att straffet skall kännas.

Bild: Pressbild

Vintrarna i fästningen är isande kalla, somrarna torra med plågsam lukt av förruttnelse och träck och dåligt vatten. Bara korta ögonblick är vädret en lisa och vinden mjuk. Inte mycket händer, och den djupnande apatin gör romanen både vilsam och tung att läsa. Vi befinner oss hela tiden tätt inpå huvudpersonen och får som han allt svårare att gestalta den verklighet som omger honom i termer av strategi och dådkraft.

När han efter sitt förräderi sitter i sin cell vill fångvaktaren ge honom skrivdon, och han överväger kort att ta emot dem, för att skriva ner hur han uppfattat situationen. "Eller bara rita en bild, tänkte han, en bild av mitt synsätt." Men det ligger något förvirrande och surrealistiskt över den bild han ser framför sig, som en ritual i slow motion i stället för strid och dramatik: "Det omfattade vallen där han stått den mesta tiden och kyrktornet som stack upp och på andra sidan vattnet fiendens batterier. De utväxlade skott med varann och kulorna flög långsamt fram och tillbaka i sina uppritade banor."

Han tackar nej till skrivdonen, för egentligen är han upptagen av ett inre skeende, inte mindre plågsamt än verkligheten men ett annat än den. Det är outsägligt sorgligt att läsa, och likväl på något sätt upplyftande vackert.

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08