Nazityskland saknade inte skönhet – det farliga var hur den användes

Synade musikerna. Den stora majoriteten av musikerna som uppträdde i tredje riket betecknar Anders Carlberg som opportunister. Själv högaktar han dem som valde den smala vägen, dels Arturo Toscanini som var hårdför och kompromisslös i sin kamp mot regimen, dels Kirsten Flagstad som bara sjöng i Sverige och Schweiz under kriget, men i övrigt teg.Bild: Cata Portin

Nazisternas krigföring har studerats i detalj, men deras användning av den klassiska musiken som vapen krävde en djupdykning. Efter att Anders Carlberg kartlade musiklivet i tredje riket, låter han en tung skugga falla också på tyskarnas vapenbröder, inte minst Aulikki Rautawaara och Yrjö Kilpinen.

– Jag upplevde helt enkelt att ämnet inte var färdigstuderat. Hitlers intresse för arkitektur och måleri har utforskats grundligt och Goebbels filmintresse är väldokumenterat, men deras intresse för klassisk musik och opera har berörts betydligt mindre. Goebbels syntes närmare hundra gånger på operan mellan 1933 och 1939. Deras intresse för klassisk musik och opera saknar motstycke bland moderna ledare, menar författaren Anders Carlberg som skrev en bok om musiklivet i Nazityskland och Norden under andra världskriget.

Förstås kan man spekulera i om de nazistiska ledarna var mera musikaliskt bevandrade än andra, eller om den tydliga skillnaden beror på ett minskat intresse för klassisk musik i samhället överlag. Carlberg är ändå övertygad om att naziledningens musikintresse var exceptionellt.

– I mitten av 20-talet var filmerna stumfilmer, det fanns ingen radio, knappt någon jazz och underhållningsmusiken var tillbakatryckt, så det är klart att den klassiska musiken hade en tyngre roll då. Samtidigt vet vi genom Goebbels dagböcker och referat av Hitlers bordssamtal hur bevandrade de var. De och Hans Frank, slaktaren i Polen, kopplade av med den klassiska musiken. Reinhard Heydrich (chefen för Nazitysklands säkerhetsministerium, red.anm.) var en mycket god violinist. Goebbels underhöll Zarah Leander med Chopin vid flygeln när hon besökte honom. Göring och Himmler hade kanske ett mera tillkämpat musikintresse.

Paradoxen, enligt Carlberg, är att man i ett land av terror upprätthöll ett så florerande musikliv. På frågan om han överraskades av hur systematiskt musiken användes i propagandan, svarar han "obetingat ja".

Man gjorde allt för att övertyga det egna folket och andra om att tyskarna är en kulturell stormakt.

Charmoffensiver

Systematiken framgår bland annat när man ser på hur invasionerna av Norge och Danmark föregicks av vältajmade gästspel av musikaliska förtrupper. Det var ingen slump att Wilhelm Furtwängler dirigerade både i Oslo och Köpenhamn den 1 och 5 april 1940, dagarna innan invasionen den 9 april, eller att Berlinfilharmonikerna uppträdde i det neutrala Sverige vid samma tidpunkt. Det kulturella klimatet skulle mjukas upp för att stävja ett eventuellt missnöje mot ockupationen.

Också när tyskarna byggde upp sitt vapenbrödraskap med Finland under fortsättningskriget intensifierades kultursamarbetet. I maj 1941 skickades Nazitysklands flaggskepp, Berlinfilharmonikerna, på en ny Nordenturné och uppträdde bland annat i Helsingfors för sextusen personer. I samband med besöket steg tonsättaren Yrjö Kilpinen upp på estraden för att uttrycka sitt stöd för den finska länken till Nazityskland. Kilpinen var överlag välvilligt inställd till det nya Tyskland, och konserterade årligen där tillsammans med liedsångaren Gerhard Hüsch. Carlberg gör tolkningen att relationerna mellan Finland och tredje riket genom Kilpinens aktiva handlingar kom att fördjupas.

Carlberg talar om de tyska gästspelen i Norden som charmoffensiver, men understryker också hur viktigt det var för naziledarna att hålla uppe fasaden på hemmaplan.

– Trots krig, så stänger vi ingenting, resonerade man. Ju mörkare våra gator, desto mer måste teatrarna och filmsalongerna skina, hette det. Man gjorde allt för att övertyga det egna folket och andra om att tyskarna är en kulturell stormakt.

Paradoxala rasläror

När nazisterna prioriterade den tyska, ariska och "rena" konsten, städade man samtidigt bort alla tonsättare och musiker som var av judisk börd, som representerade fiendeländer eller annars bara var "degenererade".

– Man stängde ner Schönberg, jazzen och Weimarrepubliken för att återupprätta Beethoven, Bach och Wagner, sammanfattar Carlberg.

Men nazisterna var aldrig helt konsekventa, vilket de många undantagen bekräftar. Bizets Carmen ansågs vara en alltför populär opera för att kunna förbjudas, och Chopin hade man överseende med trots att han var polack.

Hur var det möjligt?

– Hur illa det än kan låta var Goebbels realpolitiker och handlade med ett visst mått av pragmatism. Han visste vad som var möjligt.

Dock var det bara det högsta ledarskiktet i Nazityskland som kunde ägna sig åt pragmatism, medan byråkraterna ute i landet idkade betydligt strängare självcensur. Deras ängslighet menar Carlberg ledde ofta till att de till och med ville överträffa partiledningen i Berlin i sin iver, till exempel när man rensade bort kyrkscener ur Tosca eller Cavalleria Rusticana.

– Det förbryllade ledningen, för inte tyckte ju Goebbels heller att man skulle sluta sjunga Schumanns tonsättningar av Heine, han tyckte bara att man gärna kunde lämna bort Heines namn.

Den som säger att det inte fanns skönhet i Nazityskland har fel. Det fanns skönhet, och det är det skrämmande

"Orent" radarpar

Både pragmatismen och kärleken till Wagner ledde till att Hitler ett antal gånger såg genom fingrarna för att skydda kronjuvelen, festspelen i Bayreuth. Efter att SS-chefen Heinrich Himmler hade drivit igenom strängare lagar mot homosexuella arresterades tenoren Max Lorenz i Bayreuth, men Winifred Wagner som då drev festspelen, gjorde klart för naziledningen att festspelen inte kunde genomföras om inte Lorenz var med. Genom Hitlers personliga intervention lades polisutredningen ner och på hans initiativ utfärdades ett skyddsbrev som skyddade både Lorenz hustru och hans judiska svärmor under de värsta räderna i Berlin.

Eftersom Lorenz motspelerska under trettiotalet var ofta Frida Leider, som i likhet med Lorenz hade en judisk äkta hälft, fick också hon dispens. Enligt Carlberg är det en närmast kuslig paradox att Bayreuths radarpar i det "rasrena" Tyskland var "orent".

På frågan om det finns en föreställning i Nazityskland som Carlberg gärna hade sett nämner han spontant Lohengrin i Bayreuth olympiaåret 1936, då man bland annat lät sy 800 nya kostymer för koristerna och spenderade ansenliga summor på produktionen. Satsningen får ändå ses mot en moralisk fond:

– Den som säger att det inte fanns skönhet i Nazityskland har fel. Det fanns skönhet, och det är det skrämmande. Det estetiskt tilltalande måste därför alltid vägas mot det etiskt motbjudande.

Vad gjorde man för att Finland skulle behålla sin ryggrad, fanns här någon slags försiktighet eller tyckte man allt var jättebra?

Opportunistiska individer

I boken Hitlers lojala musiker som utkom i fjol (Santérus Förlag) studerar Carlberg ett stort antal individer i Nazityskland och ockuperade länder och hans slutsats är att den stora majoriteten av musikerna som uppträdde i tredje riket får betecknas som opportunister, eftersom de i egenskap av unga konstnärer bara såg fantastiska chanser till egen vinning.

Till opportunistskrået räknar Carlberg svenske tenoren Set Svanholm, som sjöng över hundra föreställningar i Wien, Berlin och Bayreuth under krigsåren. Å andra sidan gjorde han vissa försök att hjälpa sin judiske agent, som 1938 tvingades fly från Österrike. Det visar att situationen inte alltid var svartvit.

Också Richard Strauss kan uppfattas som opportunist, eftersom han var klart oentusiastisk för regimen, men ändå drog nytta av den.

Till de som rannsakas kraftigast hör sopranen Aulikki Rautawaara som gick "ett antal steg för långt" när hon under hela den nazistiska ockupationen uppträde upprepade gånger i Norge. Pianisten Kosti Vehanen fällde närmast oförsiktiga uttalanden när han konstaterar att musiklivet i Nazityskland blomstrade som aldrig förr.

– När Zarah Leander uppträder på tyska radions önskekonsert för Wehrmacht går hon också för långt. De som säger att Leander prioriterade mammon framom moralen hamnar nog nära sanningen.

Givetvis fanns det också sångare och musiker som var medlemmar i nazistpartiet, men i de nordiska länderna var de inte många. Bland sångarna framträder de danska och norska hjältetenorerna Helge Roswaenge och Gunnar Graarud, som båda var medlemmar i tyska nazistpartiet NSDAP.

Bland svenska musiker är Carlberg först och främst kritisk mot svenska Musikaliska Akademiens sekreterare, tonsättaren och kritikern Kurt Atterberg, som var totalt avhållsam från kritik och som agerade i nazistiska farvatten.

– Om vi hade vetat det vi vet i dag hade domen över Atterberg 1945 troligtvis varit hårdare.

Om Carlberg fick som han ville skulle historiens dom nästan vara hårdast över Herbert von Karajan.

– Efter kriget ägnade han inte mer än en minut att rannsaka sig själv. Det enda han ångrade var att han hade uppträtt i nazistuniform, om vi får tro randanmärkningen i tenoren Jon Vickers memoarer. Karajan deltog mer än nödvändigt och var till exempel medlem i nazistpartiet, vilket är särskilt provocerande om man beaktar Wilhelm Furtwänglers med- och motverkan till nazismen.

Vilka tips skulle du vilja ge åt finländska forskare?

– Att gräva djupare i de finska arkiven och se vad där står om det finsk-tyska kultursamarbetet. Vad gjorde Mannerheims kulturorganisation, hur bromsade man de tyska försöken, hur hanterade man legationen i Berlin? Vad gjorde man för att Finland skulle behålla sin ryggrad, fanns här någon slags försiktighet eller tyckte man allt var jättebra?

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00