Nazism, immigration och slaveri i franska prisromaner

Många av årets franska romaner tar upp de avgörande konflikterna i vår samtid eller i historien. Den ”Nya romanens” stilkonst för konstens skull är fjärran. Flera av romanerna känns som dokumentära skildringar eller historisk forskning.

När Goncourtjuryn gav det viktigaste romanpriset till Eric Vuillard för L'ordre du jour (Dagordningen) är det lätt att koppla samman beslutet med oron för samhällsutvecklingen i dag, med högerextremismens frammarsch överallt i Europa. Vuillard, författare med historia som specialgebit och filmregissör, skriver om nazismens frammarsch på 1930-talet ur en speciell vinkel: storkapitalets och industriledarnas ansvar för samhällsutvecklingen. De 24 största tyska industriledarna samlas och går med på att ge Hitler ett handtag. Det kommer de att fortsätta med hela kriget. Efter världskrigets fasor har deras förmögenhet mångdubblats.

Samtidigt gavs Frankrikes andra stora romanpris, Prix Renaudot, till Olivier Guez för La Disparition de Josef Mengele (Josef Mengeles försvinnande). Det råder inget tvivel om vad som nu engagerar.

Men också två andra av kandidaterna för Goncourtpriset skriver medryckande om högaktuella samhällsfrågor. Personligen hade jag varit glad att se Alice Zeniters roman L'art de perdre (Konsten att förlora) som Goncourtpristagare. Hon skriver om "les harkis", de algerier som under den algeriska frihetskampen valde att stöda Frankrike. Själv är den 31-åriga författaren barnbarn till en harki och hennes alter ego Naïma är bokens huvudperson. För henne är Algeriet något dunkelt i bakgrunden som hon vet mycket litet om. Farfar Ali är redan död och hennes far Hamid, som kom till Frankrike som barn, talar aldrig om Algeriet. Han är gift med en fransyska, Naïmas mor, och han ger barnen en god utbildning. Naïma, som jobbar i ett konstgalleri, har inte fördjupat sig i Algerietfrågan, men märker att det är nödvändigt.

För algerier är det skamligt att säga att familjen kom till Frankrike 1962 (då Algeriet blev självständigt), för fransmän låter det egendomligt. Men för galleriet där hon jobbar känns det naturligt att skicka just henne till Algeriet på uppdrag för en utställning. Alice Zeniter skriver oerhört medryckande, ofta gripande, om liv och prövningar för tre generationer algerier och franskalgerier. Hon lyckas ge begreppen immigration och identitet en ny, mer rättvis och djupare innebörd.

En tredje Goncourtkandidat – som många spådde som vinnare – är Véronique Olmis bok Bakhita om en liten flicka i Sudan på 1800-talet som rövades bort, våldtogs och såldes som slav flera gånger tills en italiensk konsul tog hand om henne. Hon hamnade i Venedig, först som tjänarinna, men gick också i skola, hållen av nunnor. Hon blev själv nunna och vigde sitt liv åt de små och utstötta. Detta bygger på en verklig historia. Bakhita blev helgonförklarad av Johannes Paulus II år 2000.

Stora litterära händelser är också två nya romaner av två Nobelpristagare – Jean-Marie Gustave Le Clézio, med romanen Alma, än en gång om hans ursprungsö Mauritius, och Patrick Modiano med Souvenirs dormants (Sovande minnen), om människor och minnen i ungdomens Paris, var annars?

Gunn Gestrin frilansjournalist i Paris

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00