Nationalstatens framväxt är en bra modell för global integration

Bild: Wilfred Hildonen

Nationalstaterna har utsträckt sitt sociala skyddsnät över hela världen i form av ett omfattande bistånd. Detta är ett bevis om något på att vi gradvis är på väg mot ett globalt ansvarstagande, skriver minister Pär Stenbäck.

Pandemin har lett till ett allvarligt återfall av renodlad nationalism. Så här lyder diagnosen som nu tycks gälla. Stängda gränser, bristande solidaritet vid fördelningen av vacciner, misstänksamhet mot nationer som uppfattas som "skyldiga" till uppkomst och spridning av viruset. Kanske allt detta försvinner när pandemin är överstånden (när?), kanske inte.

Utan tvekan innebär pandemin betydande bakslag för de sjutton globala mål som sattes upp av världens stater 2015. Man räknar med att en halv miljard människor sjunkit under fattigdomsgränsen och att 800 miljoner är kroniskt undernärda. Flera vaccinationskampanjer har stannat upp vilket leder till att de traditionella farsoterna tar ny fart. Nedstängningen av skolor berör cirka 1,25 miljarder barn, därav 86 procent av barnen i u-länder. De 1,6 miljarder som jobbar inom den informella ekonomin har lidit mest av pandemins återverkningar. Många internationella institutioner har fått lov att inskränka på sina aktiviteter.

Risken finns att mänskligheten och världssamfundet är på väg in i en period av tynande samarbete, nya gränshinder och minskad koordinering för att bekämpa globala gissel. En del kommer att anse att det bara är bra eftersom nationen för dem betyder trygghet, medan yttervärlden är hotfull med dess kriser och epidemier. Andra kommer att betona att just pandemin visar att det behövs mera samarbete, bättre samordning av jordens resurser och större tillit till de internationella institutionerna.

Det är ganska enkelt att motivera varför världen och vi behöver nya strukturer, striktare regler och bättre samordning. Orsakerna är de tre existentiella hot som endast kan avvärjas genom samarbete: Klimatkatastrofen, ett kärnvapenkrig och nästa megapandemi. Trots det finns det tvivlare och förnekare som, medvetet eller omedvetet, underskattar riskerna.

Problemen är globala, men själva globaliseringen är omstridd. Om du tror att mänsklighetens framtid ligger i ett småningom framväxande världssamfund med trovärdiga regler som upprätthålls och övervakas av överstatliga institutioner, måste du först granska de krafter som gjort nationalismen så stark. Man kan knappast tänka sig en fungerande global värld utan att den inlemmar nationalstaten i kalkylen.

En invånare i en självständig stat har goda skäl att stöda en solid världsordning. Det gäller speciellt invånare i små och medelstora stater, alltså i huvuddelen av världens närmare 200 stater. Dessa är i skriande behov av skyddsnät och säkerhetsgarantier mot faror och övergrepp. De söker skydd och garantier genom växlande allianser, men en övernationell rättsordning vore mer än välkommen för dem. Närmare två tredjedelar av alla stater klarar sig inte utan stöd och kontakt med omvärlden.

Två försök med en nystart har gjorts under det gångna seklet: Nationernas förbund och Förenta Nationerna. Även om tidpunkterna och ambitionerna varit de bästa, visar resultaten att det behövs mera bindande och övervakade avtal, men också att ett globalt tänkesätt får en djupare förankring hos nationalstaternas medborgare.

Många uppfattar nationstanken och den globala idén som varandras motsatser och därmed oförenliga. Jag tror inte det behöver vara så. Du kan stöda nationalstaten som en nödvändig byggnadskomponent i ett fungerande världssamfund. Det är vettigt att ta avstånd från överdrifter i stil med att det behövs en världsregering med långtgående fullmakter och en egen maktapparat som kan blanda sig i stort och smått. Vad förnuftiga anhängare av globalt samarbete bör verka för är gradvisa men bindande framsteg, en utveckling steg för steg mot det centrala målet, en fredlig och stabil värld.

Politiker som Donald Trump och hans meningsfränder vill återge nationalstaten dess påstått förlorade status. Men frågan är om det ens är nödvändigt. Trump själv visade hur lätt det var att lösgöra sig från gällande internationella förpliktelser. Inom EU är det snarare fråga om delegering av vissa uppgifter, inte om en verklig förlust av makt. Medlemsstaterna har sista ordet i alla centrala frågor.

Att väljare i västvärlden tror på förlusten och skyller på globaliseringen beror enligt min mening delvis på att länderna inte lärt sig behärska globaliseringens avigsidor och förmått skapa nya spelregler i takt med den snabba tekniska och ekonomiska globaliseringen. Visst har staterna blivit allt mera beroende av varandra genom världshandeln, men framför allt genom de tre existentiella hoten som gäller alla, små och stora. Det är svårt att tro att man vill avstå från alla de fördelar som internationell arbetsfördelning medfört, och ännu svårare att tro att mindre stater skulle bli framgångsrikare inom stängda gränser.

Egentligen är nationalstatens framväxt en bra modell för global integration. För några århundraden sen såg Europas karta ut som ett lapptäcke av miniterritorier. I dagens Tyskland fanns hundratals statliga enheter med egna tulltariffer, mynt och lagar. Italien som stat existerade inte, franskan var inte det enda språket i Frankrike före revolutionen. Nationalstaterna uppstod som en idé, men också genom behovet av rationalisering och reformer. Språk, religion och territorium blev nationalstatens kitt.

Statsbildningar som Kina och Indien är andra exempel på enheter som gradvis svetsats ihop. Det kunde i dag ha funnits ett dussin kinesiska stater med olika språk. Indien är ett konglomerat av språk, religioner och kulturer, men blev så småningom en sammanhållen stat i en historisk process. Latinamerika kunde ha bildat en federal jätte, men geografin och kommunikationerna utgjorde troligen alltför stora hinder för tvåhundra år sedan, trots det gemensamma språket och religionen.

Det betyder inte att federala statsbildningar som USA och Indien är naturliga modeller på global nivå. Men tillsammans med EU visar de att det går att skapa enheter av högre ordning, även när språkliga, religiösa och kulturella faktorer inte talar för det. Dessutom är EU ett historiskt experiment med självständiga stater vilka mödosamt skapat en union där medlemmarna kontinuerligt förhandlar om nästa samarbetssteg.

I själva verket är världen i dag inte alls så splittrad som man ibland kan tro. Några allmänna trender visar på ett intresse för den globala dimensionen. Världshistoria är ett populärt ämne och Yuval Noah Harari har sålt miljoner exemplar av sina böcker. Olika konst- och kulturformer är i dag gränsöverskridande. Modern bildkonst har inget specifikt hemland. Man talar om världslitteratur och god film är sällan nationellt introvert. Det finns tusentals internationella organisationer för samarbete på lika många områden. Alla är inte så effektiva och så samordnade de borde vara, men de finns där som nyttiga nätverk.

På sätt och vis har nationalstaterna utsträckt sitt sociala skyddsnät över hela världen i form av ett omfattande bistånd. Detta är ett bevis om något på att vi gradvis är på väg mot ett globalt ansvarstagande.

Trots dessa positiva tecken finns det många hinder på vägen mot genuin solidaritet och förpliktande samarbetsformer.

Fotnot Detta är den första av två artiklar om globaliseringen.

Pär Stenbäck är tidigare utrikesminister, Röda Kors-ledare och i dag ordförande för Nya utrikespolitiska samfundet.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning