Nationalismens kön

Bild: Skärmdump

Familjen är ryggraden i den nationalistiska ideologin. Den heterosexuella kärnfamiljens uppgift är omhändertagande, reproduktion och kulturell – nationalistisk – uppfostran och utbildning av barn.

De högerradikala partierna är starkt mansdominerade. De nationalistiska partierna har karaktäriserats som "manspartier" då en, ibland överväldigande, majoritet av deras väljare är män. Mellan 60 och 80 procent av de västeuropeiska högerpopulistiska partiernas väljare är män. Denna könsskillnad förstärks bland dessa partiers medlemmar och aktivister då långt fler män än kvinnor företräder högerradikala partier i representativa församlingar och engagerar sig i partierna.

Olika förklaringar har getts till den markanta könsskillnaden hos de högerradikala väljarna. En förklaring är att kvinnor är mer toleranta till invandring och mångkulturalism än män. Tanken är att kvinnor i lägre grad omfattar de högerradikala partiernas auktoritära och socialkonservativa värderingar uttryckta i krav på skarpare kriminalpolitik, och konservativa familjepolitik, antifeminism och homofobi. Forskningen har inte kunnat påvisa att kvinnor generellt skiljer sig från män vad gäller invandringskritiska attityder och auktoritära värderingar, samt missnöje med det politiska systemet, vilket förklarar stöd för högerradikala partier.

I jämförelse med kvinnor ser män däremot invandring och kritik av det europeiska integrationsprojektet som viktigare frågor än till exempel sjukvård och välfärd. Det kan förklara skillnader i röstning för nationalistiska partier mellan män och kvinnor.

En annan förklaring är att kvinnor är skeptiska till att rösta på mansdominerade partier. Därför har vissa högerradikala partier på olika sätt försökt lyfta fram kvinnor på synliga positioner, och formulera politik som kan appellera till kvinnor. Efter att Marine Le Pen tog över partiet efter sin far Jean Marie Le Pen har andelen kvinnor som stöder partiet ökat. Exempelvis har Marine Le Pen i sina framträdanden lyft fram sina egna erfarenheter som kvinna – yrkesarbetande, frånskild och ensamförsörjande mamma – och talat om kvinnors ekonomiska och kroppsliga utsatthet. Udden har riktats mot manssamhället i stort, men allra mest mot islam, som i den högerradikala retoriken beskrivs som extremt kvinnoförtryckande och homofobt.

Det är kanske ingen tillfällighet att två nordiska högerpopulistiska partier har haft eller har kvinnliga partiledare – Pia Kjaersgaard för Dansk Folkeparti och Siv Jensen för Fremskrittspartiet – som lyft fram socio-ekonomiska välfärdsfrågor, som i Norden traditionellt varit en viktigare fråga för kvinnor än män. Medan Pia Kjaersgaard omfattade traditionella familjevärderingar och företrädde könsstereotypa idéer har Fremskrittspartiet under Siv Jensens ledning rört sig i en värdeliberal riktning.

Fremskrittspartiet har med Siv Jensen i ledningen omfattat samkönade äktenskap och adoptionsrätt för samkönade par, och har som regeringsparti lagstiftat om att transpersoner kan byta kön utan att behöva genomgå kirurgiska ingrepp och sterilisering, vilket ännu är fallet i Finland. Siv Jensen blev utsedd till 2018 års "faghag" – en kvinna som har många bi- och homosexuella vänner – på en gaygala i Oslo. Utmärkelsen har tidigare getts till Norges nuvarande statsminister Erna Solberg från det konservativa partiet.

Trots att några västeuropeiska högerradikala partier uttrycker stöd för hlbtq (homo, lesbisk, bi, trans och queer) -personers rättigheter så står antifeminismen fortsättningsvis stark. De högerradikala partier som tonat ner sin homofobi eller i enstaka fall, såsom i Nederländerna och Norge, uttryckligen omfattar likabehandling av hlbtq-personer har motiverat det i homonationalistiska termer. Tolerans av homosexuella och lesbiska personers frihet formuleras som en del av försvaret av nationella och västerländska värderingar hotade av invandring och islam.

Däremot kan ingen tillstymmelse till "nationalfeministisk" förändring skönjas i de högerradikala partierna. Snarare tvärtemot. Den högerradikala politik som berör kön kan härledas från nationalistiska idéer, och i synnerhet deras motstånd till invandring. Den viktigaste könspolitiska frågan för högerradikala partier är traditionellt kvinnors säkerhet i form av sexuella trakasserier och våldtäkter, och hedersförtryck som förknippas med invandring och islam. Kvinnoförtrycket kommer utifrån i den högerradikala världsbilden, och den "egna" kvinnan ska skyddas mot dessa utifrånkommande hot.

Familjen är ryggraden i den nationalistiska ideologin. Den heterosexuella kärnfamiljens uppgift är omhändertagande, reproduktion och kulturell – nationalistisk – uppfostran och utbildning av barn. Den högerradikala familjepolitiken utgår från att det finns essentiella skillnader mellan män och kvinnor, och statens uppgift är inte att lagstifta jämställdhetspolitik i syfte att radera ut dessa naturliga skillnader, till exempel reglera hur familjen organiserar ansvaret för barnen i from av föräldraledighetens fördelning, kvotering eller genusmedveten pedagogik.

De högerradikala partiernas familjepolitik vilar på stereotypa uppfattningar om kön: Kvinnor ska primärt ta hand om barnen och familjen, och staten ska med olika åtgärder stöda ökad nativitet för att möta den demografiska utmaningen. Kvinnokroppen är även ett slagfält i den högerpopulistiska retoriken där en del partier starkt vill begränsa aborträtten, införa samvetsklausuler för sjukhuspersonal som inte vill utföra aborter, och vissa högerradikala partier vill begränsa det ekonomiska stödet till organisationer som ger sexualupplysning, nationellt som internationellt.

Feminismen är ett slagträ i den högerradikala retoriken. Feministerna anklagas för att blunda för vad de högerradikala partierna ser som invandringens negativa effekter för kvinnors säkerhet. Feministerna anklagas även för att enbart representera högutbildade och vänsterliberala kvinnor ur medelklassen, och för att inte bry sig om lågutbildade kvinnor med låglöneyrken och låga pensioner. De högerradikala partierna säger sig vilja representera kvinnor som vill leva enligt traditionella könsroller och inte gillar feministisk jämställdhetspolitik.

De högerradikala partierna i de nordiska och västeuropeiska länderna går i otakt med väljarna, även sina egna, vad gäller jämställdhet mellan män och kvinnor, och hlbtq-frågor. Medan vissa högerradikala partier har tonat ner och omvärderat homofobin och på så sätt blivit mera representativa för sina väljare på det området, består den konservativa synen på familjen och kvinnan. Med tanke på hur socialkonservativa värderingar och antifeministiska tankegångar tycks få ett starkare fäste även utanför renodlat nationalistiska kretsar är det snarare goda argument och väl vässade pennor som behöver läggas under kudden under midsommarnatten än sju olika blomster.

Ann-Cathrine Jungar