Nationalismen i dagens värld

Vi kan inte heller se på små länder som moraliskt överlägsna jämfört med stormakter.

De multinationella imperiernas era tog slut 1918. Österrike-Ungern blev helt demonterat och Ryssland förlorade ett stort antal länder, av vilka Polen och Finland kunde bevara sin självständighet också efter andra världskriget. Sovjetunionen kunde delvis återbygga det gamla ryska imperiet, men det och Jugoslavien, den enda nya multinationella entiteten som skapades efter världskriget, kvarstod inte heller 70 år senare.

Tiden före och under världskriget var nationalismens tidsålder. Det gällde inte enbart upplösandet av gamla imperier, men också att skapa nya genom förening såsom Tyskland och Italien på 1800-talet.

1800-talets nationalism kan betraktas som en progressiv kraft som oftast var allierad med liberalismen och demokratisträvanden, eftersom dess motståndare för det mesta var reaktionära monarker och konservativa byråkrater.

Också socialisterna kunde omfatta nationella strävanden. I Finland före självständigheten stod aktivisterna i kontakt med ett brett fält av tsarväldets ryska och andra motståndare, men kontakter förekom också mellan arbetarrörelsen och olika enväldesmotståndare. Internationalism och nationalism förenades på ett naturligt sätt hos sådana aktörer som Aino Malmberg eller K.H. Wiik. Av dessa hamnade Malmberg i exil i London före världskriget och gjorde åtskilliga resor som föreläsare och agitator för Finlands (och kvinnornas och fredens) sak både i England och USA.

Det finns påståenden att hon också skulle ha varit kurir, som förmedlade pengar från Europa till Trotskij i New York 1916. Och hon kände också säkert till jägarrörelsen, eftersom hennes söner utbildades i jägarbataljonen, och av dessa blev Lauri Malmberg sedermera skyddskårsgeneral.

Dessa två är utmärkta exempel på hur det i den dåtida världen var möjligt och för många naturligt att förena en demokratisk nationalism med internationalismen, som ville garantera samma självbestämmanderättigheter för alla världens folk.

Detta ingick i de flesta nationalistiska strävanden under det första världskriget. Men efter kriget kapades nationalismen snart av fula och elaka auktoritära ledare och fascistiska rörelser. De var helt beredda att driva sin egen nationalism på de mindervärdiga folkens bekostnad.

Vi kan inte heller se på små länder som moraliskt överlägsna jämfört med stormakter. Under åren strax innan andra världskrigets utbrott deltog också små länder rätt villigt i uppdelningen av sina svagare grannländer, innan det blev deras tur att bli övertagna av sina ännu kraftigare grannar.

Den progressiva nationalismen fick någonting av en renässans med efterkrigets antikolonialistiska rörelser, men dess arv är inte heller särskilt uppmuntrande.

George Orwell ville göra en klar skillnad mellan nationalism och patriotism. Med patriotism förstod han trofasthet gentemot en given plats och en given livsstil, som man anser vara det bästa i världen, men som man inte alls tänker påtvinga andra, i motsats till nationalismen, som inte kan frånskiljas från maktlystnad.

Då nationalismen nu igen lyfter sitt huvud sker det i en värld där det växande världsomfattande gemensamma beroendet har gjort alla nationalistiska lösningar, vare sig det sker under sloganen America First, Rajat kiinni! eller Ut ur EU, odugliga, dyra och farliga. Många av dessa högerpopulismens representanter försöker inte ens gömma sitt släktskap med rasism och fascism.

Paradoxen är att samtliga länder håller på att bli multinationella entiteter utan att skaffa sig imperier.

Skribenten är riksdagsledamot och docent i politisk historia.

Erkki Tuomioja riksdagsledamot (SDP), medlem i utrikesutskottet och tidigare utrikesminister

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00