Nåt nytt, nåt gammalt, nåt lånat, nåt blått

Alden Ehrenreich som Han Solo och Joonas Suotamo som Chewbacca i den nya Star Wars-filmen. Bild: Jonathan Olley

Sommarens Star Wars-film är inget att hänga i julgranen, men midsommarstången går däremot an. Ron Howard hade gärna fått ta ut svängarna mera, sätta punkt tidigare och skruva upp svärtan.

ACTION/ÄVENTYR/FANTASY

Solo: A Star Wars Story

Regi: Ron Howard. Manus: Jonathan Kasdan & Lawrence Kasdan. Foto: Bradford Young. I rollerna: Alden Ehrenreich, Woody Harrelson, Emilia Clarke, Donald Glover, Thandie Newton.

När George Lucas en gång i tiden, i en galax inte så himla långt från våran, lanserade Stjärnornas krig var det inte alltid med medvind i seglen. Det var trots allt fråga om någon form av fadersmord, en uppgörelse med den (kritikerrosade) amerikanska sjuttiotalsfilmen.

Plötsligt var det kidsen med Luke Skywalker i spetsen som satte agendan, detta samtidigt som rynkorna i pannan fick stiga åt sidan, till förmån för schyssta specialeffekter och en karaktärsskildring som grävde djupt i B-filmsträsket.

Men det var då det. I dag är Stjärnornas krig en miljardindustri som snarast utgör själva Imperiet (till skillnad från de idealistiska upprorsmakarna). På sistone har också spin off-produkterna vunnit mark, först i termer av Rogue One (2016) och nu i Solo: A Star Wars Story som mycket riktigt kretsar kring Han Solo, ursprungligen porträtterad av Harrison Ford.

Lurvig finländare

Han Solo (Alden Ehrenreich) är den oborstade pilotaspiranten som på förekommen anledning inte har något i flygakademin att hämta. Nu håller han till i de mera ljusskygga kvarteren, ständigt på flykt undan slavdrivarna på hemplaneten Corellia, på jakt efter Coaxium som fungerar som passerkort från det omgivande helvetet.

Till slut lyckas han faktiskt komma undan, men kvar där hemma blir kärestan Qi'ra (Emilia Clarke, från Game of Thrones). Bakom knuten väntar dock nya spännande bekantskaper.

Tänker på den kriminellt belastade Tobias Beckett (Woody Harrelson, alltid lika hyvens) som jobbar för Paul Bettanys ärkefuling, Dryden Vos. I faggorna finns också gamla bekanta spelaren Lando Calrissian (Donald Glover, inte så lite karismatisk) som råkar sitta på rymdskeppslegendaren Millennium Falcon.

Men det som kanske främst värmer våra hjärtan är mötet med lurviga wookien Chewbacca (finländaren Joonas Suotamo i maskeradkostym), en vänskap som inleds i en sketen fängelsehåla, i duellens tecken.

Regissörer byttes ut

Som bekant har produktionen av "Solo" kantats av konstnärliga stridigheter med den påföljd att Ron Howard (som jobbade med Star Wars-pappan George Lucas redan i American Graffiti) tog över efter Phil Lord och Chris Miller.

Men varför inte på samma gång dra en parallell till Lucas samtida, Steven Spielberg. Faktum är att Howard gjort en äventyrsfilm av den gamla stammen, ett opus där den sedvanliga freakshowen och de teknologiska landvinningarna inte stjäl all uppmärksamhet.

Inte sällan går tankarna till den klassiska västern med ett stänk bromance och en bredsida Indiana Jones respektive Errol Flynn som garnering.

Men så är ju Han Solo också en hjälte (läs: antihjälte) med fötterna på jorden – och sympatierna gud vet var. Underförstått: även om killen har tillgång till en moralisk kompass verkar det ofta som om Solo skulle vara mera intresserad av att rädda sitt eget skinn än att rädda den omgivande världen, typ.

Nostalgiskt

Det ska sägas att Alden Ehrenreich (Hail, Ceasar!) i titelrollen är helt okej, charmig utan att drunkna i pojkbandshelvetet. Någon Harrison Ford är han inte men det skitiga grinet sitter och det är långt till Hayden Christensens bottennotering (i Klonerna anfaller).

Överlag känns skådespelararbetet lätt och ledigt, kanske för att Star Wars-veteranen Lawrence Kasdan (The Empire Strikes Back, The Force Awakens), som hamrat på manuset tillsammans med sonen Jonathan, skriver en välfungerande dialog och detta utan att heller ta i beträffande intrigen.

Så hör Solo: A Star Wars Story till de filmer som fungerar (även) på egen hand, utan tillgång till facit. Okej, gärna skulle man ha sett att Howard tagit ut svängarna med materialet och satt punkt lite tidigare, kanske också skruvat upp svärtan.

Inget man hänger i julgranen, nej, men midsommarstången går an. Det är nästan så man blir lite nostalgisk.

Krister Uggeldahl

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning