Nästan för vackert om relationen mellan mor och dotter

Komplex relation. Filmaren Sara Broos bjöd sin mamma, konstnären Karin Broos, på en semesterresa. Bild: Broos Film/Yle

Sara Broos dokumentärfilm Speglingar, kring det outtömliga universella temat mamma-och-jag, är först så vacker att det känns som en stor lättnad med scenen där någon eftertryckligt och naturlistiskt kräks i en toalettskål.

Dok: Speglingar i Yle Fem söndag kl. 22.00.

Sara Broos kan naturligtvis inte rå för att både hon och modern, konstnären Karin Broos, är ohjälpligt vackra människor (liksom regissörens två systrar som också skymtar några gånger). På ett indirekt sätt blir detta också ett tema i filmen. Mor och dotter har delat en diskrepans mellan yttre och inre, det fördelaktiga utseendet och känslan av att vara fel inombords trots oklanderliga prestationer på diverse områden. De delar också ett av uttrycken för det lidandet; de har haft var sin period av svåra ätstörningar i tonåren.

Och trots närheten mellan mor och barn – och trots allt det som var fint i den bohemiskt lantliga barndom Karin Broos och hennes man gav sina döttrar – finns också en period då de förlorade varandra ur sikte. Eller rättare sagt då modern förlorade barnet ur sikte, vilket är en mycket stor olycka. Och en som ingen kan anklagas för i det här fallet. När lilla Sara var bara några år gammal förlorade familjen ett barn, den efterlängtade lillasystern som ströps av navelsträngen strax före födseln. Karin Broos berättar sorgset hur hon från den svåra perioden efter det här inte har några minnen av sitt levande barn heller.

Också någonstans vid det mörkrets kanter rör sig filmen ömt och vänligt. I centrum står också den eviga frågan om vem ens mamma egentligen på riktigt är. Så välbekant, den enda människa vi bokstavligen känt insidan av mycket väl – men samtidigt en urgåta. Lycklig den som, likt Sara Broos, förstår att ens försöka ta reda på något om det här i tid medan mamma ännu lever!

En glädje, bara man kommit över skönhetschocken, är också den stillsamma visuella humorn i Sara Broos bilder av lugna lantliga scener, av mor och döttrar på en strand, av mamman som ligger och vilar och pratar till kameran, av syskonbarnen som vill att moster Sara skall lägga märke till dem på riktigt i stället för genom kameran.

Och samma bedövande skönhet till gräsen av det banala präglar många av Karin Broos målningar vi får se i filmen. Men också för dem gäller att man ska betrakta dem med tålamod, för att se det där andra som också finns med. Diskrepansen, faran under ytan, ödsligheten i det fångade ögonblicket, den Edvard Hopper-laddade avskildheten hos de avbildade människorna.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning