Nästa människa på månen är en kvinna – på sikt går färden till Mars

Även om ingen besökt månen sedan 1972 har vi enligt Daniel Lockney lärt oss massor om rymden under tiden. Bild: Niklas Meltio

2024 sänder USA människor till månen igen, efter en paus på 52 år. Den första som landstiger nästa gång ska vara en kvinna. På sikt är målet att ta sig till Mars, säger Nasas Daniel Lockney.

Den amerikanska rymdfartsmyndigheten NASA är en gigantisk innovationsmaskin, men alla uppfinningar behåller man inte för sig själv. Många idéer görs tillgängliga också för utomstående, till exempel industrin, och kan på så sätt resultera i praktiska tillämpningar för vanligt folk. Ett exempel är mobilkameran, där flera patent härstammar från Nasa.

– Teknologi från Nasa finns nästan överallt – inom flygindustrin, medicinsk utrustning och konsumentprodukter. Vi har utvecklat apparatur för väderobservationer och teknik som gör flygplan mera bränsleeffektiva. Vår mjukvara finns i helikoptrar, berg-och-dalbanor och vindturbiner – jag kan fortsätta hur länge som helst, säger Daniel Lockney, som är chef vid Nasas Technology Transfer-program, den enhet som administrerar teknologi som görs tillgänglig för utomstående. Lockney besökte i veckan Helsingfors där han medverkade vid studentevenemanget Fallup 2019.

Till månen 2024

Just nu har en stor del av innovationsarbetet siktet inställt på Nasas planer att sätta människan på månen igen 2024 – 52 år efter den senaste månfärden. Inspirerat av 1970-talets Apollo-program har det nya projektet fått namnet Artemis, som i den grekiska mytologin var Apollos tvillingsyster.

Månfärden görs med den hittills största raket som någonsin byggts, SLS (Space launch system), och som redan är monterad. Kapseln ovanpå raketen har testats i rymden, tills vidare utan människor ombord.

Inför den riktiga avfärden om fem år finns enligt Lockney en lång rad saker att jobba på.

– Vi utvecklar bland annat nya lätta komposit- och isoleringsmaterial, sådana som inte funnits tidigare. Vi utvecklar bättre sätt att generera och lagra energi, samt återanvända luft och vatten. Astronauternas psykiska och fysiska hälsa är också en viktig aspekt, till exempel att tillgodose deras näringsbehov och skydda dem från rymdstrålning.

Dags för en kvinna

Vid tidigare månfärder har tre astronauter åt gången skickats upp, av vilka två stigit ner på månen medan den tredje stannat kvar i rymdkapseln. Hur många som åker till månen 2024 är fortfarande oklart.

– Det kan vara fler än tre, men definitiv inte ett dussin. Klart är däremot att nästa människa på månen är en kvinna.

Trots att de amerikanska rymdsatsningarna de senaste åren varit små jämfört med till exempel 1960-talet, finns inom Nasa en stor stab utbildade astronauter, alla ivriga att ge sig i väg. Enligt Lockney är konkurrensen hård om en plats ombord.

Nästa månfärd skiljer sig på många punkter från 1960- och 1970-talets Apollo-program.

– Då rekryterades astronauterna bland före detta stridspiloter från till exempel Koreakriget eller testpiloter med nerver av stål. Nu är astronauterna i högre grad vetenskapsmän eller ingenjörer. I dag är synen på kvalifikationerna en annan och man beaktar i högre grad till exempel det psyke som krävs för att leva i rymden under en lång tid.

Enligt Lockney måste en bra astronaut klara av att vara uttråkad, att sitta inklämd på samma plats i dagar – eller i månader under en framtida Mars-resa. Trängseln är större än i ett flygplanssäte och i raketen finns ingen mittgång att gå ut och vandra i. Man sitter där man sitter.

Trots att tekniken utvecklats kraftigt sedan den förra månfärden går det inte snabbare att resa till månen i dag än på 1970-talet. Men mycket annat är annorlunda.

– Vi tar inte lika stora risker i dag, här har samhället och kulturen ändrats mycket. Det var inte så att man ignorerade farligheterna tidigare heller, men jag tror att man helt enkelt inte riktigt visste hur stora risker man tog.

Sikte på Mars

Månfärden 2024 är inget slutmål, utan en mellanetapp inför längre resor. Planen är att skicka människor till Mars på 2030-talet, något som bland andra president Donald Trump driver på.

Men steget är långt. Ett av de stora problemen som ska lösas är enligt Lockney hur man skyddar astronauterna från solens strålning under den långa resan. På jorden skyddas vi av atomsfären, men i rymden är exponeringen flerfalt starkare.

– 150 kilometer från jorden motsvarar strålningen under en dag den mängd man utsätts för på jorden under en hel månad. Det betyder att kroppen åldras snabbare och risken för bland annat gråstarr och cancer ökar. Också hjärnan, skelettet och musklerna påverkas.

Vad är då risken med att satsa så mycket resurser på ett resmål som på många sätt är väldigt ogästvänligt? Enligt Lockney är huvudsyftet att lära oss mer om det universum vi lever i.

– Att utforska ligger i människans natur. Själv är jag dock mest intresserad av den teknik som utvecklas under projektets gång och hur den kan vara till nytta i våra liv.

I somras hade 50 år förflutit sedan människan för första gången landade på månen. Det var Neil Armstrong som tog det epokgörande steget den 20 juli 1969.

Under de tre och ett halvt år som följde hann totalt tolv personer stiga ner på månens yta.

Den 14 december 1972 lämnade de sista astronauterna månen. Den människa som senast befunnit sig på månen var astronauten Gene Cernan, vilket alltså är 47 år sedan.

Källa: Forskning och framsteg, juli 2019.

Aktia Aktiecertifikat Renare Europa ger tidsenlig diversitet åt placeringsportföljen

Mer läsning