Näsan i telefonen? Ja tack!

Då universitetets konsthistoria visade sig vara manlig, vit och europeisk hittade HBL:s konstkritiker Helen Korpak ett flöde av rika alternativ i sin telefon.

När jag studerade fotografi var jag tidigt tvungen att gå kurser i konsthistoria. Det hela påminde om J.K. Rowlings elaka beskrivningar av historieundervisning som återkommer gång på gång i hennes Harry Potter-böcker. I dem avskyr alla elever att lära sig om sitt magiska samhälles historia, och lektionerna beskrivs som mördande tråkiga, ja till och med vidriga. En (bokstavligen) död lärare surrar på i oändlighet om årtal och namn, och alla riskerar alltid att bli underkända i slutexamen.

Tidigare avfärdade jag det som klyschigt och lite oansvarig att smutskasta ett så viktigt ämne som historia, men konsthistorieundervisningen fick mig att ändra åsikt. Painting and Sculpture in Europe, 1780-1880 var den obligatoriska tentboken. På nästan 500 sidor nämndes två kvinnliga konstnärer: mot slutet av boken, i samma mening. Författaren Fritz Novotny kallade dem "mindre talanger" och jag som satt och panikläste kvällen före examen och antecknade sinsemellan identiska konstnärers namn kände att nej, inga fler kurser för mig.

Eller vem vet? Kanske droppen kom först senare, när jag skulle presentera en kurskamrats konstnärliga skapande för resten av klassen. Hennes arbete inkorporerade tyg, broderi, collage, spets, text. Noggrant sparande, klippande, klistrande. Så kallad bortkastad kvinnokraft, men tagen tillbaka och kärleksfullt omhuldad. Jag försökte mig på att tala om den låga status som traditionellt "feminina" medier åtnjuter, men blev avbruten av professorn. Det var irrelevant, fick jag höra.

Så jag gav upp. Ville jag lära mig något fick det ske på egen hand.

Det "rätta" sättet att studera in något på egen hand vore att hänfört och tyst sitta på bibliotek och läsa igenom tjocka böcker. Gå kurser på öppna universitetet. Först plugga in en solid baskunskap. Jag valde att i stället sitta med näsan i telefonen eller hukad framför datorn.

I Fritz Novotnys konsthistoria fick jag röra mig i snäva cirklar, bland män i Mellaneuropa. På internet fick jag välja själv. Vad ville jag veta? Sökte jag tips på mer mångsidiga böcker? Ville jag lära mig en konsthistoria som inkluderar kvinnor? Var jag intresserad av antika muraler som avbildade djur?

Egentligen var det bara fantasin som satte gränser för vad jag kunde lära mig. Jag insåg att det var låg mitt eget ansvar att kunna redogöra för något annat än det fadda mansdominerade narrativ jag blev itutad i skolan. Och att det fungerar att helt krasst fråga efter exakt det man vill ha när man söker på nätet, även om det kan kännas jobbigt att erkänna sin okunskap framför Google och definiera andra enligt snäva kriterier. Black female artists. Boom! Jag upptäckte Faith Ringgold. Lois Mailou Jones. Jag utvidgade till att inkludera män och upptäckte Bill Traylor, som föddes som slav i Alabama 1853 och började rita och måla som 85-åring.

Sökning: Female surrealist painters. Resultat: Remedios Varo vars bilder det bara dök upp mer och mer av när jag klickade mig framåt på olika söksidor. Det underbara med internet är just oändligheten: att organiskt kunna färdas i konsthistorien, att kunna ta av på konstiga små stigar, att hitta bloggar och essäer om de underligaste saker.

Att det finns plats för allt. För bloggen som består av bilder på alla bröstvårtor på alla konstverk i Metropolitan Museum i New York. För gratis essäer av toppakademiker. För dem som förtryckts och nertystats: år 2017 är året då det även i Finland på sociala medier skrivs om icke-vit konsthistoria – tack vare det intersektionella mediehuset Ruskeat Tytöt.

112 856 personer på Facebook följer sidan Discarding Images som är ett flöde av medeltida europeiska teckningar: katter med melankoliska ansikten som fångar feta möss, nallar som slår kullerbyttor och rumpor som det växer blommor ur. (Konst)historien är allt annat än tråkig. Snälla institutioner, kom ihåg det! Och i största allmänhet: sluta gnälla över att någon har näsan i telefonen på bussen. Vem vet, kanske medmänniskan för tillfället bläddrar igenom Classical Art Memes eller läser om Jenny Holzer?

Helen Korpak Konstkritiker

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42