Närvarons pedagogik

Manifestation. Personalen vid Helsingfors universitet marscherade ut den 20 april i år som en protest mot de planerade uppsägningarna.Bild: Vesa Moilanen

Just antalet lärare och kontakttimmar per student är det som skiljer ett riktigt bra universitet från medelmåttiga eller undermåliga.

Varje gång jag reser till en akademisk konferens, ett seminarium eller, som denna vecka, till en sommarskola – ett slags intensivutbildning till forskarstuderande – i Manchester undrar jag för mig själv om det verkligen är mödan värt. Mödan att bryta upp ur vardagen och resa, med allt vad innebär från anhållan om reseförordnande och resebokningar till själva färdandet och det intensiva arbetet som korta resor innebär. Det är dyrt, oekologiskt och tar på krafterna.

Efter de allra flesta resorna är mitt svar emellertid ett otvetydigt ja. Jag reser för att mötas, för att närvara tillsammans med andra. Hur underbart är det inte att samlas med kollegor, diskutera det som vi anser vara viktigt och intressant just nu, presentera egen forskning, ge varandra respons och i samtal finna nya idéer och projekt – ja, skäl att åter mötas.

Visserligen skulle alla i princip kunna läsa varandras texter och diskutera dem per e-post eller dryfta forskningsområdets framtid via Skype, men faktum är att fysiska möten svårligen kan ersättas. Tanken och talet påverkas av närvaron.

Jag tänkte på närvarons pedagogiska värde då jag lyssnade till de välformulerade och engagerade forskarstuderandena som jag mötte i Manchester: att de hade fått öva samtalets konst var uppenbart. Ur dem lyste lusten att delta i diskussionen och viljan att utbyta tankar. Det är sådant man inte lär i massundervisning och i självstudier, och det är sådant som tar tid. Det kräver lärarresurser och år av övning.

Just antalet lärare och kontakttimmar per student är det som skiljer ett riktigt bra universitet från medelmåttiga eller undermåliga. Naturligtvis krävs hög vetenskaplig kvalitet, men för utbildningens kvalitet är lärarresurser till gruppdiskussioner och individuell handledning avgörande.

Samtidigt som jag oroar mig för huruvida finska universitetsstuderande i framtiden har lärare som handleder dem och som de får öva samtalets konst med läser jag berättelser av vänner på Facebook. Ett barn som ska inleda sin skolgång i ett klassrum med 32 barn. Föräldrar som bildat matteklubb för att stödja sina barn då lågstadieskolan praktiserar pedagogik som betonar självstudier. Elever ska ta sig individuellt fram i läroboken och be om hjälp vid behov. Frågan är om det finns någon lärare som kan och hinner svara på dem. (Plötsligt minns jag hur jag för flera år sedan i Stockholm hajade till över mängden annonser om läxhjälp och tänkte: aldrig i Finland. Så naivt av mig.)

Närvarons pedagogiska betydelse blir påtaglig också i diskussioner om hatretorik som såväl medier, politiker, tjänstemän och polisen som många medborgare uppfattar som ett allt svårare och alltmer akut problem. Hur mycket än medierna satsar på moderatorer i olika nätfora och hur många kampanjer mot hatretorik som än ordnas är möten och dialog det absolut effektivaste sättet att motverka och förebygga konflikter och upptrissade tonlägen i samhällsdebatter. Möten sätter spår, och tanken och talet påverkas.

Anu Koivunen Medieforskare och professor i genusvetenskap vid Tammerfors universitet

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33