Nargö fick svenskt kapell och besök av kronprinsessan

Mer än 20 år efter att Sovjetunionens trupper lämnade den estniska ön Nargö invigde svenska S:t Mikaels församling sitt kapell på ön igen i söndags. Det skedde i högtidlig närvaro av kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Med var också många andra med anknytning till ön.

De riktigt stora känslorna säger sig Nargöbördige Vello Viliberg ha haft när han återvände till ön efter att Estland blivit självständigt och den sovjetiska Röda armén fortfarande var kvar.

– Men visst var det här en milstolpe, säger han om återinvigningen av S:t Maria kapell.

Gästerna på invigningen har kommit från de andra estniska svensköarna, från olika delar av Sverige, från olika delar av Estland, men också från Hangö, Helsingfors och Borgå. De flesta som under söndagen var med och firade att S:t Maria kapell på Nargö är återuppbyggt har anknytning till någon av öarna eller har aktivt följt med utvecklingen på ön och i det självständiga Estland sedan 1991. Många har också en personlig historia om ön att berätta.

Bild: HBL

Nargö ligger en timmes båtresa norr om Tallinn, är numera naturskyddsområde och en del av Viimsi kommun. Med bara drygt 30 kilometer till Makilo sydväst om Porkala udd kunde den som behärskade båda öarna också behärska inloppet till Finska viken. Det läget har präglat Nargös historia, först Ryssland och sedan Sovjetunionen har haft militäranläggningar på ön som också varit ockuperad av tyskar. Under en kortare period 1942–44 var ett 20-tal finländska soldater stationerade på den norra delen där de skulle övervaka Finska viken och vid behov leda kustartillerielden i samarbete med Makilo mitt emot.

S:t Maria kapell på Nargö är återuppbyggt och återinvigt. Bild: Katarina Koivisto

Betytt mycket

Soldaterna var huvudsakligen finlandssvenskar och en av dem hette Gustaf Edvin Lampenius. Hans dotter Birgitta Vasara från Borgå är en av dem som varit engagerad i att kapellet på Nargö ska kunna tas i användning igen. I tio års tid har hon besökt Nargö varje sommar.

– Nargö har betytt mycket för mig, ön har genom pappa funnits i mitt liv hela tiden. Han talade mycket om livet på ön när jag var barn, men mindre senare. Att jag nu aktivt intresserar mig för livet där är kanske ett sätt att kompensera för att jag inte lyssnade så noga när jag var ung, ler Vasara.

Margit Rosen Norlin (t.h.) besöker Nargö varje sommar och har också lagt ner mycket tid på att dokumentera öns historia. Nargö ska uttalas med j i mitten, säger hon, det visar gamla urkunder. Birgitta Vasaras far var stationerad på Nargö under ett par år i början av 1940-talet. Det fick henne att intressera sig för ön och dess historia. Bild: Katarina Koivisto

Livet för de finska soldaterna kunde enligt vad Lampenius berättade hemma bli långtråkigt, några egentliga strider var de aldrig inblandade i. I stället umgicks de med både tyskar och öbor som tog emot dem under permissionskvällar. En del permissioner blev det också i Tallinn, där Lampenius bland annat upplevde de kraftiga bombningarna 1944.

Edvin Lampenius gifte sig hemma i Finland, men några av de finska soldaterna på Nargö blev förälskade i och gifte sig med estniska kvinnor. Fruarna fick i och med sina äktenskap finskt medborgarskap, men några officiella papper hade de inte hunnit få när evakueringsordern kom i augusti 1944. Historien berättar om hur två av fruarna smugglades ut i trälådor med texten "Varsamt-radioteknik". De två kvinnorna tilläts komma upp på däck först då evakueringsfartyget var säkert på finskt territorialvatten.

– De finska soldaterna var goda vänner med tyskarna på Nargö, de brukade till exempel sjunga tillsammans, berättar Birgitta Vasara.

Historierna om hur tyskarna hjälpte lokalbefolkningen på Nargö bland annat med medicinsk hjälp är många.

På museet kan man läsa om finländarna på Nargö. Bild: Katarina Koivisto

Flyttat flera gånger

Invånarna på Nargö var historiskt sett fiskare och lotsar och öns historia är färgstark. Bara sedan 1900-talets början har öbefolkningen tvingats lämna sina hem i tre repriser. I juli 1914 hade familjerna 48 timmar på sig att lämna Nargö, den gången fick de ändå ersättning för sin egendom av Tsarryssland. Familjerna åkte då bland annat till Sverige och Finland och en del av dem återvände 1918.

Nästa order att flytta kom i juli 1940 den gången av Sovjetunionen. En del familjer återkom under den tyska ockupationen, bara för att finna att en del av ön hade förstörts. Någon omfattande återuppbyggnad hann de aldrig med, eftersom Sovjetunionen befäste ön 1944 för att stanna på den i 50 år. I samband med det hjälpte de finska soldaterna Nargöborna att fly genom att helt enkelt släppa i väg dem när sovjettrupperna närmade sig. Båtarna var små och soldaterna oroade sig för öbornas öde, men brev från Sverige berättade senare att allt gått väl.

Sovjetmuseet på Nargö. Bild: Katarina Koivisto

Nästan inget kvar

Vello Viliberg bor i dag på Lidingö utanför Stockholm och berättar att känslorna låg på ytan då han återvände till Nargö när Estland blivit självständigt igen. Det var inte mycket kvar av den ö han sett bilder på och hört om. Av de flesta byggnader fanns bara stenfoten kvar, om ens den. Kyrkogården var plundrad och till och med guldtänder och vigselringar var stulna.

– Men nu träffas vi här väldigt ofta, min kusin har en liten stuga på ön och jag kan också bo här, säger Viliberg.

Margit Rosen Norlin och Mai Malmström har även de båda rötter på Nargö och återvände till ön när det blev möjligt igen efter den estniska självständigheten. Malmström berättar att hennes släkt ursprungligen kommer från Hirsala i Kyrkslätt. Därifrån flydde på 1700-talet en ung soldat med familj rättvisan och hamnade slutligen på Nargö. Hon är själv från Viimsi med morföräldrar från Nargö, men familjen flydde 1944 via Jollas och Åbo till Sverige.

– Det var en otrolig känsla att komma tillbaka igen. Några egna minnen från Nargö har jag inte, men känslan för ön har alltid varit stark, säger hon.

Margit Rosen Norlin har en snarlik historia och hon är en av dem som lagt ner mycket jobb på att dokumentera Nargös historia, hon har bland annat skrivit flera böcker om livet på ön.

– Det var en otrolig känsla att komma tillbaka 1991. Ingenstans fick vi gå utan en svans av sovjetiska soldater, men vi lyckades smita undan dem och besöka bland annat begravningsplatsen, säger hon.

Kronprinsessan Victoria var en av hedersgästerna när Nargö fick tillbaka sitt svenska kapell. Under sovjettiden användes missilattrapper i kyrkans torn för att försöka skrämma fiender. Bild: TT/Henrik Montgomery

Starka rötter

Rosen Norlin är en av dem som deltagit aktivt i processen med att återuppbygga kapellet på Nargö. Grundplåten till arbetet, berättar hon, kom från försäljningen av en tomt på Nargö, en försäljning hon förmedlade. Men medel till återuppbyggnaden har många av familjerna med rötter på ön bidragit med.

Det var inte bara kronprinsessan Victoria och prins Daniel som var på plats i söndags, med var också Estlands president Kersti Kaljulaid och hennes make.

– Det är fint att de kom, det betyder mycket. Känslan för Nargö är stark, också om de yngre generationerna inte längre flyttar tillbaka hit är rötterna och känslorna starka, säger Rosen Norlin.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33