När vi blir prövade

Bild: Lehtikuva /Martti Kainulainen

Frågan jag ställt mig den senaste veckan är: hur hade jag själv agerat?

Jag vill tro att jag inte tagit min mobiltelefon ur fickan och börjat filma – men hade jag sprungit efter honom, som flera gjorde, eller hade jag sprungit undan, kanske tänkt på mina barn där hemma, eller bara försökt rädda mig själv?

Hur hade du agerat?

Det finns kanske inget rätt eller fel svar på den frågan. Om jag varit i närheten under de där avgörande minuterna på torget i Åbo, och sett en man komma springande med två knivar, om jag sett hur han huggit en kvinna i ryggen, då kanske det naturliga hade varit att fly.

Men frågan infinner sig ändå eftersom de som jagade gärningsmannen – som kastade stolar på honom och beväpnade sig – sannolikt räddade livet på flera människor, eller åtminstone räddade de dem från att bli skadade ytterligare.

Hade polisen inte varit på plats så snabbt hade dessa personer kanske till slut överfallit mannen och stoppat honom. Sannolikt hade någon av dem skadats ännu värre. Sannolikt hade mannen hunnit skada fler.

Sannolikt.

Vi vet inte, för det hela var över på bara ett par minuter.

Fyra dagar senare är jag vid tingsrätten i Åbo och följer med häktningsförhandlingarna. Det är svårt at inte känna tung sorg: man gör sitt jobb trots att så mycket fortfarande verkar oklart, trots att Centralkriminalpolisen inte vill berätta något, och man försöker rapportera i realtid på basen av brottsrubriceringar. Det är en varm och kvav tisdag i slutet av augusti och den känns allt för vardaglig; jag står med en journalistkollega och köper någonting blodsockerhöjande från en automat och nere i sal sju döljer en av de häktade männen sitt ansikte bakom huvan på sin ljusgrå tröja. En ung man som riskerar livstids fängelse, och som – om han är skyldig – varit med om att ödelägga flera människors liv. Också sitt eget. Så oerhört meningslöst.

Men hur agerar vi nu?

En av de mest drabbande böcker jag läst om Förintelsen är Anna Bikonts "Vi från Jedwabne", en skildring av en liten by i Polen där stora delar av befolkningen deltog i ett massmord på 400 judar 1941. Barn, kvinnor och män brändes i en lada.

Den boken fick mig att inse att det verkligen behövs oerhört lite för att den banala ondskan ska ta över ett samhälle, att rädslor och fördomar och masspsykos kan sätta helt vanliga människor ur spel. Att vi aldrig kan tänka att något sådant inte kan hända igen.

Det diskuteras ofta huruvida det är relevant att jämföra 1930- och 40-talet med idag. Själv har jag den senaste tiden fått anonym post från Sverige som innehållit gamla rasistiska propagandaaffischer från avsomnade naziströrelser, och en vag antydan om att avsändaren är på väg till Göteborgs bokmässa.

Häromdagen föreslog Jussi Halla-aho att papperslösa borde isoleras på öar i Finland, och i Charlottesville skanderar nazister gamla 30-talsslogans som "blod och jord" och "Judar ska inte ersätta oss".

Den amerikanska professorn Timothy Snyder citerar i en artikel i DN den polska poeten Wislawa Szymborska, som skrivit en historia om en helt vanlig kvinna som är upptagen med sina dagliga bestyr, men som springer rakt in i en brinnande byggnad för att rädda barn som inte är hennes egna.

"Vi vet vilka vi är", skriver Szymborska, "först när vi har blivit prövade."

De som ingrep i knivattacken i Åbo har sagt att de gjorde det för att de inte klarade av att se vad som pågick utan att ingripa.

De blev prövade, och de agerade.

Hur agerar vi efteråt?

Åtminstone kan det inte vara att som inrikesminister Paula Risikko utreda om det borde bli straffbart att gömma papperslösa.

Den reaktionen visar en sådan fullständig respektlöshet för Europas historia att man häpnar. Det som skedde i Åbo var fruktansvärt, men det som unga papperslösa behöver är inte färre kontaktytor med samhället, utan flera.

Philip Teir Författare och journalist

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning