När vi blev vuxna

Rosa Honkonen och Jere Ristseppä väntar barn tillsammans.Bild: Uwa Iduozee

Selma Vilhunen har en skarp blick för detaljer i flickkultur och hur fattigdom ser ut i dag. Hennes nya film är berättad med humor och värme, men ibland övertydlig och otrovärdig. Intrigen och välviljan syns för tydligt, allt förklaras och läggs tillrätta.

DRAMA

Hölmö nuori sydän

Regi: Selma Vilhunen. Manus: Kirsikka Saari. I rollerna: Rosa Honkonen, Jere Ristseppä, Abshir Sheikh Nur, Ville Haapasalo m.fl.

En regissörs svåra, andra långfilm är ofta en ungdomsfilm, logiskt eftersom tonåringar är de trognaste biografbesökarna. Så gör även Selma Vilhunen som redan vunnit en Oscar för bästa kortfilm och Nordiska rådets filmpris för sin första långfilm Den lilla sparven (2016). Däremellan hann hon med den underbara dokumentären Hobbyhorse revolution (2017).

Hölmö nuori sydän handlar om Kiira (Rosa Honkonen) och Lenni (Jere Ristseppä), ett par femtonåriga klasskamrater i östra Helsingfors. Hon är blond och tuff och dansar streetdance, han är en huvudet kortare glop, blyg och spenslig och hopplöst förtjust i henne. Efter deras enda berusade ligg på en fest visar det sig att hon är gravid. Vad händer nu?

Leka vuxen

För Lenni är det livets chans att bli ihop med Kiira och för Kiira att bli unik i sitt gäng, en flicka som går sina egna vägar. Dessutom bor Kiira trångt med en ensamstående mamma och många småsyskon, Lenni ensam med en högljutt besviken mamma som ständigt klagar på grannarna. Chansen att få flytta bort och leka hem lockar.

Vem bryr sig om paret inte känner varandra? Lenni vågar inte berätta för sin mamma, men kommer fram till att det nu gäller att bli en man. Den enda manliga rollmodell han har är Janne (en karismatisk Ville Haapasalo utstrålar en bedövande maskulinitet) som lär Lenni att spika och tar honom på kurs i självförsvar. På bastulaven, bland tatueringar av Finlands lejon, tas Lenni med som maskot. Snart inser åskådaren att den snälla killen radikaliseras: slår sönder bilar som tillhör invandrare, skyller alla motgångar i livet på de andra. För så gör ju männen omkring honom.

Vilhunen är en före detta dokumentärregissör som förefaller nästan antropologiskt intresserad av samtiden. Hon har en skarp blick för detaljer i flickkultur, hur fattigdom ser ut i dag, Instagram (en gravid mage får massor av gillningar), sviktande föräldraansvar (kanske unga i dag inte vill skaffa barn på grund av deras egna slafsiga föräldrar?).

Rasister och somalier

Men bilden av främlingsfientlighet känns inte lika noggrant iakttagen, trots att den är viktig att skildra i dagens Finland. Uppställningen påminner om Dome Karukoskis Lejonhjärta – de taffliga rasisterna, de hårt arbetande somalierna, alla i grunden hyggliga. Våld uppstår ändå.

Den lilla sparven hade det självupplevdas hetta och lust att klämma in ett helt livs iakttagelser i en enda film: dramaturgin må vara knölig men känns autentisk. Hölmö nuori sydän är berättad med humor och värme, men ibland övertydlig och otrovärdig. Intrigen och välviljan syns för tydligt, allt förklaras och läggs tillrätta.

Men ofta blixtrar scener till, som en förlossning och då Lenni olyckligt säger att han inte vet hur han ska bete sig som en vuxen. "Ingen vet", svarar den goda grannen, somaliern, vänligt.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18