När varje matbit är en politisk handling

Det personliga är politiskt, och vad kunde vara mer personligt och privat än matvanor? Mat är också temat för årets upplaga av festivalen för politiskt fotografi.

Festivalen för politiskt fotografi 2017: Mat.

Finlands fotografiska museum, Kabelfabriken, Tallbergsgatan 1 G. Till den 29.4.

Några dagar innan jag besökte årets festival för politiskt fotografi flimrade ett ansikte förbi i mitt nyhetsflöde på Facebook. Det var ögonen som fick mig att stanna upp. Blicken – den var uppgiven, trött. En olustig känsla fick det att krypa i skinnet på mig; sorg. Det var inte en människas ansikte. Det var en gris.

Det händer att människor som är allätare blir fruktansvärt provocerade av matpolitik och av smygfilmade skräckscener ur slakterier eller kalla fakta om köttindustrins inverkan på den globala uppvärmningen. Det personliga är politiskt, och vad kunde vara mer personligt och privat än matvanor? Medelklassen vill ge uttryck för sin frihet genom att insistera på att själv få välja vad och hur den äter, men det är aldrig några isolerade val som existerar i ett vakuum. Det är här vi dagligen röstar med plånboken och stöder de mest sjuka saker med ett enda argument: "Det är ju så gott!"

Det här är vi

När arbetsgruppen bakom den sedan 2015 årligen återkommande festivalen för politiskt fotografi slog fast temat för i år gjorde den ett modigt och moget val. Mat, kort och gott. På engelska har namnet översatts till Post-Food. Prefixet är helt onödigt. Post vadå? Människan har sedan tidernas begynnelse förädlat, avlat och bekämpat naturen: allting vårt släkte någonsin åstadkommit har sina rötter i vår förmåga att tämja och förändra naturen. Allt det som visas i festivalens huvudutställning på fotografiska museet i Kabelfabriken är en naturlig fortsättning på det som vi människor gjort i tiotusentals år.

Kanske det är därför som utställningen är så skakande – för att det här är vi. Och det är sjukt, samt utmattande och ledsamt, precis som grisens blick i bilden på Facebook. Och bilden, den var inte bara ett foto, utan också en länk till en artikel om hur köttjätten HK Scan frenetiskt bränt upp fullt ätbara nyslaktade djur på grund av överskott. Sjukt, men helt normalt.

Främst utländskt

För festivalen för politiskt fotografi är det nu tredje gången gillt. Tidigare år har huvudutställningen varit rejält ojämn, men nu är det en fräsch, skrämmande och (hur motsägelsefullt det än låter) vacker helhet som fyller museets fönsterlösa vita utrymme. Hur hårt det än må låta var det ett bra val av arbetsgruppen att bygga upp en utställning som främst består av verk av utländska fotografer – det är alltid lika plågsamt uppenbart när finländska konstnärer klämts in med våld. I år verkar innehållet ha kuraterats strikt utifrån bildernas egentliga innehåll. Det syns.

För att dokumentärt foto ska platsa i ett museum eller ett galleri måste det fylla vissa kriterier – det som kan se bra ut som ett reportage i en tidning fungerar med stor sannolikhet inte uppförstorat och hängande på en vägg. Kiasmas pågående utställning Efter ondskan av Meeri Koutaniemi och Arman Alizad har försiktigt ifrågasatts av museibesökare som inte sett utställningens relevans i ett museum för modern konst. Exploatering, maktobalans samt frossande i lidande är det dokumentära fotografiets eviga fallgropar som är svåra att undvika, men när temat är mat är det lättare att undvika kolonialistisk snaskighet.

Så grym är människan

Flera av de medverkande fotograferna skalar delvis eller helt bort människan ur sina bilder. Tysk-engelska Freya Najades serie Strawberries in Winter består av bilder på högteknologiska matodlingar: sallad som helt odlas i violett ledljus eller i vita rum som ser ut som något direkt ur en science fiction-film. Schweiziska Yann Mingard avbildar lakoniskt detaljer från fröbanken på Svalbard som ska hjälpa människan återplantera grödor efter en apokalyptisk kärnvapenkatastrof. Tim Franco fotograferar jordbrukare, men det är omgivningen med gråa jättehöghus intill lummiga gröna fält som är själva innehållet i bilden. Det är så absurt att det känns i magen. Vad är det här?

Den tanken återkommer, allt mer panikslaget, när man går igenom utställningen. Helheten är planerad och upphängd så att den sakta trappas upp från slovenska Jošt Francos traditionella svartvita bilder till Asunción Molinos Gordos installation som fungerar som ett slags epilog. Innehållet eskalerar från lättsmält till ångestframkallande: i och med Kukka Rantas angelägna och omsorgsfullt gjorda slideshow om fiskets olika ansikten eller Henk Wildchuts bilder på nederländsk matproduktion övergår frågan "vad är det här" till en känsla av total uppgivenhet. Trafficking, slaveri, ett nötkreatur som väntar på döden i en absurd metallfälla. Härifrån kan man bara gå vidare till rena djuraktivismbilder, och det gör man, med bilder från kampanjer av Greenpeace och Animalia. Man har undvikit sensationalism och frosseri, men det är ändå svårt att titta. Så grym är människan! skriker en Iltalehti-löpsedel från 1987 som visas i en vitrin. De flesta skulle säkert vara benägna att hålla med.

Varje matbit är en politisk handling står det i utställningens inledande text. Det är inga tomma ord, utan ett faktum vars relevans växer dag för dag.

Helen Korpak Konstkritiker