När tyska intellektuella fick asyl i Turkiet

Förhållandet mellan Turkiet och Tyskland är sämre än på länge, och drömmen om ett turkiskt EU-medlemskap verkar ha upplösts i isande dimma. Turkiska akademiker söker jobb och asyl i Tyskland och resten av Europa. På 1930-talet var det tvärtom.

Tusentals turkiska akademiker är i dag arbetslösa efter att president Erdogan beslutat att rensa ut alla som kan misstänkas vara kritiska till honom. I första hand handlar det om personer med verkliga eller inbillade band till predikanten Fethullah Gülen som var en av krafterna bakom det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016, i andra hand om sådana som kan antas hysa kurdsympatier. Många av de senare är akademiker som 2015 skrev på ett fredsupprop där de vädjade om att fredsförhandlingarna med kurderna i sydöstra Turkiet skulle återupptas. Därtill kommer en stor och blandad skara regimkritiska personer (vänsterfolk och sekulärt tänkande republikaner som inte applåderar islamiseringen av stat och samhälle).

Bland alla arbetslösa akademiker, många av dem på lösa grunder åtalade för allvarliga terrorbrott som kan ge långa fängelsestraff, finns otaliga som söker sig till väst som asyl- eller arbetssökande. Inte minst till Tyskland.

Därför är det skäl att minnas en tid då det var precis tvärtom.

Det kan man göra genom att se den turkiska dokumentärfilmaren Eren Önsöz' film Haymatloz. Exil in det Türkei. Titeln är den turkiska transkriberingen av tyskans "Heimatlos" – statslös, hemlös.

Judisk vetenskapselit

1933–1934 tömde nazisterna de tyska universiteten på akademiker av judisk börd – kring 1200 judiska forskare blev arbetslösa. 650 av dem gick snabbt i landsflykt, och hela 190 av dem i Turkiet. Den unga turkiska republiken hade nämligen uttryckligen bjudit in dem – filologer, naturvetare, läkare, statsvetare, jurister, arkitekter, skulptörer – för att enligt landsfadern Atatürks plan modernisera det turkiska universitetsväsendet.

Turkiets utbildningsminister Resit Galip beskrev rentav mottagandet av akademiker på flykt från nazismen i Europa som en akt av revansch. 500 år tidigare hade ottomanerna gjort misstaget att låta den bysantiska lärdomseliten fly till Italien där de ställt till med renässansen. Nu skulle en judisk vetenskapselit på flykt från nazismen åstadkomma något motsvarande i Turkiet, som skulle förvandlas till en modern nationalstat med institutioner också för akademisk spetskompetens.

Metoden var inte ny. När de sefardiska judarna 1492 utvisades från Spanien och Portugal, välkomnade sultan Beyazit II dem i sitt imperium. 150 000 judar bosatte sig då i ottomanimperiet, i Konstantinopel och Thessaloniki. Där inordnades de i det ottomanska millet-systemet, med kulturell och religiös autonomi enligt samma principer som till exempel grekerna och armenierna åtnjöt. De tilläts utöva sin religion och sina professionella färdigheter, som administrativa korporationer på religiös grund, på samma sätt som imperiets andra icke-muslimer.

Den judiska minoriteten som i dag finns kvar i Turkiet, kring 17 000 personer, är huvudsakligen de här sefardernas ättlingar. Den turkiska antisemitismens feberkurva följer i dag kriserna i Mellanöstern/Israel, och judarnas turkiska historia har alltså inte varit någon idyll, trots att den har sina vackra sidor. Importen av judiskt spetskunnande under 1930-talet motiverades av både fördomsfritt nyttotänkande och humanitärt etos.

Mellan det tyska och det turkiska

En akademisk celebritet som räddades från nazismen i Europa var filologen och Dante-experten Erich Auerbach från Marburg, som skrev sitt storverk Mimesis. Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen under sina exilår som professor vid universitetet i Istanbul 1936-1947.

Haymatloz handlar emellertid om en handfull andra: patologiprofessorn Philipp Schwartz, botanikern Alfred Heilbronn, kemisten Otto Gerngross, juridikprofessorn Ernst Hirsch och skulptören Rudolf Belling. (Belling var inte själv jude, men hade en halvjudisk son och hade belagts med yrkesförbud som representant för dekadent "entartete Kunst".) Alla fem lämnade Turkiet efter kriget och återvände till Tyskland, utom familjen Schwartz som blev schweizare.

I Önsöz' sympatiska och mångskiktat intressanta film får vi möta deras söner och döttrar – i Gerngross' fall en dotterson. Heilbronns son Kurt har en turkisk mor och har gift sig med en turkiska, Gerngross' dotterson Engin Bagda har en turkisk far. Båda är tvåspråkiga och har i dag starka professionella band till Turkiet.

I filmen minns de sina barndoms- eller ungdomsår i Turkiet och talar om sin komplicerade judisk-tyska identitet som kombineras med en stark känsla för bandomens Istanbul eller Ankara. "Hitler gjorde min far till jude", säger Kurt Heilbronn, och beskriver därmed många sekulariserade europeiska judars predikament.

Engin Bagdas tyska judiska mor blev en devot kemalist som enbart talade turkiska med sin son, av tacksamhet mot det land som räddat henne och hennes föräldrar från en säker död, gissar sonen. Den som stenhårt höll fast vid tyska språket och kulturen i familjen var hans mormor, fru Erna Gerngross. Susan Ferenz Schwartz och Elisabeth Weber Belling talar också fortfarande god turkiska och har bevarat ett starkt och kunnigt intresse för sitt barndomsland. Enver Hirsch var så liten när familjen återvände till Tyskland att han glömt språket.

Elisabeth Weber Belling vid Inönü-statyn i Ankara, signerad Rudolf Belling. Bild: Pressbild/Haymatloz

Kult Heilbronn och Susan Ferenz Schwartz är båda psykoterapeuter – ett naturligt val för den som måste förstå sin egen komplicerade identitet, anser den gemytliga Heilbronn.

Vi får se hur de fem besöker sina berömda anförvanters gamla arbetsplatser i Istanbul och Ankara och får höra dem prisas och hyllas av vördnadsfulla turkiska akademiker för oförglömliga insatser. Men här finns också en stark underström av sorg och förfäran över den förvandling som pågår just nu, islamiseringen av politik och kultur och inskränkningarna av vetenskapens, konstens och mediernas frihet.

Ankara, dess ståtliga fulhet

Visuellt märkligast är vyerna från Ankara, Engin Bagdas barndomsstad som han i filmen återser för första gången på decennier. Åskådaren delar hans förvåning över stadens majestätiskt tråkiga uppsyn av själlös modernitet. Också Atatürks mäktiga mausoleum framstår riktigt fint i all sin egendomliga anskrämlighet.

Vi får också se Elisabeth Weber Belling på visit hos två döttrar till Atatürks efterträdare Ismet Inönü, som var president 1938–1950. Med en av Inönus döttrar besöker hon hans grav och prisar i höviska ordalag denna man "som bredde sina skyddande vingar över vår familj." Med tanke på den egna judiska minoritetens historia i republiken Turkiet sprakar scenen med de två gamla damerna av motsägelser och komplikationer.

1942 befarade nämligen det neutrala Turkiet att landet skulle bli indraget i andra världskriget som Tysklands allierade. För att rusta sig för krig beslöt man att uppbära en ny skatt, på turkiska varlik vergisi, egendomsskatten. I praktiken drabbade skatten de icke-muslimska minoriteterna hårdare än muslimerna, den innebar turkifiering av minoritetsegendom och arbetsläger för dem som inte kunde betala. I de turkiska judarnas historieskrivning av skatten ett stort trauma.

Bild: Pressbild

Hur egendomlig och gastkramande situation då måste ha varit för de judiska flyktingarna som var regimens hedersgäster kan vi knappast föreställa oss. Rudolf Belling förevigade hur som helst president Inönü, "Ismet Pasha", i några stiliga monument, till exempel ryttarstatyn i Inönü-parken bakom Swiss Hotel i Istanbul. De har mycket lite gemensamt med den "entartete Kunst" som nazisterna bannlyste Belling för.

Här läggs också ut ett spännande Ankara-spår när en rad namn på tyska arkitekter och skulptörer flimrar förbi. Heinrich Krippel (mest känd för sina präktiga Atatürk-monument), flyktingen Bruno Taut (fakulteten för historia, filosofi och geografi vid Ankara-universitetet) och brasiliansk-tyska Clement Holzmeister (försvarsministeriet och andra byggnader med militär anknytning) har också satt sin prägel på staden, ståtliga om än inte vackra spår av de två ländernas komplicerade gemensamma historia.

Filmen har engelsk textning och kan köpas som DVD till exempel på mindjazz-pictures.de

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33