När tillräckligt många säger fel blir det rätt

Bild: Wilfred hildonen

Ibland kunde Språkrådet i Sverige stå på sig lite mer och inte godkänna språkfel och engelska uttryck bara för att de är i allmänt bruk.

Språkfrågor framkallar lätt känslor då språket ofta är en grundbult i den egna identiteten. Det kan väcka ilska om en regel man själv lärt sig följa – kanske efter att ha blivit åthutad i skolan – plötsligt luckras upp.

Lyssnare som ringer in till språkprogram i radion vill gärna höra att just de konstruktioner de själva lärt sig är de rätta, medan en ny variant de hört – och som i deras öron klingar falskt – helt enkelt är fel enligt språkexperter.

Men de kan bli besvikna, för Språkrådet i Sverige tillämpar en tolerant linje där man ofta tillmötesgår talspråket. Därför krävs till exempel inte längre ordet "att" i satsen: "Jag kommer åka till Åbo".

Ett annat exempel som kan få en del att resa ragg är att Språkrådet inte längre ser "några språkliga skäl att fortsätta att upprätthålla skillnaden mellan vare sig och varken". Det innebär att det är gångbart att säga "Jag vill inte ha varken kaffe eller konjak", trots att meningen får dubbel negation. Tillika är det godkänt att säga "Jag vill vare sig ha kaffe eller konjak", alltså att utelämna negationen helt.

Här verkar det som om tillräckligt många sagt fel tillräckligt länge för att underminera reglerna.

Språk har naturligtvis alltid förändrats i växelverkan med det omgivande samhället. Allt annat vore galenskap. Om vi träffade en svenskspråkig person från 1500-talet skulle vi knappast förstå vad hen säger.

Ett dynamiskt och levande språk förändras hela tiden. Nyordet "flygskam" är mycket användbart i den aktuella klimatdebatten. Likaså "övervakningsekonomi" som beskriver det system där digital information om konsumentbeteende samlas in.

Det finns ändå en skillnad mellan att uppfinna nya ord för nya fenomen och att godkänna uttryck som bryter mot språkets struktur eller är direkta lån från engelskan. Svenska medier skriver om "flighter" som ställs in, trots att det knappast är något större fel på ordet flyg.

Vilka språkliga förändringar man reagerar på är högst personligt och inte alltid så värst rationellt. Det fick jag själv märka under en kvällsjour på redaktionen då jag stötte på två vanliga fenomen som jag av någon anledning har svårt att svälja.

Det första var "Zlatan lämnar", utan objekt, i en artikel om att Zlatan Ibrahimovic bytte klubb. Det sammanhang där jag främst hört "lämna" utan objekt var i skolans matsal, och då i betydelsen att lämna mat på tallriken: "Du får inte lämna", hette det om man inte ville äta upp sin "gummipotatis".

Det andra fallet gällde semantisk pluralis där subjektet står i singularis, men antas vara pluralis och därmed också refereras till som pluralis. Exempel: "Iran vidtar åtgärder mot USA. De tänker ...". Eller: "Företag X lämnar ett bud på företag Y. De vill köpa ...".

Plural är vad språkkonsulter ofta rekommenderar, men i mina öron låter det som ett grammatiskt fel med oklar syftning. Vilka är "de" i fråga om Iran? Irans befolkning på 82 miljoner? En enskild minister? Det är väl staten Iran som är den utrikespolitiska aktören här, inte "de". Och det är företaget som juridisk person som vill köpa det andra, inte en grupp anställda som skramlar ihop pengar.

Nu är det ju inte särskilt fruktbart eller förnuftigt att haka upp sig på sådana detaljer, särskilt inte i talspråk. Men ett korrekt språk i skriven text handlar om att visa mottagaren hänsyn och respekt. Många oklarheter gör det svårt för läsaren att ta till sig innehållet.

Därför är språkvårdarnas roll i upprätthållandet av gemensamma spelregler viktig. Utan tvivel är rollen ibland också otacksam. Den som håller fast vid språkregler stämplas lätt som pedantisk eller reaktionär.

Men det finns många exempel på att det går att bejaka samhällsförändringar utan att gå emot språkets grundstruktur. Mycket av ett språks värde ligger i dess särart, och då gagnas svenskan inte av direkta lån från engelskan. Kanske kunde språkliga auktoriteter stå på sig lite mer?

Å andra sidan kan man också uppfatta de lösare rekommendationerna som befriande och mer inkluderande. Om skillnaden mellan singularis och pluralis suddas ut och dubbla negationer godkänns finns det väl inte heller några hinder för att konsekvent motarbeta pseudosemantisk pluralis och lägga in objekt efter verbet lämna, om man föredrar det. Såvitt jag vet lämnade Zlatan Ibrahimovic inte potatis på sin tallrik, utan lämnade Los Angeles Galaxy för AC Milan.

Kanske ger det också mer utrymme för finlandismer, så att den som vill kan springa nakupelle på sitt kännspaka vis utan flankstöd eller spelöga på jakt efter aderton fastlagsbullar, men i stället få en örfil och gripas av morkkis redan på morgonnatten?

Tobias Pettersson Reporter

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning