När ska vårt lands knoppar brista?

Fredrik Sonck.Bild: Ksf Media

"Ja visst gör det ont när knoppar brister. / Varför skulle annars våren tveka? / Varför skulle all vår heta längtan / bindas i det frusna bitterbleka?"

Så inleds Karin Boyes mest sönderälskade och folkliga dikt – även känd som en vanlig analysuppgift för tonåriga skolelever. Texten går ju lätt att förstå som en gestaltning av vuxenblivande, frigörelse, vaknande sexualitet eller något annat som hör tonåren till.

I samband med självständighetsdagen och Finlands förestående 100-årsfirande har jag gått och tänkt på Ja visst gör det ont, eftersom Runeberg använder exakt samma bild, knoppen, för att beskriva det finländska tillståndet i den sista versen av Vårt land: "Din blomning sluten än i knopp / skall mogna ur sitt tvång."

1848 måste detta ha låtit löftesrikt, och Runeberg tänkte sig förstås "tvånget" som den ryska överhögheten. Men också efter 1917 fortsatte de självständiga finländarna att sjunga om sin nations tillvaro som villkorad av ett yttre tvång. Och då hundraårsdagen närmar sig har blomningen fortfarande inte inträffat.

Detta skulle knappast vara något att orda om, ifall det inte vilat något så uppenbart oförlöst över dagens finländskhet. Trots att ett jämförelsevis fredligt välfärdssamhälle vuxit fram, är det som om Finland fastnat i något fruset och bitterblekt: en sjuklig fixering vid sina krig och en panisk rädsla inför vad det eventuellt kunde bli. Knopptillvaron må vara kvävande, men innanför höljet vet man i alla fall vad man har.

Den här hösten har det talats en del om hur kort steget är från den ytligt sett oskyldiga mainstream-patriotismen till de öppet exkluderande formerna av fosterlandskärlek. Det har också talats om hur lätt det därför varit för högerextremister att annektera nationella symboler som flaggan och lejonet. Och på ett symboliskt plan är det bara alltför uppenbart att det i dag finns en levande nationalistisk berättelse där invandringen är det nutida tvång som håller Finlands blomning tillbaka. Nationalsången kongruerar mödolöst med den föreställningen.

När jag tänker på mitt hemland ser jag en tonårig själ i en hundraårig kropp. Och jag kan sympatisera med den här gestalten, traumatiserad av sin våldsamma barn- och ungdom, hämmad av sin osäkerhet inför världen, frustrerad över att ha fastnat i sig själv.

Hos Boye får rädslan för det okända ändå ge vika, till sist. Diktens knoppar brister i jubel, grenens droppar vågar fallet. I en sekund av trygghet får de vila i den tillit som skapar världen.

Svårt att tro på, kanske. Låter idealistiskt, väl. Men jag tänker att om det här landet ska bli vuxet, är det något i dess själ som först måste få brista.

Fredrik Sonck Kulturchef

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00