När predikaren blir en enmansorkester

Bild: Flickr – Michael Swan

Där det finns religion med fartfylld personkult tappar många vanliga medlemmar det nyktra perspektivet.

En dag år 1925, "vid 3-tiden e.m. anmälde kamrer Hellman sig å polisinrättningen vid Alexandersgatan och angav den norske medborgaren, pastor Gerhard Martin Olsen Smidt för otukt".

Ungefär så inleds den polisrapport som i Finland ledde till en av de större manövrerna i 1900-talets kyrkohistoria. Efter rättegången som följde behövde dagens etablerade samfund Pingstkyrkan i praktiken grundas om.

Rörelsens karismatiska, beundrade och administrativt skickliga ledare som grundat ett trettiotal församlingar förpassades till Skatuddens fängelse och senare hem till Norge. Rörelsen själv dolde länge händelserna i dis och dunkel; först i dag talar dess historiker öppet om vad som hände.

Olsen Smidt dömdes för homosexualitet som på 1920-talet var straffbar, och för relationer till unga pojkar som med dagens mått och sexualsyn kan klassas som pedofili.

Nittio år har gått men mönstret i boomande uppstartsförsamlingar kan fortsättningsvis vara detsamma.

För någon vecka sedan skrev den 23-årige pastorn, egenföretagaren i väckelsebranschen och ledaren för församlingen Word of Faith i Karleby i ett meddelande på Facebook att han avgår. Orsak: i en kyrka som själv har en sträng och värdekonservativ linje i sexualfrågor hade pastorn själv begått ett snedsteg, också nu med en man.

Så sprack också den omstridda Nokiamissionen, som länge gick på randen av vad evangelisk-lutherska Tammerfors stift kunde acceptera. Dess ledare avgick efter en liknande sexskandal, och dömdes dessutom unikt i rätten rejält för att övergreppet hade skett i anslutning till själavård och bikt.

Så påvisades också en i årtionden framgångsrik metodistpastor i Grankulla ha brukat lyssna in sig på unga pojkars sexualitet i sin omfattande ungdomsverksamhet för att därefter begå övergrepp – det mesta dokumenterat först efter hans död.

Svenskfinland har också i fråga om religion och väckelse sin egen karta. En del områden har man i generationer haft gott om rörelser, andliga möten och predikanter som kommit och gått. På andra håll, som i ett agnostiskt Helsingfors, ett akademiskt Åbo, i Västnyland eller på Åland, har det varit sparsammare.

Karleby har en tradition av fartfylld väckelse ända sedan Maria Åkerbloms 1920-tal. Hon var ett av de största fenomenen och en av de stora frilanserna som med allt intill mordförsök, stölder och rymningar från rullande tåg ibland fick ren gangsterkaraktär.

Karaktäristiskt är ofta att den inre kärnan inte lämnar sina hjältar trots att fasaderna spruckit. Så hade också Maria Åkerblom efter en lång fängelsedom en skara trogna efterföljare. När emeritusbiskop Gustav Björkstrand skrev böcker om rörelsen, ska han fortfarande i våra dagar ha fått hot ur samma kretsar.

Inte heller årets Karlebypastor, som efter att ha påstått sig ha blivit mystiskt misshandlad eller varit med om en uppseendeväckande bilbrand, verkar ha förlorat alla anhängare i nederlagets stund. Många hänger ofta kvar, inte sällan med argumentationen att där som Gud verkar, där "sätter också de onda motkrafterna in".

Någon kunde tycka att en mindre sträng sexualmoral eller ett slutligt accepterande av homosexualitet som en naturlig livsform skulle göra slut på krascher av det här slaget.

Så enkelt är det inte. Det är bara det att en illegitim förälskelse blir droppen som får allting att rinna över, för att den så uppenbart strider mot rörelsens egna normer. Utöver det kan det också, när en pastor har blivit sin egen enpersonsorkester, finnas andra osunda processer kring ekonomi, personkult och lojaliteter som är svårare för en vanlig medlem att överblicka nyktert i det andliga bruset.

Det står finländaren fritt att engagera sig i religioner, terapier och sessioner som ger mål och förklaring, ro och mening. Men när en ensam ledargestalt gör anspråk på att kunna förmedla väldigt mycket av det här, då kan det vara bra att fråga sig om hen har ett sammanhang, någon trovärdig mentor eller förman, eller någon form av sansade "andliga revisorer".

Att mixtra med människors livssyn, livsbelägenhet och innersta känslor – och samtidigt dra i trådar för att tillfredsställa egna behov hör däremot till några av den mänskliga tillvarons mera motbjudande kombinationer.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm