När Mannerheim räknade timmar

– Jag som hade ansvar för krigsledningen räknade dagarna, nej timmarna, tills FÅA:s vimplar skulle siktas över isarna.Så beskrev marskalk Gustaf Mannerheim minnet av dagen då jägarnas huvudtrupp med 1 300 man anlände till Vasa den 25 februari 1918. Det var dagen då de vita definitivt fick övertaget i kriget.

Det var ingalunda problemfritt att transportera hem jägarna vintern 1918. Tre år tidigare hade de första aktivisterna lämnat Finland och anslutit sig till den tyska armén för att få militär skolning och en dag vända vapnen mot den ryska förtryckaren.

Till slut var det 1 900 unga finska män som anslöt sig till jägarbataljonen i Lockstedter Lager utanför Hamburg. 1916 skickades bataljonen till Lettland med ansvar för ett frontavsnitt utanför Riga. När Finland förklarade sig självständigt i december 1917 väntade jägarna otåligt på hemtransport i hamnstaden Libau (Liepaja).

Tyskarna förhalade hemtransporten för att inte stöta sig med den nya bolsjevikregeringen i Ryssland och försvåra förhandlingarna om separatfred. I takt med att läget blev mera spänt i Finland och kriget började framstå som oundvikligt ökades också ansträngningarna att få hem jägarna.

En vecka innan striderna bröt ut satt tre framstående herrar på Kämps restaurang i Helsingfors. En av dem var Finska Ångfartygs Aktiebolaget FÅA:s vd Lars Krogius. De andra var bergsrådet Berndt Grönblom och Arthur Castrén.

Stor enighet rådde om att bara FÅA hade den flotta som behövdes för att transportera hem jägarna. Rederiets fartyg låg sedan första världskrigets utbrott beslagtagna i olika hamnar, många i Sverige och Tyskland. Nu behövdes de.

Lars Krogius hade gjort upp om att resa till Stockholm den 5 februari för att leda operationen. På Kämp blev han övertygad om att resan måste tidigareläggas. Av en slump fanns en av hans förtrogna, sjökaptenen Bertil Förbom, också på Kämp samma dag. Han tillkallades och fick frågan om han kan föra befäl över fartygen Castor och Vega som låg i tyska hamnar.

General Carl Gustaf Emil Mannerheim möter jägarna på Vasa torg den 26 februari 1918. Bild: Karl Johan Borlin/ Museiverket

– Jag svarade att deras iskapacitet inte räcker till för packisen i Bottenhavet utan bad om den isförstärkta Arcturus som låg i svensk hamn. Krogius gav sitt bifall och berättade att han omedelbart inleder resan till Stockholm, berättade Förbom när han som pensionär 1958 intervjuades om sitt livs äventyr.

Spansk konsul

Lars Krogius avfärd fördröjdes. Den 28 januari hade strider redan brutit ut. Då avgår det sista posttåget norrut. Järnvägsstationen i Helsingfors kontrolleras av rödgardister, ingen utan tillstånd av revolutionsregeringen får gå ombord på tåget.

Lars Krogius har av spanska konsuln fått i uppdrag att tillvarata landets intressen efter att konsuln i all hast lämnat landet. Nu utverkar Krogius resetillstånd för sig själv och sin hustru i egenskap av det spanska konsulsparet.

– Allehanda bakvägar följdes för att inte väcka uppseende och embarkeringen på tåget försiggick jämförelsevis lätt i villervallan på stationen där ett hundratal röda svärmade, skrev Krogius i sin reseberättelse efter kriget.

I Tammerfors blev det stopp, längre fick tåget inte köra. Efter att Lars Krogius skickat telegram till Seinäjoki där Mannerheim upprättat sin stab får de röda upp ögonen för den spanska konsuln.

– De röda skockade sig omkring mig, lyssnade till varje ord som växlades emellan mig och konduktören, och visade tydligt lust att på ett eller annat sätt angripa min person.

Krogius med hustru gömmer sig i en kupé på tåget som står stilla på stationen. På efternatten hjälper konduktören paret att söka skydd hos svenska konsuln i Tammerfors där också andra utlänningar på flykt samlats.

Följande dag, den 29 januari, avgår ett tåg till Björneborg. Allt är kaotiskt efter att stationsbefälet placerats i husarrest.

Förutom paret Krogius får löjtnant G. Poppius, en svensk "herreman" Karlsson och två danska ynglingar Nilsson och Tidemand plats på tåget. Poppius som bär rysk uniform är på väg för att ansluta sig till de vita trupperna.

– Till Björneborg hade emellertid ryktet redan nått om "misstänkta personers" ankomst. Vi underkastades en mycket noggrann visitation som vi dock lyckligt genomgingo och meddelades fri passage, skriver Krogius.

De sista fartygen har avgått från Mäntyluoto dagen innan så planerna på att fortsätta sjövägen till Sverige skrinläggs. I stället anlitar sällskapet häst och släde för att köra till Kristinestad.

– Allt förlöpte bra intill Norrmark, där vägen plötsligt spärrades av ett 40-tal röda banditer, beväpnade till tänderna. Löjtnantens skarpa befallning att låta oss passera hade ingen verkan. Under hotelser yrkade banditerna på noggrann visitation, som slutligen även måste medgivas för allt bagage utom mitt, vilket på grund av min egenskap av konsul respekterades. Det var en lätt egendomlig situation att förstå varje ord, som banditerna sinsemellan utbytte och deras konversation med Poppius, under det min hustru och jag simulerade fullständig okunnighet i deras språk och i vårt samtal med varandra och de övriga resande endast använde franska eller engelska. Otvivelaktigt var detta främsta orsaken till att vi slutligen frigåvos, därtill ännu med skriftligt pass att fortsätta resan till Kristinestad och undgå eventuell vidare visitation av de röda på vägen.

Över isen i släde

Efter övernattning i Skogmans gästgiveri fortsatte resan följande dag till Lappfjärd. Nu blev det stopp för i Kristinestad pågick våldsamma strider.

– Knappt hade vi hunnit förtära en i hast tillredd enkel måltid, förrän vid 12-tiden gästgivaren anlände i brådskande fart från Kristinestad meddelande att ryssarna och de röda blivit fullständigt slagna och att vägen till Kristinestad vore fri. Dessförinnan hade vi lyckats per telefon över Kauhajoki sätta oss i förbindelse med general Mannerheim som omedelbart beordrade ett extra tåg att avgå till Kristinestad för att avhämta oss.

Motgångarna är inte slut trots att Krogius med sällskap tryggt kommit över frontlinjen och nu är i det vita Finland. I Vasa måste man vänta för att strider pågår längs tågbanan längre norrut. Efter någon dag når man Brahestad, men måste åter vänta eftersom blodiga strider rasar i Uleåborg.

I takt med vita segrar kan sällskapet åter flytta sig norrut, men i Haukipudas blir det stopp. Därifrån åker man sista biten till Haparanda med släde över isen. En nattlig resa som blir extra äventyrlig efter att körkarlarna somnar och tappar kursen samtidigt som skärgården kryllar av flyende rödgardister vars brasor lyser upp natten.

Den 6 februari kör de fyra slädarna upp på fast mark i Sverige och anmäler sig hos gränsbevakningen i Haparanda.

Trotsar minfält

Samma dag Lars Krogius stiger i land i Haparanda för att fortsätta till Stockholm och ta kommando över sin flotta är Arcturus redan klar att avgå. Sjökapten Bertil Förbom har på egna vägar tagit sig till Stockholm och efter förhandlingar med sjöminister Erik Palmstjärna fått specialtillstånd av hans majestät att lasta fartyget med nödvändig utrustning.

Arcturus når Swinemünde i nuvarande Polen där Förbom lastar vapen innan han får order att fortsätta till Libau i Lettland där jägarnas huvudstyrka väntar.

– Jag hade kört den rutten tidigare så det var bara att följa farleden. Då vi nådde Libau togs vi emot av tyskarna som undrade vilken rutt jag valt. Då jag pekade på sjökortet blev de väldigt häpna och sade att jag kört rakt genom deras minfält.

Den 13 februari samlas jägarna i den lokala kyrkan i Libau för att svära en trohetsed till Finlands lagliga regering. Före avfärden befordras 403 jägare till officerare och 727 till underbefäl, detta ska bli stommen i Finlands blivande armé.

Arcturus är byggd för att rymma några hundra passagerare. Nu är det trångt då 854 jägare fyller också lastutrymme och korridorer. 96 jägare får plats på Castor som kör efter Arcturus. Också FÅA-fartygen Virgo, Mira och Poseidon ansluter sig till konvojen.

Sjökaptenen Bertel Förbom på s/s Arcturus kommandobrygga. Till vänster på bilden förste styrman, kapten Rosenböijer. När Förbom ombads åta sig uppgiften att transportera hem jägarna från Libau till Vasa krävde han att få den isförstärkta Arcturus på grund av packisen i Bottenhavet. Bild: Erkki Räikkönen/ Museiverket

Fartygen tar sikte på Öland där de möts av två svenska marinfartyg som eskorterar FÅA-fartygen vidare förbi Stockholm till Orrengrund där isbrytaren Sampo väntar.

Kommissarie överbord

Bara några veckor tidigare låg Sampo i Åbo hamn, beslagtagen av ryska flottan. Då förklarar kapten J.A. Rosqvist att Sampo behövs för att upprätthålla trafiken från Sverige till Mäntyluoto. Rosqvist säger att ett större parti griskött väntar på transport på svenska sidan. Mot löfte att ryssarna får hälften av köttet beviljas tillstånd för Sampo att avgå.

För säkerhets skull placeras en rysk kommissarie ombord, men honom hissar kapten Rosqvist ner på isen i Åbo skärgård innan han fortsätter ut på havet för att invänta jägarfartygen. Han är full av tvivel och telegraferar till Krogius i Stockholm att isen är för tjock och uppdraget att nå Vasa omöjligt. Krogius svarar att "Finlands framtid står på spel", fartygen måste forcera isen och nå Vasa.

Under färden norrut på Bottenhavet håller Rosqvists tvivel på att besannas när Arcturus fastnar i isrännan.

– Isblocken skruvade sig så att fartyget fastnade och plåten trycktes in. I sista stund upptäckte Sampo våra nödsignaler och kom till hjälp. Då hade några hytter i första klass blivit helt intryckta, skriver Förbom.

S/S Arcturus med sjökaptenen Bertel Förbom på isen i förgrunden till höger. Arcturus och Förboms uppdrag var att hämta hem jägarna från hamnstaden Libau utanför Riga, en resa som inte var helt problemfri. Bild: Museiverket

På Arcturus kommandobrygga hade han hjälp av lotsen Karl Rönngård som kunde Vasaskärgården utan och innan. Han hade också haft en farofylld färd genom det röda Finland innan han via Sverige och Tyskland nådde Libau i tid för att gå ombord.

På kvällen den 25 februari lotsar Rönngård in Arcturus till Vasklot hamn. Hurrande Vasabor har gått långt ut på isen för att ta emot krigarna. Efter en sista gemensam parad genom Vasa centrum skingras jägarna för att ansluta sig till olika truppförband.

De är redo för kriget mot sina röda bröder.

Många Vasabor tog sig ut på isen för att möta jägarna. Bild: Jägarkansliet

Fakta

Jägarna

Den första jägarkullen 1915 bestod av 189 man.

Totalt utbildades 1 897 jägare i Lockstedter Lager. Av dem var 500 studenter och studerande, lika många arbetare och över 300 bönder. Österbotten var starkast representerat med 780 man, medan Nyland hade 228 och Karelen 234 man.

Den yngsta jägaren var 15 år, den äldsta 49 år.

Av jägarna blev 49 generaler, 811 överstar och 540 underofficerare.

Den sista jägaren, general Väinö Valve, dog 99 år gammal den 11 mars 1995.

Jägarnas förluster

Första världskriget: Lettland: 13 stupade, 49 sårade.

Inbördeskriget: 127 stupade, 238 sårade.

Fjärrkarelen: 32 stupade, 25 sårade.

Vinterkriget: 18 stupade, 18 sårade.

Fortsättningskriget: 21 stupade, 19 sårade.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33