När man står där ensam och slipar

Vi curlingföräldrar har tagit chansen att ge våra barn möjligheter. Det är och har varit roligt. Ända tills diskmaskinen skall tömmas, tvätten hängas och gräsmattan klippas.

Första dagen på jobbet pratar jag med kollegan. Om semester: resor, väder, sjöfärder. Hon är redan på väg ut genom dörren när vi kommer in på de tonårsbarn vi båda haft sommarhemma. Hon stannar en halvtimme till.

För de är helt fantastiska. Men också osannolikt jobbiga. Eller är det man själv som är det? Vad är det som händer när barnen växer ur sandstränder och studsmattor, samtidigt som man själv står och stampar? Jag vet inte. Men med 13, 16 och 18 år under gemensamt tak har juni, juli och augusti erbjudit många tillfällen att fundera över det.

Mitt och min frus liv har familjen i mitten. Som i alla andra barnfamiljer vi känner. Tid, pengar och energi går till kultur och idrott. Skola, läxor och projekt får det utrymme de behöver. Lite för barnens skull, men minst lika mycket för att få göra nya och roliga saker tillsammans. Resultathetsande projicering av egna förväntningar? Absolut. Men också stöd och delad glädje. Historien får utvisa om vi hamnat rätt.

Men i sommar har åtminstone jag bitvis hamnat lite snett. Ganska många timmar har jag balanserat på vårt plåttak. Tvättat, slipat rost och målat. Med hörselskyddsradio och andningsmask, åtta meter över Vasa-Brändös sommarstiltje, hinner man både lyssna klart på Yle Vegas Kvanthopp, och tänka sina egna tankar till slut. De någorlunda vettiga försvinner snabbare än rosten. Efter dem dyker avsevärt mindre luftiga frågor än pedagogikens väsen eller annat högflygande upp.

Särskilt ett, ganska osmickrande, tankespår har återkommit. Det handlar om att de tonåringar som inte är med mig på taket kan ägna sig åt det de vill tack vare att jag, och inte en takfirmas glada gossar, slipar femtiotalsmetall hängande i en klättersele. Så när jag medelålderskravlat mig ner och fått av mig all utrustning kommer klichébittra rader. Om vem som gör vad för vems skull. Om var tacksamheten är. Om eftermiddagskaffet, åt far, som är så rar, och sliter för er skull?

Håhå.

Vi curlingföräldrar har tagit chansen att ge våra barn möjligheter. Det är och har varit roligt. Ända tills diskmaskinen skall tömmas, tvätten hängas och gräsmattan klippas, och vi märker skillnaden mellan att vara kvasten som sopar och stenen som glider. Särskilt när den fysiska storleksskillnaden övergår till tonåringarnas favör, som därför uppenbart utstrålar kapacitet. Outnyttjad.

Det är förstås inte helt sant. Det uppstår också gemensamma underverk. Men något är det där, som skaver. Dessvärre tror jag det är självförvållat. Mina fyrtiotalistföräldrar bär med sig sin barndoms knapphet och självskrivna solidaritet med familjen, också om det meritokratiska välfärdssamhällets möjligheter präglat hela deras vuxenliv. Min egen generation har i genomsnitt vuxit upp i välstånd, och våra i huvudsak positiva erfarenheter av god utdelning på insats och arbete för egen framgång gör kanske att jag som förälder hamnat lite snett ibland. Särskilt i kommunikationen av balans mellan fokus på egen utveckling och gemensamma insatser för kollektivet. Full satsning på hobbyer och skola har varit självklara, och omöjliga att ifrågasätta. Med disken, städningen och tvätten har det varit välkommet att "hjälpa till". Och med den attityden så har man faktiskt sig själv att skylla, när man står där ensam och slipar.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39