När kriget blev ett företag

Slicka uppåt. Kapten Streber (Kris Gummerus) slickar general Bokkes (Joachim Wigelius) stövlar medan överste Vandal (Anja Bargum) och lottan (Sanna Majuri) ser på. Bild: Henrik Schütt

Sara Ehnholm Hielm har skrivit en träffande och bitvis lysande satir över ledarskap, arbetsliv och företagsjargong.

Vinterkriget – here we go again. Text. Sara Ehnholm Hielm. Regi: Arn-Henrik Blomqvist. Scenografi: Katariina Kirjavainen. Dräkter: Elina Kolehmainen. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Mask och peruk: Milja Mensonen. På scenen: Peter Kanerva, Linda Zilliacus, Joachim Wigelius, Anja Bargum/Pia Runnakko, Kris Gummerus, Sanna Majuri, Alex Holmlund.

Premiär på Lilla Teatern 16.11.

Sara Ehnholm Hielms pjäs Vinterkriget – here we go again skrevs inom ramen för REKO-projektet för ett par år sedan och spelades fem gånger på Textfest på Viirus vintern 2015. Nu får pjäsen nypremiär i regi av Arn-Henrik Blomqvist på Lilla Teatern; en scen där den passar ypperligt.

Namnet till trots handlar pjäsen endast skenbart om vinterkriget. Visserligen befinner vi oss i en korsu vid östgränsen i slutskedet av kriget, men detta är bara en förevändning för att vi ska få ta oss an vår tids nyliberala ledarskapskultur där "allt vi gör är för kapitalet".

I korsun befinner sig två soldater, Harry Räv (Peter Kanerva) och Åke (Linda Zilliacus), de enda överlevande från sitt kompani. Plötsligt stövlar general Bokke (Joachim Wigelius), kapten Streber (Kris Gummerus) och överste Vandal (Anja Bargum) in. De kommer med nyheter: Mannerheim är död och en viss Wahlroos är utsedd till ny överbefälhavare. Nu ska det bli andra bullar på fronten. Kriget är alldeles för olönsamt och det ska göras om till en säljbar produkt av Oy Vinterkriget Ab. Soldaterna måste bli effektivare, och det ska det nya ledarskapet få till stånd. Styrelsen har de vildaste idéer och tar till grupparbete och brainstorming; här ska ingen komma och vara negativ och bakåtsträvande. Om krig vet officerarna ingenting, och de lyssnar inte på soldaterna som faktiskt har erfarenhet av det heller.

Det blir dans och snaps och festen störs bara lite av explosionerna utanför som påminner om vad som faktiskt pågår. Den objektifierade stövelslickande lottan (Sanna Majuri) hoppar från famn till famn; den enda kvinnokaraktären är en riktig #metoo-manifestation. (Senare slickar dock även den befordrade kaptendirektören Streber girigt generalens stövlar.)

Usel plan

Soldat Räv låter sig inte övertygas av retoriken och ifrågasätter officerarnas planer – som är högst flummiga och oprecisa när det gäller själva kärnverksamheten, nämligen att vinna kriget mot Sovjetunionen. "Vad är planen?", frågar han. "Vi tror på den, det är det enda ni behöver veta", svarar Streber. Soldat Åke väljer däremot inledningsvis att lita på sina överordnade, och deltar ivrigt till exempel när man försöker komma på en träffande slogan för kriget.

Den uppsluppna stämningen förstörs momentärt när grannkorsun beskjuts och alla utom en soldat, Arvid (Alex Holmlund) dör. Det är en vacker scen när soldat Räv håller honom i famnen och alla stämmer upp i Härlig är jorden, hans favoritsång. Ledarna kommer av sig, men bara för en stund – snart forsätter den verklighetsfrämmande planeringen av hur kriget ska vinnas och hur det ska göras mer effektivt och lönsamt.

Men: Om vinterkriget hade letts som ett företag hade det gått dåligt, väldigt dåligt, får vi se. Ingen hjältehistoria att berätta i ett sekel, inte.

Skarp satir

Av skådespelarprestationerna vill jag inte lyfta någon över någon annan: samtliga spelar med energi och inlevelse. Soldaterna väcker sympatier, något officerarna inte gör. Wigelius är perfekt som general Bokke, Zilliacus är rörande som den unga Åke, Kanerva äkta i sin ilskenhet, Bargum har pondus och Gummerus är hysterisk i sin vilja att vara till lags. Majuri har den minst tacksamma rollen, men framför sina få repliker med värdighet.

Scenografin av Katariina Kirjavainen är verklighetstrogen och innehåller några fungerande överraskningsmoment, och Ville Aaltonens ljus och Antero Mansikkas ljud skapar stämning och är speciellt effektfulla i början och det dramatiska slutet.

Ehnholm Hielms text är rapp, rolig och mycket träffande och innehåller en mängd knivskarpa iakttagelser om hur tomt ledarskapspratet kan vara. Igenkänningsfaktorn är hög; alla kan säkert dra paralleller till egna erfarenheter ur arbetslivet. Trots några goda skratt är det här ändå ingen komedi, utan en högst verklighetsnära satir som belyser det absurda och farliga i vår tids ledarskapskultur. Den berättar om en hård värld jag inte skulle vilja vara en del av. Vinterkriget – here we go again är relevant,a aktuell och välgjord satir när den är som bäst. En pjäs alla företagsledare borde se – och sedan se sig själv i spegeln.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning