När konstpendeln svängde

För 50 år sedan, i juni 1968, öppnades i Venedig den 34:e biennalen för konst. Finland hade regelbundet varit med sedan 1956, först i en egen liten paviljong, ritad av Alvar Aalto, efter 1962 tillsammans med Norge och Sverige i en nyuppförd paviljong.

Den biennalen kom både internationellt och för flera av de deltagande länderna, bland annat Finland, att bli avgörande för hur konsten under nästa halvsekel skulle se ut.

I den finländska bildkonsten hade modernismen, efter vissa trevande försök kring seklets början, blommat upp på allvar speciellt i dess nonfigurativa varianter, och seglat upp till klar dominans i konstlivet.

När decenniet närmade sig sitt slut kände man att det internationella försprånget började vara inhämtat, och Finland deltog frejdigt i utställningar också utomlands. 1968 kulminerade det med stora utställningar av finländsk nutidskonst bland annat i Florens, Tallinn och Rio de Janeiro. 1968 deltog man också i biennalen i Venedig.

1960-talet var det decennium då allting förändrades, både i politiken och i konsten. Pragvår och studentkravaller satte färg på nyhetssidorna och allmän oro låg i luften.

1968 hade oron spritt sig också till konstlivet. I Venedig beslöt många länders målare och skulptörer, bland andra konstnärerna från Sverige, att vägra vara med.

För att det skulle märkas ordnade konstnärerna en rad demonstrationer. Till slut utsträcktes de till stadens centrum, Markustorget. Men sådant ville den venetianska ordningsmakten inte tillåta och karabinjärerna kommenderades ut. Demonstranterna skingrades hårdhänt, och ett par dussin hamnade i finkan.

Finlands utställare låg i alla fall lågt. I samklang med modernismens segertåg hade tre av dess främsta gestalter blivit valda: Mauno Hartman, Ahti Lavonen och Kimmo Kaivanto.

Den av dem som upplevde händelserna i Venedig starkast var Kaivanto. I Finland hade han med sina nonfigurativa kompositioner räknats till de främsta avantgardisterna.

Men nu kände han tydligt hur fjärran han var från det sjudande samhällsengagemanget. Här stod han, en naturlyrisk romantiker, själv mitt i centrum av aktioner som krävde uppror och förändring.

Hemma gjorde han i snabb takt en serie svartvita serigrafier på temat fingrar: marscherande fingrar, pekande fingrar, fingrar som kedjor eller som armarna i ett hakkors. Eller bara ett finger böjt till en pastisch på Rodins Tänkaren.

Bilder som snabbt kom att bli symboler för protest och motkraft. Som Kaivanto fortsatte att utföra som målningar och som skulpturer. En monumental version av fingrarna beställdes av Helsingfors stad 1972 och ställdes upp i det då renoverade stadshuset.

Modernismens idé om att bildkonsten skall hålla sig till sina specifika värden i stället för att berätta anekdoter eller blanda sig i dagsaktualiteter hade minst sin bärkraft. Visst skulle konsten engagera sig. Delta, och – vid behov – protestera!

Femtio år hade modernismens tankevärld dominerat måleriet. Men nu var det dags för nya vindar. Färgernas och formernas estetik fick ge vika för beska kommentarer till tidens skeenden. Ny teknik erbjöd lockande forskningsfält. Efter 1968 är att göra konst inte längre att göra bilder utan att presentera en process. I en skala där allt får plats, från utopier till dystopier, från tekniska finurligheter till slumpmässiga värdekrockar.

Videon har som teknik övertagit oljemåleriets roll. Gränserna har raserats, också till arkitekturen.

I Venedig har bildkonstbiennalen kompletterats med en arkitekturbiennal under mellanåret. Just i dag pågår en sådan, den 16 i ordningen. Temat "Freespace" är ett tecken för hur också här definitionerna flyter. En hel del kunde lika väl kallas bildkonst. Eller processer: ett pris har till exempel tilldelats den brittiska paviljongen, som står tom. Vad är det som den får pris för? Tomhet.

Modernismens insats var framför allt att öppna dörrarna. Knappast kunde dess pionjärer ana vad allt som skulle välla in.

Erik Kruskopf Konstkritiker

Fem saker att komma ihåg när du ansöker om konsumtionskredit:

Ett lånebeslut från en ansvarsfull långivare är en försäkran om att du vågar ta lånet och att det inte kommer att leda till problem. Det viktigaste för konsumenten är att den egna ekonomin klarar av att betala tillbaka lånet. En ansvarsfull långivare tar hänsyn till detta. Fastän räntesatserna verkar svåra att förstå, lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid långivarens ansvarsfullhet. 20.7.2018 - 00.00