När Judt möter von Wright

Georg Henrik von Wright i arbete på sommarstället på Vålö i Ingå skärgård. Bild: HBL Arkiv

Det är inte bara de flyktingfientligas fel att polariseringen i samhället växer, skriver Merete Mazzarella.

Parallellt läser jag två böcker, båda brännande aktuella, och låter dem gå i dialog med varandra. Den ena är Vetenskapen och förnuftet som för trettio år sen gav vår nu hundraårsjubilerande filosof Georg-Henrik von Wright hans massmediala genombrott inte bara i Finland utan också i Sverige. Genast fastnar jag för raderna: "Det högteknologiska och byråkratiskt centraliserade samhället har ibland betecknats som 'mjuk fascism'. Jag vet inte om namnet är väl funnet. Själv vill jag i sammanhanget hellre tala om en omständigheternas diktatur." Visst har han rätt? Vi ska akta oss för att ständigt dra till med ordet fascism eller jämföra än den ena än den andra med Hitler men nog är det "omständigheternas diktatur" som vår nuvarande regerings drakoniska nedskärningar representerar?

Den andra boken är Ill Fares the Land, dikterad av den brittiska historikern Tony Judt 2010 då han var döende i den förfärliga sjukdomen ALS. Den är en lidelsefull kampskrift mot den växande ojämlikheten och mot en samhällsdiskussion som enbart förs på ekonomistiska villkor. Utifrån en aforism lånad av Oscar Wilde – "Idag vet vi bara vad saker och ting kostar, inte vad de är värda" – uppmanar han oss att ställa helt andra frågor för att kunna få nya svar, att hitta ett nytt språk för att igen kunna föra en värdediskussion. Framför allt uppmanar han medborgarna att se sig själva just som medborgare, att engagera sig politiskt.

Men varför är det då så illa ställt med det medborgerliga engagemanget? Här har von Wright ett svar. Han formulerar två förutsättningar för demokrati: "Den ena är att genomsnittsmedborgaren kan bilda sig en egen uppfattning om frågor som berör hans personliga intressen inte bara för ögonblicket utan också på längre sikt. Den andra är att han kan överblicka följderna av sina handlingar och åtaganden så väl, att han kan ta fullt ansvar för hur han nyttjar sina lagliga fri- och rättigheter." Han fortsätter: "I ett storskaligt samhälle med en komplicerad styrapparat och mångsidiga beroenden av omvärlden är det inte alls säkert, att nämnda förutsättningar överhuvudtaget kan uppfyllas."

Storskalighet och ogenomskinlighet är ett långt större problem i dag än på von Wrights tid, det enda föråldrade här är antagandet att medborgaren är en man. Också Tony Judt konstaterar att det är lättare att skapa samhörighet och tillit i ett litet samhälle än i ett stort men han tillägger något som ännu inte var aktuellt för von Wright: att det också är lättare i ett homogent samhälle än i ett präglat av mångfald.

I andra sammanhang har Judt uttryckt en närmast ömsint förståelse för dem som mångfaldsivrarna gärna föraktfullt stämplar som populister, till exempel de alldeles vanliga engelsmän som ogillar att deras pubar – deras mest självklara trygghetspunkter utanför hemmen – tas över av invandrare, ofta stora skaror av en och samma nationalitet, indier, polacker. För oss här i Finland som verkligen vill förena det lilla, det rotfasta med det globala och kulturell mångfald med gemenskap blir Judts budskap att det inte bara är etniska finländare och nyinflyttade som behöver förhålla sig respektfullt till varandra, detsamma gäller etniska finländare med olika syn på inflyttning. Det är inte bara de flyktingfientligas fel att polariseringen i samhället växer.

Förövrigt: vad Judt särskilt beundrade de nordiska länderna för var att inkomstklyftorna var små. Jag är ganska säker på att von Wright och han skulle vara ense om att det är olyckligt för gemenskapen och tilliten att de i dag tillåts att växa.

Merete Mazzarella Författare

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning