När hårdheten blir en belastning

Stadd vid kassa. Heidi Herala firar triumfer som penningstinn husfru och fjär mor i Stadsteaterns uppsättning av Maria Jotunis Guldkalven. På bilden Helmi-Leena Nummela, Jari Pehkonen och Heidi Herala.Bild: Mirka Kleemola

Maria Jotuni strök inte kvinnorna medhårs, fast hon drev deras sak. Hårdheten finns inbakad i Guldkalven som nu visas på Helsingfors stadsteater.

TEATER

Maria Jotuni: Kultainen vasikka

Regi: Heidi Räsänen. Dramaturgi: Henna Piirto. Scenografi: Antti Mattila. Dräktplanering: Sanna Levo. Ljusplanering: Mika Ijäs. Ljudplanering: Eradj Nazimov. Musik: Petrus Kähkönen. På scenen: Vappu Nalbantoglu, Tuukka Leppänen, Heidi Herala, Jari Pehkonen, Helmi-Leena Nummela, Sanna-June Hyde, Rauno Ahonen, Aino Seppo, Ursula Salo, Petrus Kähkönen, Rauno Ahonen. Premiär på Helsingfors stadsteaters lilla scen 31.8.

Är äktenskapet kärlek, eller är det pension, undrar familjen Ahlroos yngre dotter och enfant terrible Lahja (Helmi-Leena Nummela). Hennes mamma, Katariina Ahlroos, gestaltad av Guldkalvens mest lyskraftiga och dynamiska skådespelare Heidi Herala, är mest rädd för en sak: Freden, för att den kan göra henne bankrutt.

Kultainen vasikka hade premiär på Nationalteatern för hundra år sen. Sedan sattes skådespelet på hyllan för att tas fram följande gång först 1940.

I Kultainen vasikka drivs världen och handlingen av en sak: girighet. Först kommer pengarna – sen (möjligen) känslorna. Å andra sidan, det finns bara en känsla bakom viljan att få det ekonomiskt bättre, habegär. Alldeles i slutet av pjäsen mjuknar och nyanseras skådespelarnas ansiktsuttryck. Före det råder en känslokyla som blir en belastning, särskilt när det gäller kvällens girigaste, Eedit (Vappu Nalbantoglu). Hennes framtidsplaner överskuggas helt och hållet av jakten på pengar och den tilltänkta äkta mannen (Tuukka Leppänen) reduceras till en handens omväg ner i börsen.

Hårdheten är inte regissören Heidi Räsänens påhitt och den ska inte heller läggas skådespelarna till last. Den finns i Maria Jotunis manus, och Jotuni strök inte kvinnorna medhårs, fast hon drev deras sak. Ändå önskade man att Räsänen och dramaturgen Henna Piirto hade röjt fler ingångar in i handlingen och temat, som var ett framsynt val av Jotuni och i hög grad aktuellt i dagens hårdnade samhällsklimat.

Jotuni var en moralist i ordets positiva bemärkelse. Av hennes ställningstaganden ser man lite i den här uppsättningen. Hon var en driven och mycket tydlig dramatiker, och Kultainen vasikka är inget undantag.

Sävligt och repliktungt

Stadsteaterns uppsättning av Kultainen vasikka är repliktung. Om man tycker det är skönt med sävligt tempo i berättandet eller tålamodsprövande är en smaksak. Narrativet med personernas utveckling som går hand i hand med det stigande välståndet är konsekvent genomfört. Vid nästan varje entré och sorti sticks det sedlar av olika valörer i olika händer och insatsen stiger efterhand. Vokabulären håller sig till ekonomisk terminologi, emellanåt bokstavligt, emellanåt i överförd bemärkelse.

Det framgår att det finns ett hopp och ett budskap, eftersom rollpersonerna visar nya, mera mänskliga sidor när de får det bättre. "Nu är jag rik, nu har jag råd att ha känslor", säger Eedit. Somliga kvinnor väljer då bort männen – pensionen?

När det kommer till pengar är saker och ting ganska rätlinjiga. När känslorna kommer in blir det hela mycket mer komplicerat och mångbottnat.

Antti Mattilas scenografi ger ett taktfullt och försiktigt, men solitt stöd till föreställningen. Fonden utgörs av furustammar, äkta trä, skuggor och plast. I slutet firas de upp i taket som obehövliga.

Vi fick det vi beställde?

Barbro Enckell-Grimm

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00