När gudarna vänder ryggen till

Bild: Ameer Alhalbi

Bilden av den ryske FN-ambassadören Vitalij Tjurkins höjda hand när han lade in Rysslands veto mot ett förslag om vapenvila i Aleppo kommer att leva länge.

Av FN:s fem permanenta säkerhetsrådsmedlemmar var Ryssland den enda som röstade mot förslaget i slutet av förra veckan.

Kina lade ner sin röst, de övriga permanenta medlemmarna röstade för det fransk-spanska resolutionsförslaget som skulle ha stoppat de ryska och syriska styrkornas hänsynslösa bombningar av Aleppo. Rysslands nej stöddes bara av Venezuela.

Rysslands argument för att lägga in sitt veto var att ett flyg- och bombningsförbud skulle gynna enbart den extrema Nusrafrontens krigare och andra rebeller som sympatiserar med dem och som är kvar i östra Aleppo, sammanlagt cirka tusen rebeller.

Tusen rebeller. Och cirka 270 000 civila, utan någon som helst möjlighet att ta sig ut ur den belägrade staden. Utan mat, vatten, mediciner, hem och skydd. Medan bomberna faller tätt, bomber som tränger så djupt att man kan glömma allt vad underjordiska bombskydd heter.

"Värre än i ett slakteri", sade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.

"Inte en enda person eller plats är i säkerhet. Bombningarna pågår utan uppehåll och hem, skolor och sjukhus ligger mitt i eldlinjen. Folk lever i ständig rädsla. Barnen är traumatiserade. Det handlar om ett lidande av enorm omfattning. I fyra år har Aleppos invånare brutits ned av ett brutalt krig och det blir hela tiden bara värre. Detta är utan tvivel en av de mest förödande urbana konflikterna i modern tid", säger Internationella Rödakorskommittén ICRC:s ordförande Peter Maurer.

FN:s specialsändebud för Syrien, Staffan di Mistura var optimistisk ännu för några veckor sedan. Nu säger han att inte sten på sten kommer att finnas kvar i december om dödandet och förstörelsen tillåts fortsätta.

Var har vi hört någonting liknande förut? Jo, under det så kallade andra kriget i Tjetjenien där Ryssland invaderade Tjetjenien i slutet av augusti 1999, på order av en viss Vladimir Putin som den dåvarande presidenten Boris Jeltsin hade placerat på en tillförordnad premiärministerpost någon vecka tidigare.

Kraven på att Ryssland och Syrien ska ställas till svars för eventuella krigsbrott i Syrien bemöts med en blandning av förakt och förnekanden från rysk sida. Som Ryssland ser det, är Bashar al-Assad en folkvald president och rebellerna – mellan tio och tjugo grupper – entydigt terrorister. Som väst stöder, menar Ryssland. Och då får man göra vad som helst.

Än en gång har gudarna vänt ryggen till.

Febrilt försöker omvärlden förstå varför. Stormaktspolitik? Javisst. Syrien är en trygg plats för Ryssland att demonstrera sina muskler på med tanke på hemmapubliken.

Ryssland vill helt enkelt inte diskutera Syrien. Detta signalerade den ryske presidenten tydligt när han inhiberade ett besök i Frankrike efter att den franske presidenten François Hollande sagt att han ville diskutera enbart Syrien med Putin.

Svårt att veta vem som är god och vem som är ond? Javisst. Det är inte enkelt ens för den som kontinuerligt försöker följa med vad som sker i regionen.

Särskilt stort intresse för Syrien kan man inte påstå att man kunde lägga märke till på våra breddgrader förrän flyktingbåtarna började ta sig över Medelhavet. Och visst stämmer det att inte alla som tog sig in i Europa är "goda". Men majoriteten är det. Och till och med så lojala mot de länder som tog emot dem att de är redo att ange sina landsmän om de får nys om planerade terrordåd. Som några syrier gjorde i Tyskland tidigare i veckan.

Tusen rebeller. Och nästan trehundratusen civila som svälter, utsätts för summariska bombningar och inte kan ta vägen någonstans. De dödade barnen är många. Alltför många. De bilder som kablas ut från Aleppo stöder denna uppfattning.

Terrorister ska bekämpas. Men att inte stödja en paus i bombningarna och det hänsynslösa dödandet så att den syriska rödahalvmåneföreningen ska kunna leverera den humanitära hjälp som rödakorsorganisationerna, FN och andra är redo att ge är inte bekämpning av terrorism.

Det är helt enkelt kallblodigt mord. Krigets hjärtlöshet när det är som värst.

Assaddynastin har tidigare gasat ihjäl sina egna medborgare och hur folkvald den nuvarande ledaren än är, handlar det inte om att Syrien tidigare var en demokrati.

Men Ryssland? Man är frestad att upprepa vad den ryska journalisten Anna Politkovskaja sade om Vladimir Putin och hans agerande i Tjetjenien: Egentligen är han en ynkrygg.

För den som tar till våld och nävar, inte kan hejda sig och har mist förmågan att känna med andra är den som i slutändan är den stora förloraren.

Också vi bär en del av skammen. För att vi inte kunde hejda det som sker.

Yrsa Grüne

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning