När flykten är det enda alternativet

Mehmet, Emine, Fatlume, Fatbardhe och Perparim Hetemaj har hyrt en odlingslott av Helsingfors stad sedan 1995.Bild: Olli Laine

Kulturellt är Kosovo och Finland förmodligen varandra mer avlägsna än geografiskt, men trots alla ansträngningar och uppoffringar det kräver går det att både bevara en kultur och integreras i en annan. Det visar Olli Laines dokumentärfilm om det finländska samhällets kosovoalbanska kändisfamilj, och det på ett sätt som utstrålar värme och medmänsklighet.

Dokumentärprojekt: Hemland Kosovo–Finland sänds i Yle TV1 28.5 kl. 21.30, repris 3.6 kl. 11.45.

– Jag är en människa som har varit flykting, och jag är invandrare. Jag önskar att vi kunde tala flerstämmigt om flyktingskap, så att flyktingen inte alltid framställs som offer. Vi kan vara subjekt också, och det är bra att minnas att vem som helst kan råka in i ett kaos där bottnen i ens liv trillar ur.

Det säger Fatbardhe Hetemaj, årets flyktingkvinna 2009, i dokumentären Kotimaa Kosovo-Suomi som handlar om hennes, hennes tre syskons och deras föräldrars liv. Det förändrades abrupt för snart trettio år sedan när det serbiska förtrycket av kosovoalbanerna eskalerade. Föräldrarna Hetemaj riskerade sina liv för Kosovo. De erbjöds skriva på ett papper om att de är serber, en lögn som skulle ha förenklat deras liv. De valde den obekväma sanningen. Fadern flydde till Finland 1992, och modern och de fyra barnen följde snart efter.

I dag minns barnen hur bjärt verkligheten på flyktingförläggningen, ett gammalt mentalsjukhus i Uleåborg, kontrasterade mot deras rosenröda föreställningar om drömlandet. Med en flytt till förorten i Helsingfors normaliserades livet så småningom även om problemen i Kosovo hängde som en skugga över familjens vardag.

Systrarna Fatlume och Fatbardhe säger att fotbollen antagligen räddade deras yngre bröder Perparim och Mehmet från en utslagning som kunde ha följt på mobbningen i skolan. Bröderna berättar om juniorfotbollen som ett andrum och en plats för likabehandling. Killarna blev fotbollsstjärnor med proffsliv i Verona respektive Seinäjoki, och i den blåvita landslagströjan. Familjebanden förblev täta, och flyktinglivet gjorde dem förmodligen ännu tätare.

Integrationen i det finländska samhället lyckades, delvis tack vare fotbollen, men också för att familjen jobbade hårt på det. Modern Emine betecknar sig som en liberal muslim, men hon kände sig otrygg med den finländska alkohol- och festkulturen och förbjöd flickorna att sminka sig, ett förbud de naturligtvis bröt mot. Barnen säger att de uppfostrade sina föräldrar minst lika mycket som föräldrarna uppfostrade dem.

Fadern Miftars tidiga bortgång chockade familjen, men förstärkte om möjligt banden ytterligare, också till Kosovo där han prompt ville bli begraven. Barnen och modern besöker sin forna hemstad och minnena väller över dem, både de goda och de dåliga, som Fatbardhe vill förtränga men som Emine säger att man aldrig får glömma.

I Perparims liv handlar de svåra besluten om att välja att spela fotboll för Finland, för Kosovo eller att avsluta karriären. Ett av Fatbardhes tunga beslut är att sluta med kommunalpolitiken. Det visar hur föräldrarnas kval, på en direkt existentiell nivå, ledde till val som gjorde barnens liv så mycket lättare. Hur barnen inser det och hur de visar sin tacksamhet är i all sin enkelhet något mycket mänskligt och sevärt.

Peter Buchert Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00