När fernissan flagnar

Det gäller att ta sig till Köpenhamn, om man vill bevittna den med största sannolikhet mest innovativa samtidsoperan på våra breddgrader just nu.

Vad handlar Luis Buñuels kultklassiker Mordängeln (El Ángel exterminador) egentligen om? Det har filmvetare grunnat på under det senaste halvseklet och en konsensustolkning är att det är frågan om en satirisk allegori, Buñuels svidande uppgörelse med Francotidens samhällselit.

En grupp aristokrater finner sig efter en flott middag på ett herresäte oförmögna att lämna stället och efter ett antal dagar tittar de sämsta sidorna av människonaturen fram genom den flagnande sociala fernissan. Det är alltså frågan om en mental barriär och Buñuel tycks vilja visa hur oerhört tunn maskeringen kan vara framför allt i de privilegierade klasserna.

Ett i sanning tidlöst ämne och när tonsättaren Thomas Adès och hans hovlibrettist och -regissör Tom Cairns tar sig an stoffet dras de olika betydelseskikten till sin spets på ett lika skoningslöst utlämnande som drabbande sätt. Att göra opera av film är aldrig lätt, men här får man in en veritabel fullträff som förbryllar, underhåller, irriterar och lockar till skratt; allt i ett och samma magiska svep.

Librettot följer filmmanuset relativt troget och den kanske största skillnaden är att medan Buñuels koncept karakteriseras av en mot det ominösa vettande surrealism har Cairns och Adès valt en mer realistisk angreppsvinkel, även om rikligt med utrymme för fantasins flykt ges även här. Själva förutsättningen för den fruktbara adaptionen är dock den sanslöst suggestiva och djupt originella musiken, som på ett märkligt sätt låter samtidigt främmande och bekant .

Adès, den engelska musikens största naturbegåvning sedan Benjamin Britten, slog 24 år gammal med buller och bång igenom som scenmusiktonsättare med kammaroperan Powder Her Face (1995), som 2004 följdes av den Shakespearebaserade The Tempest. I The Exterminating Angel går han ytterligare steget längre i egensinnig uttryckskraft och respektlöst nyttjande av befintliga stilmedel.

Den modernistiska utgångspunkten till trots visar Adès med eftertryck att den bara är en sträng på hans mångstämda lyra och partituret genomsyras av musikhistoriska allusioner och kulturhistoriska referenser. Postmodernism i sin prydno, med andra ord, men Adès handskas så suveränt med sitt material att samtliga anspelningar känns oundgängliga och hans orkester klingar, med Ondes Martenoten som supranormal härförare, som ett soundtrack till en förvriden dröm.

Efter det bejublade uruppförandet vid Salzburgfestspelen 2016 följde kritikerrosade uppsättningar på Covent Garden och Metropolitan och i fredags var det så dags för den fjärde beställarens, Det Kongelige Teater, premiär och alla tänkbara förväntningar infriades sannerligen med råge, sceniskt och musikaliskt.

Sällan har man kunnat gotta sig åt ett så väloljat ensemblespel, där varje medverkande satte sig själv rejält i blöt såväl skådespelarmässigt som vokalt. Cairns regi växlade mellan till synes stillastående passager och tempo- och energimässigt nästintill tumultartade scener och den alltmer skruvade handlingen fick en vådlig visuell gestaltning.

Det gäller alltså att ta sig till Köpenhamn, där man även gjort Adès tidigare operor, om man vill bevittna den med största sannolikhet mest innovativa samtidsoperan på våra breddgrader just nu. Att stycket skulle hitta vägen till vår egen Nationalopera kan man bara drömma om.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33