När Europas öde hängde på ett hår

Gary Oldman som Winston Churchill när han stod inför sitt livs svåraste beslut: sluta fred med Nazityskland? Bild: Jack English

Gary Oldman som Winston Churchill är styrkan i Darkest hour. Hans gestaltning av en av de mest spelade politikerna är så unik att han är värd en Oscar.

DRAMA

Darkest hour. Regi: Joe Wright. Manus: Anthony McCarten. I rollerna: Gary Oldman, Kristin Scott Thomas, Stephen Dillande, Ronald Pickup, Ben Mendelsohn, Lily James m.fl. Premiär: 19.1.

Darkest hour utspelar sig under de dagar då Winston Churchill blir premiärminister i Storbritannien och står ensam emot Hitler, då Frankrike redan invaderats och USA fortfarande står utanför kriget. För Churchill personligen är det hans ljusaste och mest legendariska timmar (kanske frånsett då han tog emot Nobelpriset i litteratur), då han höll sina mest berömda tal, lovade landet blod, svett och tårar och räddade den västliga demokratin genom att helt enkelt ha rätt om nazismen – och vägra kompromissa.

Churchill måste höra till de mest spelade politikerna, som vi nyligen sett bland annat i tv-serien The Crown. Gary Oldmans version är ändå bra på ett unikt sätt: han är oigenkännelig. Hur noga man än betraktar den åldrade mannen är det bara kring ögonen det går att urskilja skådespelaren. Oldmans porträtt har en lätthet i kroppen och en ungdomlighet som överraskar, och det är just blicken i ögonen som får en att köpa det. Där glöder samma farliga och roade energi som Oldman har gett Sid Vicious, Beethoven, Lee Harvey Oswald och andra anarkister. En sådan rock'n'roll-attityd klär Churchill.

Brittiskt identitetsgrubbel

Han behöver den för motståndet är överraskande hårt. Mest motarbetas han av sitt eget konservativa parti: Neville Chamberlain (Ronald Pickup) som hade uppnått peace in our time i München, och utrikesminister Halifax (Stephen Dillande) som ständigt sträcker ut sin hand för att förhandla med Hitler. Han får en mäktig bundsförvant i kung George VI (Ben Mendelsohn) – och allt det här känns märkligt bekant. Lika bekanta är även frun Clementine (Kristin Scott Thomas i en underskriven roll) som klemar bort honom och hans sekreterare Elizabeth (Lily James) som beundrar honom.

I dessa brexittider funderar engelska filmmakare helt klart febrigt på landets identitet och söker tröst i historien. Regissören Joe Wright (Försoning, Stolthet och fördom) gör alltid extremt vackra filmer, men också förenklade och lite ytliga. Vissa scener känns falska och tillkämpat folkliga, som när Churchill tar tunnelbanan och träffar vanliga människor. Långa tagningar i slow motion över "det arbetande folket" på Londons gator känns störande estetiska och även innehållsmässigt dubiösa – förtröstan till den "vanliga engelsmannen" kan lika väl leda till populism och isolation som till stoisk altruism och kampanda.

Engelskan mobiliseras

Det fanns många som uppmanade Churchill att lämna Europa åt sitt öde men han gjorde det inte, utan kämpade vidare. Vi har vuxit upp i en värld som är helt präglad av andra världskriget och dess utgång: det är alltid spännande att se hur lite det hängde på. Och förstås epokens berättelser: Sagan om ringen och ondskans imperium och att du ibland måste göra vad som är rätt, annars är du en liten lort. Enligt filmen segrade Churchill för att "han mobiliserade det engelska språket och sände ut det i strid" och det låter ju underbart i dessa dagar av mumlande presidenter utan värdegrund – eller twittrande sådana. Man önskar att fler ledare, även när det kostar, skulle bära med sig Churchills bevingade ord: "Framgång är inte slutgiltigt och misslyckande är inte livshotande: det är modet att fortsätta som räknas."

Vad annat finns att göra?

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Hälsningar från riksdagen

Politiken möter många utmaningar, inte minst från populistiska och bakåtsträvande rörelser i Finland och i Europa. Jag vill fortsätta som riksdagsledamot och arbeta för en politisk kursändring i värdefrågorna. 15.3.2019 - 15.02