När England förlorar i fotboll ökar familjevåldet med 38 procent

Vi vill alla heja på ett lag eller en person vi tycker förtjänar vårt stöd. Därför stod England ensamt under söndagens final.

Liksom 50 miljoner andra människor såg jag fotbollsfinalen mellan England och Italien på söndag kväll. Under de första minuterna när den italienska nationalsången spelades och den engelska publiken buade ställde sig många av oss som inte vetat vem de skulle heja på tveklöst på italienarnas sida.

– Vet du att familjevåld ökar med 38 procent om England förlorar, säger min 15-åriga dotter.

– Och 26 procent bara de spelar, sufflerar 16-åringen.

Efter matchen fylls Twitter med rasistiska påhopp från de engelska supportrarna mot de icke-vita spelarna i det egna laget som missade straffen. Den som buar den andra sidan kan inte förväntas vara sportsmannamässig ens mot sina egna. Våld är alltid maktmissbruk. Men fotboll är aldrig bara fotboll.

Om två veckor går de olympiska spelen av stapeln i Tokyo. Trots att det inte kommer att finnas någon publik på läktarna kommer det traditionstyngda tåget med alla atleter ändå att genomföras. Efter värdlandet Japan kommer 29-flyktingar att tåga in. Medan de andra tävlande går bakom sina länders flaggor kommer flyktingarna att bära den olympiska flaggan för att symbolisera att inget land ännu välkomnat dem som medborgare. Det är andra gången i de olympiska spelens historia som flyktingarna utgör ett eget lag. I ett samtal med en av långdistanslöparna berättar Rosa Lokonyen, som kommer från Sydsudan, men som växte upp i ett flyktingläger i Kenya, om sin pappa som försökte hindra henne från att spela fotboll som barn.

Han sade att det inte passade sig för en flicka.

– Men när jag blev uttagen till de olympiska spelen i Rio de Janeiro 2016 blev vi glada, även om jag då trodde att Rio var en stadsdel i Nairobi ... Det var pappa som rättade mig.

Med bland de flyktingar som tävlade i Rio finns också Yusra Mardini, en flicka som flydde Syrien som tonåring och som numera bor i Tyskland. Under flykten höll den gummibåt som transporterade familjen och andra flyktingar från Turkiet till Grekland på att sjunka. När båtens motor dog hoppade Yusra och hennes syster Sarah ned i vattnet och bogserade simmande båten in mot land. Det simmade i tre timmar. Yusra har berättat att hon bara hade en enda tanke i huvudet.

– Jag är en simmare, jag tänker inte dö i vattnet.

Sport när den är som bäst kan visa är hur en människa kan övervinna hinder. Sporten har också en förmåga att peka på en alternativ identitet. Inte bara den vi säger oss vara (inte bara jag, men också en TPS-supporter), utan också den vi ses som.

När flyktingarna, eller folk av olika raser, tävlar vill de att världen ska se på dem som en simmare, en fotbollsspelare, en gymnast. Alla har vi mer än en identitet, och ingen av oss är ett enda epitet. På samma sätt som kultur och konst kan visa på en verklighet som är allmänmänsklig och ser bortom religion, ras och traditioner kan sporten göra detsamma. Det gäller bara att visa lite laganda och respekt för de andra spelarna. Vi vill alla heja på ett lag eller en person vi tycker förtjänar vårt stöd. Därför stod England ensamt under söndagens final.

Annika Sandlund arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning